Kultursidan är död

Carl Reinholdtzon Belfrage minns kultursidornas gyllene era och berättar varför ingen läser dem längre.

Det finns ingen finare journalistisk valuta än ”koll”. ”Koll”, för den som inte vet, är alltså när man har kunskap. Känner till något. Vet. Gärna före alla andra. Så att det man skriver blir nytt för läsaren. Läsaren känner sig upplyst och inbjuden i en medveten, vågar jag säga ”cool” krets?

Denna typen av journalistik styrde 00-talet. Vi som skrev då reste världen runt bara för att berätta om hur en rombärande hummer smakar på Etxebarri. Eller bara för att journalistiskt granska ett par Supreme-kalsonger som endast gick att köpa i en butik i New York. Jag är rädd att detta låter för sagolikt för er. Att ni som nu verkar eller läser kultursidorna inte förstår. Men sanningen är att jag också intervjuade Morrissey på lyxhotell i Rom, seglade runt St Barth, körde Maserati med Massimo Bottura i Modena och åt på Nobu med The Strokes. För att sedan rapportera tillbaka till läsaren på ett självklart och arrogant vis som bara vi som arbetade under detta självlysande decennium kunde.

Ett nytt indieband från Glasgow, en ny konstnär från Brooklyn eller filmatiseringen av Denis Johnsons Jesus Son. Detta var vad vi skrev om på kultursidorna på 00-talet. Först av alla och för er att åtnjuta. Det fanns pengar och attraktion i kulturjournalistiken, men framför allt ett självförtroende som nu helt saknas. Idag är kredden och pengarna borta. Men framför allt ”kollen”. Victor Malm kanske illustrerar den döda kultursidan bäst med sitt deltagande i Kontrapunkt. Varje fråga lämnade ett utryck i hans ansikte som påminner om det klassiska exemplet med rådjuret som hamnar i bilens strålkastarljus. Noll koll.

Koll kräver pengar. Och pengar finns inte. Så kultursidorna fylls av tyckande likt denna krönika. Tyckande kostar inget. Du behöver inte ha rest någonstans. Bara vara tvåa, trea, fyra på bollen. Och tycka något. Därför fylls kultursidorna med politiskt och kulturellt tyckande. Men man kallar det ”kommentar”, ”lärdomar från veckan” eller ”veckans strömningstips”. Det finns inget som är så billigt som denna typ av ”journalistik”. Du kan åka tunnelbana hela dagen. Röra dig från Södermalm till arbetsplatsen i centrum och ändå ha en kommentar. Det kostar typ bara 50 kronor. Om det är löningshelg kan man festa till det och kosta på sig en spaning från TikTok.



Men det finns ingen koll. Kultursidan är ständigt tvåa på bollen. Hopplöst ifrånsprungen digitalt och ekonomiskt. Behöver du fylla ut med något mer än en kommentar så kan man ju ta in en recensent från en annan tidning för att recensera en bok från en av kultursidans medarbetare. Betyget blir alltid högt och det kostar ingenting. Mer än trovärdighet och kredd.

Arvodena är så låga att alla har riktiga arbeten bredvid. Kultursidan är en hobby som plockepinn eller fia med knuff. På 00-talet var kulturjournalist ett arbete. Eller ett avlönat kall som vi arroganta och bortskämda kulturjournalister på 00-talet skulle sagt. Så visst tycker man lite synd om nutidens kulturjournalister, som skriver för jordnötter och ölbiljetter för att sedan debattera vidare i någon enskild salong iklädda jeans från Ica Maxi.