Tone Schunnesson: “Jag känner mig som deras vårdnadshavare”

I Ultravåld är pengar inget problem. Allt annat är det. Linn Koch-Emmery möter Tone Schunnesson.

– Jag får moderskänslor, säger Tone Schunnesson.

Det finns en historia från när jag och min syster var sex år som min mamma brukar dra som exempel på när hon insåg att barn inte är små änglar. Hon blev inkallad till förskolan, redo att försvara oss med näbbar och klor. När hon kom dit var situationen i själva verket omvänd: vi hade satt skräck i halva avdelningen, inklusive personalen. De vädjade om hjälp.

Jag säger till Tone att hon påminner om en mamma som reflexmässigt försvarar sina romankaraktärer. Hon börjar skratta.
– Jag känner mig som deras vårdnadshavare. Jag måste gestalta dem exakt. Ingenting får kännas fel.

Ultravåld, hennes tredje roman efter Tripprapporter och Dagarna, Dagarna, Dagarna, följer en tilltufsad friherrlig släkt i Skåne under ett par decennier med början på 90-talet. Pengar är inget problem, men nästan allt som inte går att köpa sig fri från är det: relationer, skuld, våld.
Allra svårast är det kanske för familjens storebror Jarl. En kedjerökande one hit wonder-regissör som producerar svårförsvarbart lite film. En friktionsflyende, nyandlig mamma har matat honom med idén att han är speciell sedan barnsben. Välmejslad. Begåvad. Ett konstnärslöfte. Övertygad om sin egen begåvning och samtidigt paralyserad av den.

– Jag älskar honom.

Tone skrattar.
– Jag ville också att han skulle vara så extremt sexig och snygg.

Hon nämner Lars von Trier och Stanley Kubrick. Tv:ns guldålder, Sopranos och männen bakom den.
– De var helt sjuka i huvudet men ursäktas hela tiden för sitt geni. En författare som är ett asshole, okej, du är ett asshole. Men en regissör som är ett asshole har kontroll över så himla många människor.

Har du tänkt mycket på talang?
– Jag tänkte mycket på talang, och på talang hos killar eller män. Det känns som att det tas emot på ett helt annat sätt än om man är tjej.

Hur menar du?
– Det verkar riskera att man blir en ganska farlig och dålig person. Man får oproportionerligt mycket makt utifrån att man anses ha en talang. Det intresserade mig. Glappet mellan bilden av vem man är och vad man faktiskt gör.

Många återkommer till våldet i boken. Hur upplever du att det var att skriva?
– Vissa våldsscener har varit jätteroliga att skriva. Jag har läst Stephen King för första gången i mitt liv, jag hade läst Carrie tidigare, men jag har verkligen gått in i hur han skriver våld. Scenerna med mer sexuellt våld påverkade mig mer när jag redigerade dem. Vissa ligger väldigt nära förövarens perspektiv, och det är något som kan vara så äckligt med sex och våld. Att det både gör ont och samtidigt finns någon slags attraktion där. Det är inte så rent.

Reflekterar Jarl någonsin över det han utsätter de andra för?
– Jag tror inte han går därifrån och tänker “oj, nu har jag gjort det igen”. Jag tror inte han tänker på det alls egentligen. Och det tror jag är sant för många som begår den typen av övergrepp och övertramp.

När du skriver – kan du börja uppleva dig själv som förövaren?
– Jag har haft en jättekonstig överidentifikation med de här människorna. Jag tror att jag på sätt och vis där och då kände att jag har begått det här brottet. Men inte när jag skriver – då är det mer intuitivt. Det är i redigeringsprocessen det händer något annat. När man har suttit i ett och ett halvt år och läst igenom samma saker, och det står att någon pissar någon i munnen, då kan man börja tänka: vad är det här egentligen bra för? Ens första instinkter när man skriver är så starka. Det är lite som ett skämt man dragit för femte gången, till slut tappar det något, eller blir något helt annat.

Systern Eddie är något av en motpol mot sin bror. Passiv, tyst och söker mycket bekräftelse från män. Hur tänkte du kring henne?
– Hon var svår för mig att skriva, nästan att jag upplevde det som att hon inte var en bra kvinnlig karaktär. Det var något tjejigt i henne som jag tror att jag var tvungen att konfrontera i mig själv.

Det är ju något sorgligt i hennes längtan att bli vald.
– Jo. Exakt. Och det som var så svårt med att beskriva Eddie var att jag själv tycker att den känslan är så pinsam. Att jag vill att någon ska vilja ha mig.

Hur menar du?
– Hela den där tystnaden som sitter så hårt att hon inte ens kan formulera vad hon vill. Men med tiden växte det fram en väldig kärlek till henne. Hon har ett så feminint sätt att hantera ilska och sorg på. Jag började förstå det instinktivt. Det är inte alls så jag fungerar, jag är mycket mer utåtagerande. Men med tiden började jag se så många kvinnor jag älskar i henne.

