48 timmar Dublin

08:49 24 Feb 2017

Frasse Levinsson åkte till Dublin och skolkade från Guinness pressaktiviteter för att istället leva den manliga journalistdrömmen.

När vi landar i Dublin byter vi noll grader och snö mot åtta plusgrader i skuggan. Det är jag och komikern och skådespelaren Johan Hurtig. Han har valt bort den gemensamma taxin till Arlanda för att slippa prata med mig, och jag har medvetet valt en annan plats på flyget för att slippa prata med honom. Men det har vi inte berättat för varandra än.



Jag har vetat om att jag ska till Irland i mindre än en vecka. Under den tiden har jag funderat mycket på hur det ska bli. I Dublin finns det nämligen inga som jobbar med något annat än telefonsupport, så irländarna tycker att det är väldigt exotiskt när människor med andra yrken kommer dit. Det är som om en basketspelare skulle dyka upp på den japanska landsbygden, ungefär.

Anledningen till vår resa är att Guinness har bjudit in oss och ett gäng andra influencers från hela världen för att titta på bryggeriet. Jag har dock andra planer. Jag ska medverka under den första dagen. Dag två ska jag skolka helt och hållet från pressaktiviteterna för att hitta vattenhål att tipsa Nöjesguidens läsare om. Till min hjälp har jag två listor på barer och restauranger som jag fått från mina kära vänner Linda och Alicia, som båda bott i Dublin. Linda har jobbat med just telefonsupport, medan Alicia har en roll i tv-serien Vikings som spelas in i krokarna.



Jag, Johan och en berömd italiensk journalist vid namn Luca Dondoni delar taxi till bryggeriet. När vi kommer fram ber Luca oss att vara tysta så att han kan spela in en påa till ett tv-inslag som han ska messa till redaktionen i Italien. När han är färdig säger han ”Seriously boys, why are we here?” Vi tittar på varandra och skrattar. Han har inte tänkt skriva en rad om den här bjudresan. På bryggeriet får vi lyssna på en guide som berättar om dess historia, dricka öl i en specialbar som serverar experimentella Guinness-sorter som bara går att dricka just där och som byts ut med jämna mellanrum, och dricka ännu mer öl i takbaren med utsikt över hela staden. Kvällen avslutar vi på den irländska restaurangen Delahunt.

När det är läggdags åker vi taxi till femstjärniga Fitzwilliam Hotel. Det är ett jävla håll käften-hotell. Att sova här kostar från 1 900 kronor/natt och det märks. Inte minst på huvudkudden där det ligger en ask med inte en, utan två handgjorda chokladpraliner. När jag morgonen därpå går ner för att njuta av den spektakulära hotellfrukosten har jag oturen att dela hiss med en Instagramkändis från Malaysia som tillhör influencergruppen. Vi kallpratar om ingenting, sen frågar han om vi ska äta frukost tillsammans eller ”go separate”.

– Separate, sorry, svarar jag.

Det är nämligen någonting med den här typen av hotell, där personalen måste dyrka marken man går på, som tar fram djävulen ur mig. Den ständiga premiumbehandlingen får mig att på riktigt känna att jag förtjänar att varenda detalj i livet ska vara exakt som jag vill. Vill jag inte äta frukost med en Instagramkändis från Malaysia, så äter jag inte frukost med en Instagramkändis från Malaysia. 


Eggs benedict utan Instagramkändis från Malaysia.

När jag slängt i mig en eggs benedict, tre smoothies, två croissanter, tre rostade mackor och fyra glas grapefruktjuice går jag på ett möte med tidningen Totally Dublins redaktion. Det är den irländska motsvarigheten till Nöjesguiden och det är vår vd som har bestämt att vi ska ses. Det visar sig att de förväntar sig att jag ska hålla i en dragning om hur de ska bli bättre på Facebook, vilket ingen har sagt till mig. Efter att ha gjort detta på volley skyndar jag mig därifrån.

Av en slump hamnar jag på den berömda shoppinggatan Wicklow Street, som leder mig till South Great George's Street, där flera av restaurangerna som Linda och Alicia tipsat om ligger. Till exempel den prisbelönta japanska restaurangkedjan Yamamori, som Linda älskar, och det mexikanska sjappet 777 som enligt Alicia är en av de bästa restaurangerna i Dublin. Jag väljer dock att spara deras tips till kvällen för att istället testa ett kubanskt hak vid namn Havana Tapas Bar som väcker min nyfikenhet.

Det skulle jag inte ha gjort. Lunchmackan jag väljer, en Havana BLT,  en BLT med serranoskinka istället för bacon och ciabatta i stället för rostat bröd, är ett litet helvete att äta. Den är förvisso god, men det sega ciabattabrödet är oerhört svårt att skära i. Jag får kämpa så mycket med att klyva brödet att jag vid flera tillfällen väser "din lilla fan" till mackan. På väggen hänger hundratals lappar med glada hälsningar från tidigare gäster. Ingen av dem kan ha ätit Havana BLT.  Jag går därifrån och kommer till ett övergångställe. Pass på. Här får man se upp. Det är nämligen vänstertrafik på Irland, så vi svenskar gör bäst i att se oss för både en och två gånger innan vi går över vägen. 

