Den friske mannen har 1000 önskningar. Den sjuke bara en. Frasse Levinsson har varit på tågsemester med feber.
Behöver Nöjesguidens läsare fler skäl att åka till Berlin? Nej. Behöver jag lämna mitt ekorrhjul ibland för att inte begå harakiri? Ja. Därför har jag accepterat Tyska turistbyråns inbjudan att besöka Berlin och Hamburg, dit det sedan i höstas går direkttåg från Sverige, tillsammans med några andra journalister. Det gemensamma schemat är svårare att acceptera. Tyska turistbyrån anser tydligen att det bästa sättet att sälja in Berlin är finsk nycirkus, en rad treplus-restauranger och en tre timmar lång guidad cykeltur som grand finale. Som tur är har jag varit förutseende nog att meddela att jag är allergisk mot finsk nycirkus och för rädd om min street cred för att sätta mig på en cykel.
Nej, jag har andra planer. Jag vill äta wagyu på Grill Royal, Berlins hippaste restaurang. Min kompis Simon säger att man inte är någon i Berlin om man inte har bord där. Varje gång jag varit i stan utan en bokning de senaste åren har han retat mig. Därför har jag åtgärdat saken inför den här resan. Men nu går jag händelserna i förväg. Jag är ju inte ens framme än.
På Snälltåget får jag min egen kupé. På väggen finns en utfällbar säng som det är meningen att man ska bädda själv. Eftersom jag är för dum för att begripa hur den ska monteras och är lite rädd att jag ska förvandla den till en dödsfälla om jag gör fel lägger jag mig på underslafen och läser Slow days, fast company tills jag somnar. Det är rogivande att se Sverige försvinna utanför fönstret.
Vi anländer till Berlin Haubtbanhof vid niotiden på morgonen. Den 16 timmar långa tågresan kändes inte så lång som jag trodde att den skulle göra. Men Tyska turistbyrån gör sitt för att bromsa tiden. Det första vi ska göra är nämligen att gå en rundtur på hotellet vi ska bo på. Det är inget uselt hotell eller så, men man kan bli aningen rastlös av att lyssna på en redovisning av ett helt vanligt hotellrum på ett helt vanligt trestjärnigt hotell. Särskilt när man vet om att man snart ska bo i ett likadant rum. Den enda glädjen i smolkbägaren är att minibaren är i drift. Sedan Putin invaderade Ukraina har många hotell dragit ur sladden. Amano Grand Central är inte ett av dem.
Min adhd ska utsättas för fler prövningar. Nästa programpunkt är en stadsvandring. På Alexanderplatz får vi varsin ipad av en guide. På dem får vi titta på scener från tv-serien Babylon Berlin och kan konstatera att vi står precis där vissa scener spelats in. Fascinerande. När stadsvandringen är avklarad är det dags för… ni gissade rätt. En guidad tur. Den här gången av Världskulturmuseet Humboldt Forum, som är en rekonstruktion av Berlins gamla stadsslott och har beskrivits som århundradets tyska kultursatsning. Det säger inte lite.
Tyvärr registrerar min hjärna nästan ingenting. Det finns inte mycket Humboldt Forum hade kunnat göra åt den saken. De kunde haft Jesus själv därinne. Dagens kunskapskvot är fylld av information av typen hur många nätter en vanlig affärsresenär brukar stanna på Amano Grand Central. Museibesöket blir för min del mest en jakt efter någonstans att sitta.
När det är över checkar vi in på hotellet. En person i ressällskapet verkar vara nybörjare på området.
– Name? frågar receptionisten.
– Yvonne, svarar hon.
Eftersom receptionisten sin vana trogen letar bland efternamnen hittar han ingen Yvonne. Han ber henne upprepa sitt namn.
– Yvonne, försöker Yvonne igen.
Receptionisten ser frågande ut. Yvonne börjar bli irriterad.
– YYY-VEEE-OOOO-EEEENN-EEEENN-EEEEE, bokstaverar hon på svenska.
Nu är receptionisten närmast skräckslagen. Han vågar inte fråga mer, utan skriver in ett namn på chans. Det ser Yvonne.
– Hahaha, oh my god no you can’t spell, skrattar hon.
Vid det här laget har jag fått min nyckel och slipper ta reda på hur dramat slutar. Jag tar en dusch på rummet och sänker en öl ur minibaren innan jag ger mig ut på stan. Slår mig ner på en random tapasrestaurangs uteservering för att ta en till öl. Frågar om de tar kort. Det gör de, men bara över 10 euro. Gud. När ska tyskarna anpassa sig fullt ut till det välfungerande betalningssystemet som vi i den västerländska civilisationen enats om? Säger att jag kan ta en öl och betala 10 euro för den. Hinner inte mer innan min bokning på Grill Royal. På vägen dit får jag en deja vu. Var det inte i den här korsningen jag blev jagad av en knarklangare på cykel när jag letade efter en vintagebutik som Tommie x rekommenderat? Jo, det var det. Vilka minnen.
