Frasse Levinsson gasar sig ur krisen i Bilbao. Men först träffar han Amanda Romare.
Utanför min port får jag syn på Amanda Romare.
– Vem har släppt in dig på Östermalm? frågar jag.
Det var så Joel Ighe hälsade på mig en gång i tiden. Det känns högtidligt att kunna säga det till någon annan. Hon berättar att hon ska på poddinspelning på Perfect day. Själv är jag på väg till Bilbao. På Arlanda ser jag hela Malmö Redhawks. Det är ett sällsamt sammanträffande, med lite god vilja skulle man kunna hävda att Baskien är Spaniens Skåne. Med lite god vilja skulle man väl i och för sig kunna hävda lite vad fan som helst, men oavsett vad är det dit jag ska.
Mina senaste veckor har präglats av overklighetskänslor, svårlösta konflikter, skuld, ensamhet och en allmän känsla av att inte räcka till på något plan i livet, och jag behöver… stoppa huvudet i sanden några dagar, i en stad där ingen vill mig någonting. Och hur många städer lämpar sig bättre för att påminna sig själv om att livet inte bara är elände än Bilbao? Staden har ju faktiskt gjort precis samma resa själv. På 80- och 90-talet befann sig den gamla industristaden i djup kris. Arbetslösheten var hög, självförtroendet lågt och det var oklart vad Bilbao hade världen att erbjuda. Men med en liten drastisk åtgärd vände de på alltihop. Politikerna satsade allt på rött och la 100 miljoner dollar på att bygga Guggenheimmuseet. Trots att man kanske inte främst förknippar spanjorer med nitiska tidsplaner och avancerad ingenjörskonst stod bygget klart exakt fyra år senare, helt enligt de ursprungliga beräkningarna, och förvandlade Bilbao till en framtidsorienterad kulturstad och ett gott exempel på att man ibland måste gasa sig ur krisen. Fenomenet har blivit känt som ”Bilbao-effekten”.
Men innan jag tar itu med det moderna Bilbao checkar jag in på Hotel Carlton, som firar hundraårsjubileum i år. Art deco-hotellet är stadens lyxigaste och har haft gäster som Albert Einstein och Ernest Hemingway före mig. Det låter kanske som att det är våldsamt dyrt, men eftersom det är lågsäsong kommer man undan med 150 euro/natten. Som stulet.
På kvällen har jag ett bord bokat på Zarate, en av stadens tolv Michelinrestauranger. Enligt spansk praxis är den inredd som en sämre frisörsalong. Men maten… Herregud. Jag äter mig igenom ett sortiment av fiskar som hade gjort Skansenakvariet grönt av avund och sköljer ner dem med sex olika baskiska viner och ett glas champagne. Januaridepressionen lyser redan med sin frånvaro.
Nästa morgon lyser bakisångesten med sin närvaro. Vad är nu detta, man blir ju inte bakis utomlands? Jag går ner till frukosten och bygger ett berg av ibericoskinka, olika ostar, baskisk cheescake, macarons, donuts och färska frukter och bär på min tallrik. När jag tröstätit klart promenerar jag till Guggenheim, tar de obligatoriska bilderna på Maman-spindeln och Jeff Koons blomsterhund och löser en entrebiljett. Irrar runt bland konstverken en stund innan jag hamnar framför Mark Leckeys And the city stood in its brightness. Det är en skulptur av en helt vit sagostad, inuti en jättelik mörk hall. I högtalarna spelas en fragmentarisk blandning av musik, röster och andra ljud. Det är magiskt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Men omedelbart känns det som att den där staden har med mig att göra på något vis. Inte nog med det, jag får separationsångest när jag försöker gå därifrån. Jag blir stående tills nöden kräver att jag går på toaletten och gör… mitt eget lilla konstverk.
Guggenheim är definitivt ett av stadens bästa museer, och bespisningen skojar man inte bort. På byggnadens baksida ligger nämligen enstjärninga Nerua. Jag kan inte komma på en enda annan byggnad som kan tillfredsställa så många olika sinnen, åtminstone inte inom juridikens restriktioner. Här serveras jag ostronomelett med kaviar, musslor i tomatsås, lammtunga, havsaborre, grismage, chokladkaka och ännu en uppsättning baskiska viner. Bakisångesten borta igen.
Sedan är det det dags för riktig konst. Jag talar naturligtvis om det baskiska fotbollsderbyt. Athletic Bilbao tar emot Real Sociedad på hemmarenan San Mames, som är något av en sevärdhet i sig. I lobbyn på hotellet springer jag rakt in i storstjärnan Nico Williams. Det visar sig att laget bor här inför viktiga matcher. Jag ger honom några taktiska instruktioner innan han och resten av laget försvinner med spelarbussen. Sedan promenerar jag till arenan, där jag får lära mig den hårda vägen att det inte säljs någon alkohol på La liga-matcher. Matchen i sig är en ganska sömnig tillställning fram till 83:e minuten, när Real Sociedad får ett rött kort, Bilbao kvitterar och får chansen att vända. Då har den spanska gubben bredvid mig redan lämnat i protest mot hemmalagets usla spel, efter att ha ropat ”puta madre” ett hundratal gånger utan synbar förbättring. Han missar åtminstone ingen seger. Matchen slutar 1-1. En trist oavgjord historia. Om Nico Williams bara hade lyssnat…
50 000 supportar lämnar arenan. Människor i rödvita Bilbaotröjor går i släptåg med människor i de blåvita Sociedad-tröjorna. Stämningen är högst kamratlig.
– Vad är det här? Ska ni inte slå ihjäl varandra? frågar jag.
De ler och skakar på huvudet. Här slår man inte ihjäl varandra efter fotbollsmatcher. Det baskiska derbyt är tydligen känt som ”världens snällaste derby”. Jaja, alla har sina traditioner.
Trött efter två dagars hedonism går jag till hotellet och viker in hovarna. Två timmar senare väcks jag. Det är musslorna. De vill upp. Jag springer till badrummet och får se musslor, ostron, havsabborre och alla andra fiskar och skaldjur fly ner i avloppet. Det är som att se Hitta Nemo i verkligheten. Jag spyr hela natten, tills det sista kaviarkornet lämnat systemet. Sedan spyr jag lite till. Bilbao-effekten fungerar kanske inte för alla, trots allt.
Frasse Levinsson har varit ute i världen i flera år. Han har exempelvis rest till Prag, Antwerpen, Genoa, Tokyo, Okinawa, Milano, Marbella, Pireus, Berlin, Hamburg, Barcelona, Los Angeles, Moskva, Bryssel och Dublin för Nöjesguidens räkning.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 02, 2026.