Lite längre ner på gatan ligger en souvenirbutik. I skyltfönstret hänger en t-shirt med texten "I will not keep calm and you can f*** off". Jag fnissar till åt lustigheten och går in och köper en till Linda. Det här är precis hennes humor.

Rolig t-shirt.

Eftersom jag känner en viss förpliktelse att hitta ställen att tipsa om bestämmer jag mig för att äta en andra lunch på Yamamori Sushi. Det blir en ny besvikelse. På nätet har jag sett att de ska ha mängder av spännande sushisorter, men när jag kommer dit vid 15-tiden verkar det bara vara en slapp lunchmeny bestående av ett par olika bentolådor som gäller. Jag tar en "Lunch Bento", som utöver två sushibitar innehåller kycklingvingar och grillad öring på en bädd av en jättegod haricots verts-sallad. Det var i och för sig inget fel på den, men jag hade hoppats på att äta elva sushibitar med lika många utrotningshotade fiskar som "knullar i munnen".

När jag ätit upp beger jag mig till hipsterbaren The Bar With No Name, som i folkmun kallas "Snail Bar" och "The Secret Bar". Snail betyder snigel på engelska och över en entrén till baren som gjort en grej av att inte ha något namn hänger just en snigel i trä. Det är nog därför den kallas "Snail bar", tänker jag.


"If you're looking for a sign THIS IS IT." står det på skylten utanför "Snail bar". Fyndigt!

"Alla fördomar kring att det är världens roligaste och socialaste folk är så jävla sanna så du kommer aldrig sitta ensam i en bar om du inte själv vill det" har Linda skrivit till mig i ett sms. Men det är precis vad jag vill. Så jag slår mig ner vid ett fönster med utsikt över gatan nedanför och häver i mig fem öl solo innan jag rör mig mot 777, som visar sig vara en restaurang med nattklubbshög musik. Här tjoar och tjimmar ungdomarna. Den höga volymen tvingar dem närmare varandra. Den gör stämningen gladare, och kanske till och med kåtare. Trots att det är onsdag kväll är stället näst intill fullsatt, men det finns en ledig plats vid bardisken som jag hugger. Det är fint att man kan sitta vid bardisken, så man slipper sitta ensam vid ett bord och se ut som en idiot.

Jag beställer en brässerad oxsvans och en öl. Som side order tar jag en "oyster shot". Det är en tequilashot med citronbuljong och ett Carlingfordostron i. När jag är på mitt livs första tjänsteresa vill jag nämligen leva den manliga journalistdrömmen. Även om jag inte har läst en sida ur någon av Hemingways böcker vill jag vara som Hemingway. Och jag tänker att han hade beställt en oyster shot.

Maten är fantastisk och jag traskar hem mätt, belåten och full i regnet. När jag efter några minuters promenad är tillbaka på Fitzwilliam Hotel ligger det en ask med inte en, utan två nya handgjorda chokladpraliner på huvudkudden.

Det här med att jag och Johan Hurtig inte ville prata med varandra då? Äh, det handlade väl mest om att vi båda är socialt osäkra och inte ville behöva hålla igång ett samtal med en ny person från Stockholm till Arlanda och sedan från Arlanda till Irland. När vi väl träffades kom vi jättebra överens.

Att äta

Delahunt
39 Camden Street Lower
En modern irländsk restaurang som ligger i en gammal viktoriansk byggnad på Camden Street. Här åt vi en hemröt laxbricka till förrätt och Kilkenny black legged chicken fylld med lök och salvia, skinka och mushroom tart, purjolök och haverrot till huvudrätt.

777
Castle House, South Great George's Street
Svinbra mexikansk restaurang med festlig och eventuellt kåt stämning.

Yamamori Izakaya
12/13 South Great George’s Street
"Om du vill bli ordentligt full under middagen. Grymma drinkar" – Linda.

The Ramen Bar
51 South William Street
"De stolta ägarna till Irlands enda ramenmaskin har inte haft öppet ett år ens men är oemotstridliga herrar på nudeltäppan. Fina sideorders som lyxiga kycklingnuggets och friterade räkor men det är ramenskålarna du ska gå dit för. Jag åt en lysande original tonkotsu med fantastiskt ägg och fläsk, men de har massa olika varianter och nästa gång provar jag nog den lite spicyigare tonkotsun. HEJA!" – Johan Hurtig.

Att dricka

Pygmalion
Powerscourt Townhouse, S William Street
"Det är deras mest 'busy' uteställe/cocktailställe. Det är mitt stammishak, alltid fullt med liv och massa härliga människor" – Alicia.

The Westbury Hotel
Balfe Street, Grafton Street
"Vill du ha något lite mer fancy har du till exempel The Westbury Hotel. De har en jättefin hotellbar" – Alicia.

The Bar With No Name/Snail bar
3 Fade St
Hipsterbar.

Stad: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 

Fler artiklar

48 timmar Svalbard

Marcus Svensson har testat utelivet på den norska ögruppen i Arktis. Han fick lära sig den hårda vägen att bakad potatis är Svalbards enda fyllekäk.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!