Vänstern pratar om högern som kulturlös, samtidigt som vänstern definieras av Zara Larsson och Robyns utfall. Ja, ni förstår, Sverige är i kulturskymning. Carl Reinholdtzon Belfrage tvingas som ensamkommande kulturflykting emigrera till Verbiers klassiska musikfestival.
Det finns inget mer kulturlöst än att se Verbier enkom som en ort där man åker skidor. Jag vet att den svenska medelklassen växer upp med en dröm om att få instagramma från en skidbacke i Schweiz, men det är också en av förklaringarna till varför Sverige är kulturlöst och tvingats debattera kulturkanon det senaste året. Så låt mig ge er ett alternativ till gymnasiala litteraturlistor. Låt mig visa var genuin samtida bildning och kultur hittas. Låt mig introducera er till Verbiers klassiska musikfestival.
Musikfestival. I Sverige tänker man genast på Hultsfred och Arvika. Det är vad, i svensk folkmun, en festival är. Men samtidigt som dessa har gått i konkurs blomstrar den klassiska festivalen nere i Verbier. I Hultsfred var Åbro mellanöl en av sponsorerna, i Verbier presenteras festivalen av Rolex. Medan Sverige är synonymt med monokultur, falsk neutralitet och Melodifestival är Schweiz sinnebilden för integritet, bildning och klass. Det enda Schweiz vet om Sverige, förutom Ingvar Kamprad, Björn Borg och Bergman, är den miljonärs-rasism som varje år tvingar hundratals rika svenskar att söka ekonomisk asyl i Genève, Lausanne och Verbier. Vi kan kalla dem ”ekonomiska flyktingar”. Nu har ytterligare en kategori flyktingar uppdagats, då jag som ensamkommande kulturflykting tvingas emigrera till Verbiers klassiska festival.
Jag börjar uppladdningen redan på planet från Köpenhamn. Jag vilar lätt i säte 1D och låter min tunna MacBook spela upp Judah´s ordväxling med Dolores i Woody Allens paradnummer Små och stora brott:
Dolores: ”Låt oss gå tillbaka till stugan så du kan spela upp lite Schumann för mig”
Judah: ”Schubert, tack. Schumann är så banalt glatt. Schubert är... Han påminner mig om dig. Den sorgsna.”
Dolores: ”Schubert. Du måste lära mig allt det där. Jag är så okunnig vad gäller klassisk musik.”
Det kunde lika gärna röra sig om en diskussion mellan Sverige och Schweiz. Och jag är helt på Schweiz och Judahs sida: jag håller Schubert högre än Schumann. Schubert har känslomässig kraft. Jag har alltjämt sett honom som den klassiska världens Morrissey. Schubert, med tonfall av kärlek, och förlorad kärlek, är The Smiths. Melankoli. Sorg. Men framför allt vacker, vacker konst. Bara timmar senare promenerar jag från mitt hotell mot just detta upptända tillstånd då Elisabeth Leonskaja ska framföra Schuberts sjätte pianosonat i Verbiers vackert belägna Salle des Combins. Behöver jag nämna att mitt sinnestillstånd kan beskrivas som ”uppåt”?
Bergstopparna reser sig som engelska generaladvokater med peruker i horisonten och ramar in konserten på ett obeskrivligt sätt. Herrar i kostym och lokala högtidsdräkter (läs: ”insvepta i en tjock grön filt med tillhörande hatt där något, som i det närmsta kan liknas vid en fjäder, sticker ut”) och damer i välskurna dräkter med matchande handväskor minglar med en yngre generation musikälskare i tajta, svarta jeans och skinnjackor. En modern klassisk festival pendlar mellan olika subkulturer och generationer. Det är där spänningen ligger. Alla ser naturliga och harmoniska ut. Förväntansfulla. Jag dras med i lugnet tills en harpa ljuder. Det är en signal vi ska lära känna de närmsta dagarna. Det är med andra ord dags att sätta ner champagneglasen och hitta sina platser.
Jag sätter mig bredvid en dam som genast ursäktar sig och berättar att detta egentligen inte är hennes plats.
– Men jag sitter gärna här bredvid er om det är ledigt, säger hon. Ni förstår, det var en man som satt bakom mig och knackade med en stålpenna vilket gav upphov till ett sådant förskräckligt ljud.
