Naturvin har nu gått hela varvet. Från hatat av allt och alla via upplockat av hipsters till älskat av tvåbarnsmamman på Ica. Carl Reinholdtzon Belfrage berättar historien om det senaste decenniets viktigaste tidsmarkör – naturvinet.
Jag var först med att skriva om naturvin i en artikel med rubriken ”Vin utan skit” för snart tolv år sedan. Rubriken skulle bli ett mantra för hela naturvinrörelsen, men just då visste ingen i Sverige vad naturvin handlade om och ju mer jag försökte banka in detta uttryck desto mer motstånd mötte jag. Landets restaurangpersonal, vinjournalister, ordinära konsumenter samt din lokala brevbärare var fullkomligt oförstående. Det är svårt att förstå nu, men hatet mot naturvin var fundamentalt. Ingen attraherades av den ärligt jästa druvjuicen. Det smakade ”surt”, ”som vinäger”, och avfärdades som ”vin med fel”. Krögare drack istället kommersiella viner från Sydafrika, hipsters injicierade bag-in-box och journalisterna drack vad de fick gratis på någon Systembolags-provning (saker runt hundra kronor som de senare tipsade om i sina spalter). Sveriges obefintliga dryckeskultur övertrumfades endast av Bengt-Göran Kronstams, vinskribenten i DN, patetiska fluga.
Alkoholpolitiken och Systembolaget i kombination med hyperkommersiella vinagenturer utmynnade i ett antiintellektuellt utbud av bag-in-box, kemiflaskor och kändisviner. Lägg till ett par nyttiga idioter från journalistiken och ni har Sverige i ett nötskal. Vin var lika sexigt som ett gäng munskänkar i illasittande kostymer som drack Amarone ur tennstop.
Det var mot denna bakgrund som hela min kropp och natur styrde mig bort från Sverige. Jag reste oupphörligen under denna tid. Sverige var en bas, en parkeringsplats, världen var min lekplats. New York. Hong Kong. Baskien. Singapore. Montreux. Antwerpen. St Barth. Färöarna. Monaco. ”Wherever I lay my hat, that’s my home”, för att citera den existentiella filosofen Paul Young. Men det var något än mer närliggande som skulle bli avgörande för mina mat- och dryckesvanor.
Året var 2006 och staden Köpenhamn. Jag stod på en pir i den centrala hamnen, rökte en cigarett och tittade in i en stenvägg. På väggen fanns fyra svarta järnstänger inkilade. De utgjorde varsin bokstav. N, O, M och ett A. Jag släckte cigaretten och tog ett steg tillbaka. NOMA. Jag förstod inte där och då hur många gånger jag skulle återbesöka dessa järnstänger eller hur mycket de skulle betyda för mig. Människor pratar om omvälvande händelser i deras liv - omstörtande relationer, dödsfall, pandemier, metoo - för mig blev ett vaktelägg på rökt hö en avgörande incident. Eller kanske ännu mer det jag drack till, en äldre flaska Pierre Overnoy. Det var vin som jag aldrig upplevt det förut. Det var renare. Mer innerligt. Helt utan friktion. Och smakerna tangerade neon, karbon och Gud, Jesus och den heliga anden. Världen stannade upp och liksom Prousts madeleinekaka tycktes drycken frammana relationen mellan tidens flykt, minnets mekanismer och konstens höga uppgift. Jag hade drabbats av naturvinets kraft. Och som svensk uppväxt i Systembolagets mörker var detta som att syresättas efter att ha varit instängd i en plastpåse.
Men vad är då egentligen naturvin? Låt oss börja med att klassificera vad som inte är ett naturvin. Det du ser på hyllorna och på pallarna i ett Systembolag är massproducerat vin. Vinet besprutas hårt i vinmarkerna samt ges ytterligare kemi i vineriet i form av sulfit, konstgjorda smakämnen etc, etc för att klara transport och bibehålla likformig smak. Framförallt filtreras vinet för att stabiliseras och ”se snyggt” ut. Även socker tillsätts för ”mer klädsam” smak. Vindruvorna och vinet manipuleras helt enkelt. Naturvin är motsatsen. Människans påverkan på vinet är så liten som möjligt. Kemisk och teknisk manipulation ingår inte i i naturvinets filosofi. Det är ett rent, ofiltrerat vin med ett ärligt uttryck. Men är naturviner något nytt? Nej inte alls, man skulle kunna kalla naturviner för klassiska viner, eller ursprungsviner, då detta var sättet man gjorde vin i till exempel Georgien eller Syrien, vinets ursprungsländer. Jag var för övrigt i Tbilisi i Georgien för tio år sedan och blev lärd av präster hur naturvinet skulle begravas i enorma lerkärl. Fascinerande upplevelse. I vilket fall föll det ursprungliga naturvinet på svärdet som allt annat livsmedel då industrialismen gjorde sitt inträde med konservburkar, lådor och flaskor som skulle exporteras och massproduceras världen över. Kemin tog över våra livsmedel, så också vinet. Men på Noma föddes naturvinet på nytt.