På restaurangen trängs nya och gamla pengar med sådana som jag. Posörer som är rädda för att bli upptäckta. Jag beställer en wagyuentrecote för 140 euro och ett glas côtes du rhône. Det kan tyckas dyrt för en biff, men det är en investering i självkänsla. Nästa gång man stör sig på någon kan man tänka på att man precis åt en köttbit som var dyrare än hans eller hennes pullover. Efter maten ber jag om en dry martini och får en dry martini with a twist. Sedan promenerar jag hem i skymningen. Skickar en bild till Simon. "Bor du på hotellet?" frågar han. Vilket hotell? "Grill Royal har just öppnat ett hotell som heter Chateau Royal, du vet väl att du inte är någon i Berlin om du inte bor där?".
Wagyu med Mållgan.
På hotellrummet öppnar jag en flaska vitt ur minibaren som sängfösare. Tittar på nåt tv-program där en skådespelare utklädd till Hitler äter flingor ur en skål. Somnar. Vaknar 03:00 av att jag jämrar mig. Upptäcker att jag håller på att frysa ihjäl. Inser att jag sovit med öppet fönster. Stänger fönstret. Somnar. Vaknar med feber. Perfekt.
Ska inte tråka ut er med en alltför noggrann beskrivning av min förmiddag på hotellet, men det finns stunder den här morgonen då jag verkligen tror att jag ska dö. Det gör jag tack och lov inte, utan lyckas mirakulöst ta mig till tågstationen och tåget till Hamburg.
I Hamburg bor vi på Scandic. Febern ger mig mycket tid att inspektera hotellrummet. På väggen står det ”A water drop hollows out a stone”. Det hedrar Scandic att de är så transparenta med sin strategi.
På kvällen smiter jag ut för att äta en kebab. Egentligen står det gruppmiddag på schemat, men jag måste väl få äta en kebab i fred när jag är sjuk? Kebabhaket ligger 500 meter från hotellet. Men promenaden blir längre än så. De tar inte kort och det tar mig en halvtimme att hitta en bankomat. När jag tar ut pengar upptäcker jag att jag redan har några sedlar i plånboken. For the love of god!
När jag äter ser jag en och annan St. Pauli-halsduk. Googlar och ser att det är match om en timme. St. Pauli - Fortuna Dusseldorf. Toppmöte i tyska andradivisionen, klockan 20.30 en lördagkväll. De skojar inte när de säger att Tyskland är ett Sverige för vuxna. Förhandlar med mig själv. Borde kanske inte gå på fotboll när jag knappt orkar stå upp. Men det är för kul för att låta bli. St. Pauli är dessutom ett av världens coolaste lag.
Följer efter några fans till arenan, som ligger på ett fält bredvid ett enormt cirkustält. Utvändigt ser den ut som nattklubbarna på Reeperbahn. Matchen är slutsåld och det är svårare än jag trodde att hitta en vanlig hederlig biljetthaj. Håller på att ge upp när en tysk farbror på parkeringen frågar om jag ”would like to get in”. Pekar på arenan och säger ”to the stadium?” för att försäkra mig om att han inte menar in i hans bil. Ursäkta en fördomsfull, men han ser ut att inte ha tvättat kläderna sedan muren föll och man kan inte vara nog försiktig. Lyckligtvis menar han Millerntor-Stadion och förväntar sig inga gentjänster av sexuell natur. Han har två årskort och en polare som har bangat. Innanför spärrarna skiljs vi åt. På läktarna luktar det weed. Det blir 0-0.
Nästa morgon vaknar jag kallsvettig. Den friske mannen har 1000 önskningar, den sjuke bara en: att slippa åka tåg i 16 timmar. Men sån tur har jag förstås inte. Innan jag får åka hem måste jag dessutom överleva ännu en guidad tur. Men den här gången är temat The Beatles, så för en gångs skull är oddsen på min sida.
De fyra långhåriga killarna från Liverpool som förändrade allt kom till Hamburg 1960. På den tiden var staden flitigt besökt av brittiska sjömän, som förväntade sig att kunna lyssna på rock n roll hela nätterna. För att orka lira tog de preludin, berättar guiden. Jag räcker upp handen och frågar var man kan få tag på lite. Inget svar.
Till slut kommer stunden jag aldrig trodde skulle komma. Det är dags att åka hem. But first a selfie, tydligen. Just när jag rasslat ihop i en liten hög på tågsängen ropar någon ur resesällskapet att vi ska ta en gruppbild på perrongen. Jag tror att de skojar, men det gör de inte. Masar mig ut. Masar mig tillbaka. Somnar. Vaknar i Danmark. Somnar om. Vaknar igen. Jag har aldrig varit så glad att se Riddarfjärden.
Frasse Levinsson har varit ute i världen i flera år. Han har tidigare rest till Barcelona, Los Angeles, Moskva, Bryssel och Dublin för Nöjesguidens räkning.
