Undress Lokko

Visst har han varit lite osynlig i debatten, den där Andres Lokko, men vi kan meddela att han fortfarande är lika elitistisk och snobbig. Noterbart är dock att han har blivit mer lik Staffan Mählqvist från Boktipset i sin journalistiska approach. Och så har han börjat lyssna på Morrissey igen! Carl Reinholdtzon Belfrage är naturligtvis fullständigt nykär i indiepops-Labubun från Bandhagen.

I tider då ena hälften kulturjournalister sitter i kalsongerna och skriver kommentarer om två mediokra skådespelares dysfunktionella förhållande, både en, två, tre, fyra och fem gånger, och den andra hälften lajvar utrikespolitiska experter, så har en viss typ av kulturjournalistik helt gått under radarn – den initierade och upplysande kulturjournalistiken. Och vem representerar denna sällsynta genre mer än Andres Lokko? Som tur är släpper han nu också en textsamling på Modernista vilket även gör att han svarar på tilltal. Titta bara här nedanför.

Du är naturligtvis en urkraft vad gäller initierad och samtida kulturjournalistik, men har du samma energi på morgonen när du ska upp och skriva musikkritik för en kultursida som du hade på Pop- och Bibel-tiden?

– Energin i fråga tar sig, i alla fall i mitt fall, väldigt annorlunda uttryck när man är 58 och inte 28. I dag är det en betydligt mer intellektuell och teoretisk verksamhet. Den popkritik jag skriver för SvD har ju fått allt högre pretentioner och den viskar om ”intressant”, ”nyskapande” och ”fascinerande” snarare än att skrika om ”bäst” eller ”sämst”. Och den gör det inte från dansgolvet på valfritt rave utan från en fåtölj under läslampa med en diger hög litteratur i ämnet framför mig. Jag tror att jag söker efter någon slags objektivitet. Vilket förstås är så subjektivt och snobbigt det överhuvudtaget kan bli.

Det låter även lite som Staffan Mählqvist i Boktipset. I vilket fall, har du påverkats av att det kulturjournalistiska klimatet blivit mer politiskt med åren?

– Ja, det är klart. Men jag tror att det framför allt har drivit mitt eget skrivande i en riktning jag inte själv hade kunnat förutspå. När bokförlaget Atlas för tio år sedan gav ut en liten bok med ett urval av just mina mest politiska texter (David Cameron fick nyligen sin cykel stulen: politiska texter 2008-2013) så var det inte lika utbrett med så uttalat politiska texter i mitt – vad ska man kalla det? – finpopkulturella sammanhang. När det väl blev det märkte jag hur jag drogs mot något jag kände saknades: en internationell utblick. Den eskalerande nationalismen fick ju bieffekten att vi i Sverige bara skulle bry oss om och skriva om svensk kultur. Jag har aldrig förstått varför man, bara för att man bor här, skulle vara mer intresserad av en svensk författare eller artist än av en litauisk eller skotsk. Det kan kanske ha att göra med att jag är uppvuxen i en flyktingfamilj och därför alltid har känt mig lite statslös. Så jag har nog varit väldigt mån om att försöka skriva ur något slags internationellt perspektiv, i alla fall försöka utgöra en del av en gränsöverskridande vuxen kritikerkonsensus som motsätter sig både barnslig ”poptimism” och alla former av nationalism. Det känns ju idag som en politisk handling att obstinat skriva om, säg, Chronixx eller Nala Sinephro av nämnda skäl i stället för om Thomas Stenström eller Veronica Maggio.

Är du journalist eller aktivist?
– Kritiker.

Okej, kritikern, är det någon artikel eller recension som du ångrar och som du nu vill göra bot och bättring för?

