Visningsvansinne

Johan Lind går på lägenhetsvisningar och blir galen.



Visningsvansinne. Visningsvansinne? Jo, det är det som drabbar en när man letar efter ny bostad i Stockholm och gör en illavarslande aggressiv och kraftigt hatiskt gentemot konkurrerande bostadsletare. Deras blotta uppsyn får en att vilja begå saker, ondskefulla saker. Vilket de förtjänar, för att de är så retfullt fula, lama, störiga, töntiga, bortskämda, tråkiga, påfrestande och menlösa och ändå bara kommer att måla alla väggar i vitt och grått. Själlösa losers är de allihopa!

Förlåt, jag tappade fokus lite. Men det är inte lätt att vara drabbad av visningsvansinne. Det är utmattande. Att vara visningsvansinnig utan att ha en annan person att dela vansinnet med, som håller med om att det är helt normalt, känner likadant, också vill gå hem och hämta sin älsklingsautomatkarbin och skjuta tusentals hål i alla dessa tomma människoskal med maniska blickar, förblindande av den värdelösa ge-ditt-liv-mening-med-ett-renoveringsprojekt-era vi befinner i oss – är utmattande på riktigt.

Men det som får en att verkligen tappa det är insikten att alla dessa människor år exakta avbilder av en själv. Alltså exakta. Oavhängigt ålder, ursprung och kön. Vi är alla så förvillande lika att det hade varit skrattretande om det inte varit så patetiskt.

På trappen vid ett radonfyllt, ruttet dödsbo till villa någonstans i den snåriga förortsdjungeln som går under namnet Segeltorp, Stuvstam, Snättringe, Glömsta eller vad det nu heter skakar jag hand med en mäklare. ”Sågs inte vi igår?” frågar han. Nej, det tror jag inte, vi var inte på visningar igår. ”Hmm är du säker, du ser ut precis som en jag träffade igår.?”Jag skrattar för att inte börja gråta och väser: ”vi ser alla likadana ut för dig va?”.

Visningsvansinne. Det uppstår när den egna, interna projiceringsmekanismen fallerar till följd av för intensiv exponering av objektiva, övertydliga tecken på att du inte är en unik snöflinga. Det egna sinnet kommer då först att desperat försöka rädda sin intrikat vävda väv av självbedrägeri och säga att det är okej att hata dem för att de är töntar, för att de har mer pengar (som de fått av sin mamma och pappa eller i en tursam och såklart – oförtjänt bostadskarriär) eller för att de kör en vit Tesla (detta rullande gamer-pojkrum). Sedan kommer en punkt när det egna sinnets försvarsmekanismer imploderar och du inser att det inte finns något visningsvansinne, att det bara ett ord du hittat på för att det lät kul och att det enda du lider av är klassiskt, oförblommerat självhat.