Efter middagen pratar jag med gudfadern av naturvin, Nomas Pontus Elofsson, på kajen. Vi drack ett glas champagne L’Artiste, David Léclapart. En champagne inte lika vulgärt mousserande som de flesta andra. Bubblet är oftast till för att dölja dålig frukt. Ett stilla vin är oftast att föredra. Kanske en Coche-Dury. Parallellt över sundet drack svenskarna fortsatt Amarone, vilket i praktiken är glögg med vodka.
Men det skulle bli ändring. Om än långsamt så.
För i svallet av Nomas storhet följde en våg av The New Nordic över världen. Gamla gastronomiska storheter som Frankrike, Italien, Spanien såg sig fullkomligen kopiera det danska sättet att äta och dricka. Internationella hipsters tog genast till sig naturvinet och lät den bli den största markören för medvetenhet sedan skägg och väldigt tight mössa. Ungdomar i Frankrike, som sedan länge valt öl istället för vin för att revoltera mot sina föräldrar, hittade via naturvinet tillbaka till den traditionella drycken. Och plötsligt fylldes hippa franska Instagramkonton med färglada och grumliga flaskor.
I Sverige blev utvecklingen en aning annorlunda. Ett plastglas till brädden fyllt med California red var acceptabelt bland hipsters, vilket cementerat en kunskapslucka i dessa kretsar typisk för ett nordiskt land i periferin. Traditionella hipsters, där vägen till coolhet och kredd utgjorts av att droppa rätt musikalbum och sneakers, blev därför blinda inför den internationella hipstermarkören naturvin eftersom de helt enkelt saknade kunskap, kultur och självförtroende. Så en ny hipsterrörelse växte fram. Taniga svenska nördar, incels om ni så vill, som annars varit utlämnade till enkla jobb inom vården eller som personliga assistenter åkte nu skytteltrafik till Köpenhamn och ikoniska post-Noma-restauranger som Relae och Manfreds för att lära sig vilka färgglada etiketter som var mest lämpade att posta i sina sociala nätverk. Efter några vändor och många danska kronor fattigare, men med nyvunnen kunskap om den magiska drycken fick de social acceptans. De som la till hashtaggen ”utan tillsatt sulfit” fick till och med ligga. Vin hade blivit sexigt igen.
Naturvinsrevolutionen växte sedan snabbt och de stackars klassiska sommeliererna med sina löjliga vindruvsbroscher betydde nu ingenting. Och då hela deras existens står och faller med att alla viner från en specifik producent, årgång och region smakar lika blev de unika och livliga naturvinerna ett hot som satte hela deras yrkeskår ur spel. De kan dock fortfarande ses spöklikt vanka av och an på restauranger, väl medvetna om att deras enda uppgift på jorden passerat sitt bäst före-datum.
Och i de övriga normala delarna av samhället har naturvin nu blivit lika accepterat och svennigt som en leasingbil eller chartersemester. Till och med en ensamstående mamma med socioekonomisk bakgrund inom föreningslivet frågar efter naturvin eller ”en sån där ekologisk flaska”. Och när din privata tandläkare berättar att han ska dricka naturvin i helgen vet du att det är över. Varför de små vinkontona med färgglada etiketter på Instagram nu är lika hippa som deras mammor. Viket har medfört att det inte längre räcker att posta häftigt vin för att få ligga. Naturvin har gått hela varvet. Naturvin är inte hippt längre. Nu gäller det bara att informera 9643 skäggiga, medelålders produktionsbolags-män på Södermalm om detta. Lova mig bara att jag inte behöver vara där när det händer. Jag klarar inte av att se vuxna män i mössa gråta.
Carl Reinholdtzon Belfrage utanför Noma.
