Frasse Levinsson åker till en av Europas coolaste städer.
En gång i tiden träffade jag en gammal sjöman i Göteborg. När han berättade att han lagt till i Antwerpen frågade jag om han fick stryk av polisen, som Charlie Barr i Eldarevalsen.
– I Antwerpen? Där var det bara fnask och luder! svarade han.
Jag förstod inte varför det skulle utesluta någonting, och tyckte väl inte att han besvarade min fråga riktigt. Men staden har utan tvekan breddat repertoaren sedan dess. Diamanter, våfflor, öl, mode, pommes frites, choklad och tjurar – här finns många av livets glädjeämnen.
Alla flygplatser med självaktning har sina egna snillrika system för att komplicera nyanländas liv. Arlanda har Arlanda Express, vars hutlösa priser får alla utom de mest hugade resenärerna att sätta sig på första flyget hem. Bryssel har Europas minst medgörliga biljettavläsningsmaskin, som kräver att man vinklar mobilen i exakt 45 grader och håller den på exakt rätt avstånd från läsaren. Detta leder till onödig köbildning, många är inte mogna uppgiften, och jag missar första tåget till Antwerpen.
Resan tar ungefär 40 minuter. Utanför Antwerpens centralstation ligger en gata med nio juvelerare vägg-i-vägg. På andra sidan gatan finns för säkerhets skull fem juvelerare till. En av dem heter ”Best diamonds”. Butiksinnehavaren är sannerligen inte där för att skaffa vänner.
Spårvagnen tar mig till Hotel Pilar, som ligger i Zuid, Anwerpens Soho. Pilar är vad Hemingway, praktiskt nog, kallade både sin fru och sin båt. Jag får rum nummer 13. Ingen vidskeplighet här inte.
– Det är ett av mina favoritrum, säger portieren.
Så säger han säkert till alla. Men rummet är verkligen fint. Jag installerar mig genom att slå upp ett glas Elixir d’Anvers, stadens egna gula likör. Sedan promenerar jag till Album, som rekommenderas av Michelinguiden sedan i år men ännu inte har någon stjärna. Verksamheten började som ett bageri, men snart insåg de att det finns mer än bara bröd i livet. Den färdiga menyn utgörs av fem rätter. Jag kompletterar med vinpaketet och ber om stilla vatten. Kyparen återvänder till bordet.
– Ursäkta, du sa bubbelvatten va?
– Stilla. Nästan rätt! svarar jag.
Maten är otrolig. Zebratomater, sardiner, marulk och adana. Allt håller högsta nivå. För att inte tala om vinerna. Så fort de lär sig hålla reda på vilken sorts vatten gästerna beställt får de säkert sin stjärna.
Nästa morgon uppslukas jag av Martin Luuks självbiografi. Han skriver att han var inne på att ta livet av sig när han var yngre, och att han beslöt sig för att skriva ett självmordsbrev. Om brevet blev tillräckligt övertygande skulle han göra slag i saken. Kan inte lämna hotellet förrän jag vet hur det slutar.
För åtta år sedan förutspådde jag att seglarmärket Sebago kommer bli coolt i Nöjesguiden. Ler för mig själv när jag ser att de öppnat butik mitt emot Antwerpens modemuseum. Jag har aldrig fel. Har bestämt träff med en guide i lobbyn. Jag tror att hon ska visa mig museet. Men hon ska tydligen visa mig staden. Det gör ingenting. Samtliga invånare är så välklädda att man kan tro att det finns nedskräpningslagar mot omatchande kläder. Eller som att det pågår en gigantisk filminspelning och att en kostymör har samordnat allas outfits. Känns trist att titta på kläder i fångenskap när de frigående är så fina.
Första anhalt är en souvenirbutik. Guiden berättar att den georgiska designerstjärnan Demna Gvsalia köpte två t-shirts från butiken, klippte sönder och sydde ihop dem till Vetements klassiska Antwerpen-tröja, som setts på bland andra Rihanna. Jag måste köpa en. Det är lättare sagt än gjort. Inte för att de är slut, utan för att butiksägaren tycker att jag är för lång för medium. Han insisterar på large.