– Haha. Nej. Dagstidningskritik skrivs oftast under ganska hård tidspress och bör betraktas som en analys specifik för just den dagen. Två veckor – eller kanske bara två dagar – senare eller tidigare hade den kanske lytt helt annorlunda. Däremot älskar jag tanken på att kunna återvända till album eller böcker flera år senare för att om- eller uppvärdera dem. Jag menar, hur tråkigt vore det inte med en kritiker som inte ut- eller invecklas och ändrar sig efter tid? Popkritiken måste ju, som bekant, alltid skrivas om. Om inte annat så måste en sådan tankeverksamhet få pågå och mala ganska konstant i ens eget huvud.

Fredrik Strage lämnade kultursidan för någon slags Antikrundan på Handelsbanken, är detta något vi har att vänta av dig?

– Nej.

Behövs musikkritik när vi har rekommendationer från Spotify? Använder du den spygröna appen?
– Jag har faktiskt aldrig använt Spotify. Jag valde en konkurrerande liten streamingtjänst i stället. Spotify kändes ju från första stund som en monokulturell katastrof waiting to happen. Men om musikkritiken behövs när vi har algoritmer? Kritik är en egen konstform och inte någon slags tipsverksamhet. Frågan borde snarare vara om musikkritiken behöver musiken? Genuint intressant musikkritik klarar sig alldeles utmärkt utan musik, dess främsta funktion är ju att ge kritiken en kontext, men egentligen skulle den må mycket bättre av att bara pågå utan någon jävla musik som stör.

Haha. Men du, på allvar, vilka mörka gigs har du som inte poppar upp ovanför radarn? Hur många gånger om året spelar du skivor för Levis eller är värd för musikquiz på Statoils höstkickoff? 

– Inte för att det verkar betyda så mycket 2025 men jag värdesätter min integritet alldeles för högt för att ens överväga att förfalla till något sådant. Så, nej, jag har inga som helst "mörka gigs"’ i garderoben. Tyvärr, förstås, på bekostnad av min ekonomi. Men jag tycker verkligen att integritet och oberoende är viktigare än mina saldobesked. 

Men vad har du för guilty pleasures då? Har du aldrig frestats att öppna fönstret i Bandhagen och bjuda grannarna på Pearl Jams Alive? 

– Usch, nej. Jag har aldrig riktigt förstått varför man skulle kalla något för "guilty pleasures". Den brittiske dj:n och radiomakaren Sean Rowley, som uppfann och till och med bokstavligen patenterade begreppet, är en god vän och vi har småbråkat om detta i 25 år. Men, sure, om man ständigt omdefinierar vad som utgör en guilty pleasure så går ju konceptet att applicera på min vardag också. Som bara häromdagen vid frukostbordet när The world is full of crashing bores med din älskade Morrissey spelades på BBC6 och jag blev oväntat upprymd av den.

Ah, till och med BBC har insett att woke är skenheligt trams. Men från Morrissey till en annan indie-legend, hur mår Jonas Inde?

– Jag hoppas innerligt att han mår okej men jag har inte pratat med honom på säkert 15 år så jag har verkligen ingen aning.

Du skriver sällan om mode nuförtiden, varför? Tycker du till exempel inte det är orättvist att Demna Gvasalia får mer uppmärksamhet än Ziggy Chen?

– Jag tror det är för att min expertis inte efterfrågas så ofta. Skälet är ju att herrmode enligt rådande svensk konsensus verkar vara ”samtida Las Vegas-trollkarl”. Typ som Peter Jöback, Micael Bindefeld och Petter Stordalen. Jag besökte tidningen Cafés utdelning av Sveriges bäst klädda man-plakett i våras och noterade fascinerat hur majoriteten av både besökarna och de nominerade – oavsett ålder - klädde sig mer eller mindre exakt som Brynolf & Ljung. Samtliga seriösa diskussioner om herrmode är för stunden reducerade till en subkulturell eller akademisk angelägenhet. Så mina tankar och teorier om säsongens japanska Ivy League-kollektioner och, eventuellt, Ziggy Chen – men betydligt hellre Nicholas Daley, saknar plattform. Kanske även, dessvärre, mottagare. Men det går förstås över förr eller senare.