Huliganer finns även i denna värld, tänker jag, och jag nickar leende mot henne och insisterar på att hon naturligtvis ska slå sig ner.
Elisabeth Leonskaja gör snart entré till stormande applåder. Konserten börjar och jag förvånas ständigt av hur vackra ljud som kan uppstå från detta svarta trä-, tangent- och stränginstrument som i folkmun kallas ”piano”. Det är ljuvligt. Det låter som en kliché, men Elisabeth och flygeln blir till ett. Jag kan stundom ej skilja mänsklig vävnad från Steinway & Sons-trä då hennes intelligenta fingrar och ben strålar in i instrumentet. Publiken är knäpptyst. Till och med stålpennan har upphört att ljuda.
Paus. Mer champagne. Jag blickar ner mot parkeringen. Det finns inte en bil under en miljon. Biljetterna till de riktiga konserterna är dyra (snittpriset ligger på 1000 kronor). Så populära fordon vid denna tidpunkt i Verbier är a) BMW, b) Porsche och c) Mazda. Skoja. Ingen kör Mazda här. Man kan vara fördomsfull och säga att detta är typiskt för en klassisk festival, och visst, de flesta som flyger runt och besöker klassiska festivaler har en hel del pengar på sina konton, men det finns en annan sida av Verbier-festivalen med hundratals gratisarrangemang, konserter och symposium. En vanlig festivaldag har man cirka 25 programpunkter att välja på. Till fyra av dessa säljs dyra biljetter till förstklassiga konserter, resten är gratis. Repetitionerna är till exempel öppna. Så uppskattar man musik är det en eggande upplevelse att se hur det går till när till exempel Esa Pekka Salonen repeterar tillsammans med Evgeny Kissin.
Detta har lett till en bredare och yngre målgrupp. En grupp som cyklar och tågluffar förbi fördomarna, om ni förstår vad jag menar. En grupp med kängor, jeans och ryggsäckar med matsäck (korvsmörgåsar, varm choklad och banan). De sänker medelåldern med ett sekel och bringar en, vågar jag säga, mer avslappnad, i alla fall mer komplex, touch till festivalen. Vilket också går hand i hand med den mycket unga ensemblen. Och att Verbier Festivalen känns ung är ingen tillfällighet. Den ska inte bara ska erbjuda stora eller kommande stjärnor, utan också något nytt. Kanske ett ännu icke uppfört stycke, eller något äldre i en ny konstellation? Verbier-festivalen ska vara en utmaning, inte bara för besökarna. Detta har gett festivalen ett unikt skimmer bland världens övriga stora festivaler och skapat större intresse bland världens konsertagenturer, skivbolagsdirektörer och inte minst artisterna själva att deltaga under de två magiska veckorna festivalen pågår.
Nästa dag promenerar jag uppför backen mot den kalkvita funkiskyrkan Eglise för att njuta av geniet Kit Armstrong, som tillsammans med bland andra violinisten Vilde Frang ska spela Debussys första piano-trio i G-moll och Beethovens tredje piano-trio i C-moll. Det blir en fantastisk upplevelse. Inramningen i Eglise är, trots enormt träiga bänkar (rutinerade besökare har kuddar med sig), underbar. Så sakralt, samtidigt så uppfyllt av värme och koncentration. Kits anslag över flygelns tangenter är så exakta att min klocka ställs om och börjar följa traktens gökur.
På kvällen blir det mer uppsluppet. Kalas på den lokala golfklubben. Jag vänder mig plötsligt om och ser Kit som lyser upp rummet som en karamell i sin giftgröna Ralph Lauren-pullover.
Morgonen därpå. Det är sista dagen på festivalen. Pianisten Nikolai Lugansky ska göra entré. När han sätter sig vid pianot för att framföra Rachmaninovs första pianosonat i D-moll framkallas vågor av rysningar som slår ut som blommor i mina leder, nerver och synapser. Senare samma dag passerar jag förbi honom nere i byn. Vi ler mot varandra. Och om det är någonting livet har lärt mig, så är det att det måste finnas en bättre värld. Verbiers klassiska festival är den världen.
Läs även: 48 timmar Hongkong