– Du förstår inte. Jag är tunn som ett rakblad. Jag kommer se ut som att jag promenerat hem Biggest loser, försöker jag.
Han kanske inte tittar så mycket på tv, för han tittar misstroget på mig och står fast vid att large är bäst. Vill inte låta sig övertygas så enkelt. Hade han varit lika ointresserad av att sälja till Demna Gvasalia hade modehistorien kunnat se helt annorlunda ut. Tanken svindlar.
Sist jag var i Belgien glömde jag äta pommes frites. Det ska åtgärdas nu. Antwerpen kryllar av pommes friterior. Jag fastnar för Frites Atelier, pommes fritens NK. Här tar de potatis på allvar. Får köa en stund för deras specialare, som serveras med en belgisk köttstuvning som topping. Det är det värt. Men sittplats är bara att glömma. Måste äta på ett torg en bit bort.
Ett ösregn tvingar mig att söka skydd i Dries van Noten-butiken. Tänker köpa ett paraply, men inser att det vore billigare att skjuta sönder molnen med en kinesisk väderrobot och går därifrån med oförättat ärende.
Istället hänger jag mig på tork på den irländska baren An Shibin, som visar Real Madrid mot Real Sociedad. When in Rome. Blir på gott humör av att alla bartenders i staden verkar använda skumskrapa och tänker att det vore trevligt med fler sådana i Stockholm. Fast det skulle i så fall behöva införas på alla barer samtidigt och helst skulle bartendrarna vänja sig vid dem bakom lyckta dörrar några år innan de togs i bruk. Annars skulle de göra en alldeles för stor affär av sina skumskrapor och det skulle inte bli trevligt för någon. Särskilt inte om en ensam bar gjorde skumskraporna till sin grej. Nej, fy fan.
Några Stella senare är jag redo för chokladfabrikören Dominique Persoones butik The Chocolate Line. Hans främsta bidrag till mänskligheten är att han uppfann snortbar choklad och en ändamålsenlig näskatapult i födelsedagspresent till Mick Jagger. Köper en sån till en manic pixie dream girl, svänger in på en bokhandel och lägger till Maya Angelous samlade dikter. Det är för lätt att köpa presenter till tjejer.
Dumpar grejerna på Hotel Pilar och ringer en taxi. Resan till Café Commercial går i snigelfart. De verkar möblera om hela staden och taxichauffören klagar högljutt över alla avstängda vägar och tunnlar. Tänker först att det är hans sätt att meddela att det inte är hans fel att det går långsamt och önskar att han kunde låta bli, förseningen blir inte roligare av att vara medpassagerare i hans ilska. Sen minns jag att min terapeut påstått att människor ibland känner, säger och tänker saker som inte har med mig att göra. För att få en paus från chauffören och för att försäkra mig om att hovmästaren inte ger bort bordet ringer jag och meddelar att vi är fast i trafiken.
Det hade jag inte behövt. Dels för att han tydligen tänkt hålla bordet ändå och dels för att maten, trots att stället verkar populärt, faktiskt inte är något vidare. Men det är smått fascinerade att de lyckas få kräftor att smaka blåmanet. Jag kastar i mig mellanrätterna och ringer en ny taxi. Vi hinner knappt lämna parkeringen innan mobilen ringer. Det är hovmästaren.
– Ursäkta, det är ett paraply kvar här. Är det ditt?
– Det beror på. Är det från Dries van Noten? svarar jag.
– Nej.
– I så fall är det inte mitt.
Frasse Levinsson har varit ute i världen i flera år. Han har exempelvis rest till Genoa, Tokyo, Okinawa, Milano, Marbella, Pireus, Berlin, Hamburg, Barcelona, Los Angeles, Moskva, Bryssel och Dublin för Nöjesguidens räkning.