Kan du aldrig vakna upp kallsvettig och ångra att du inte satte Donald Fagen på framsidan av Pop eller Bibel?

– Det hade ju faktiskt kunnat ske ganska sömlöst men jag hade nog varit snäppet mer imponerad om vi i stället hade satt Walter Becker på ett omslag.

Walter i Pop och Donald i Bibel hade räddat magasinen enligt mig och många börsanalytiker. Men nu med några år på nacken, ser du någon återväxt att tala om på kultursidorna? Har du vad som i folkmun brukar beskrivas som ”hopp”?

– Jag tycker kultursidorna och deras närbesläktade plattformar faktiskt är fulla av ganska utmärkta unga skribenter, men som uppenbart anpassar sig till ögonblickets spelregler. Det är inte skribenterna eller deras kunskaper det är fel på, bara att kulturjournalistiken genomgår en lite märklig fas utan sin en gång så höga svansföring, sin swag. Men vad den relationsjournalistik som i decennier hade egna färgglada kvällstidningsbilagor, eller som man köpte ”Amelia” för, gör på kulturutrymmet är en smula obegripligt. I alla fall för mig.

Halleluja. Och är det inte lika destruktivt att kultursidan blivit en fritidsgård bestående av en blandning barn och vuxna som lajvar politiskt sakkunniga?
– Njae, politikens roll på kultursidor ser jag som ett mindre problem. Den är ju lite för oundviklig i detta nu, men jag är i grunden en ganska simpel kulturkonsument. Jag önskar inget annat än att kultursidor ska få mig att spontant börja anteckna. Antingen för att minnas en briljant formulering eller tanke eller bara namnet på en bok jag vill läsa, ett album jag måste höra eller en film jag vill se. Och allt detta för att texterna om dessa var jättebra och skrivna av någon jag kan tänka mig att betala för att få läsa.

Du pratar sällan om religion. Har du aldrig varit nära att tro? På en Gud alltså? Inte Paul Weller.

– Haha. Jag tycker att jag har skrivit ganska mycket om andlighet. Kanske inte så högljutt uttalat, men religion och grubblerier kring detta berörs ändå hyfsat ofta om man läser noggrant. Men jag är fortfarande lite för ung för att trovärdigt börja tampas med agnostik och eventuell gudstro. Av litteraturhistorien har jag lärt mig att det blir som intressantast att börja med det i sisådär 65-årsåldern. Jag kan inte garantera att det inträffar i mitt fall, men enligt mina kalkyler borde det i sådana fall göra det inom ramen av det närmaste decenniet.

Vilken vän och vänskap har påverkat dig mest?

– Åh, det måste ändå vara Martin (Luuk).

När får vi se ett nytt Broder Daniel?
– Aldrig, hoppas jag. Det räckte alldeles utmärkt med ett Broder Daniel, tack. Men, seriöst, är inte Sverige fullt av små poporkestrar som väsnas och går emot gängse regler och restriktioner? Bara att resultatet – förstås – inte låter som Luke Skywalker? De kommer inte att ha samma breda impact, eftersom algoritmerna inte tillåter någon sådan, men bara det som pågår på Spice på Södermalm i Stockholm – med Civil Polis i spetsen – är ju väldigt inspirerande och hälsosamt i så gott som rakt nedstigande led från både Broder Daniel och The Tough Alliance. 



När Spice når samma höjder som Jazzhuset och Uppåt Framåt gjorde i Göteborg ringer du mig! Sista, och viktigaste, frågan – när går du och lägger dig på kvällarna? Och vad är det sista du brukar tänka på innan du faller i sömn?

– Hur jag än resonerar går jag i princip ändå alltid och lägger mig ganska exakt kl 00.30, oavsett när jag måste gå upp eller hur trött jag råkar vara. Det sista jag tänker på? Åh, det gamla vanliga: Ornette Colemans 1980-tal, estnisk samtidspoesi och Dusty Springfields röst.

Andres Lokko är aktuell med antologin Andres Lokko 2020-2024.