Var det inte ofta så när man var tonåring, att man blev kär i beviset på att någon ville ha en, snarare än i personen?

– Det var ju det stora, tänker jag. Och många har ju med sig den känslan långt upp i åren.

Tror du tonårskillar på den tiden upplevde det likadant?
– Jag tror inte att killar upplevde det på samma sätt. Eller alltså, säkert en viss del. Men det känns som att det inte alls låg lika mycket i kulturen. När jag skrev boken gick jag tillbaka och läste mycket tjejtidningar från den tiden, jag och Eddie ligger ju ganska nära i ålder, och i dag känns ju de där tidningarna från 90- och 00-talet som om de vore från 1950-talet. Gamla Cosmopolitan och sådant. Det var ju en sån sinnessjuk hjärntvätt. Allting handlade om att skaffa en kille.

De där guiderna för hur man skulle få en kille att bli kär i en. Eller snarare hur man skulle få honom att inte sluta vara det.
– Exakt. Som det där med hårsnodden. Att man alltid skulle ha en hårsnodd runt handleden, för då skulle killen tänka på när man sätter upp håret när man suger av honom. Det känns som Handmaid's Tale, men det är hämtat ur en tidning från typ 2001.

Ibland tänker jag på hur den där kulturen står i tvär kontrast till dagens samtal om dejting. Inceldebatten, killar som upplever att dejtingapparna är riggade mot dem, tjejer väljer bort dem. Det kanske inte är så konstigt att de är arga?
– Precis. Kvinnor hade också varit det, om vi lärt oss hur man riktar ilskan utåt. Jag reflekterade mycket över det när jag skrev boken. Det har varit så intressant att gå tillbaka till den där tiden och verkligen sätta sig in i vad tjejer och killar konsumerade. Då slog det mig att det är ganska jobbigt att vara människa. Man förväntas hänga med i alla de här värderingsskiftena, och vissa av dem är ju enorma. Folk älskar att håna boomers, men för 20 år sedan så skulle man också ha den här snodden runt handleden och suga av någon. 30 år innan det, då skulle man typ inte ens ligga med någon. Och nu ska man ligga med vem man vill. Det avkräver oss människor väldigt mycket.

Du pratade om hur värderingar skiftar över tid. Det känns som att nästan alla kvinnor i vår generation har vuxit upp med mammor som bantade.
– Verkligen. Det var så inne med crème fraiche.

Hur tänkte du kring arv och sådant som förs vidare mellan generationer när du skrev boken?
– Jag minns när jag läste första delen i Agneta Pleijels självbiografiska trilogi. Där skriver hon om en våldtäkt eller ett övergrepp som hon utsätts för som tonåring. Men rösten är liksom Agneta i dag. Hon konstaterar ungefär: ”Det där var inget att gå och gnälla över.” Nytt kapitel. Och sedan nämns händelsen aldrig igen. När jag intervjuade henne om boken påpekade jag att hon verkade så sträng mot sig själv. Och hon svarade bara: ”Men vadå? Det var så.” Och det där förstår jag någonstans.

– Jag fick ett nytt språk för mina erfarenheter som kvinna efter MeToo. Det är bara tio år sedan. Då tänkte jag: tänk hur många kvinnor genom generationerna som har gått runt med så mycket smärta som de aldrig har kunnat uttala. Och då tänker jag på alla familjer som lever i skuggan av sådana händelser. Där kanske till och med kvinnorna som varit med om dem inte riktigt vet vad som har hänt.

Underskattar vår generation styrkan i den här strategin?

– Det finns ju en styrka i att borsta av sig händelser. Det är väl också typ så det fungerar, för varför är Agneta Pleijer så sträng? Jo, hon visste väl att: vem skulle lyssna på det där? Det är en överlevnadsstrategi som många kvinnor har haft, och som har fungerat.

Pengar är ett annat slags arv som figurerar i boken. Vad är det som är så fascinerande med pengar?
– Det är sjukt, för någon frågade mig häromdagen om jag har någon sån fantasi om att vinna jättemycket pengar. Och det har jag verkligen inte. Jag fantiserar inte om pengar på det sättet. Men jag är bara så intresserad av vad pengar egentligen är. Dels som en överenskommelse mellan oss och i samhället, dels vad de gör med oss. Hur de påverkar folk, förändrar folk. Jag kan fortfarande tycka att det är häftigt när man får veta att någon är adlig. Det händer ju ibland i kultursammanhang. Och folk reagerar fortfarande på det, även om det kanske blir ett skämt. Det har ändå någon slags metafysisk kraft. Jag är nog bara väldigt fascinerad av transaktioner. Och pengar är ju den yttersta manifestationen av en transaktion. Det var också därför jag ville skriva om en familj där pengar nästan inte är ett problem. Vilka problem uppstår då?

Ingen i familjen är ekonomiskt begränsad och de skulle kunna förändra sina liv om de ville. Ändå verkar de nästan sakna lusten att göra det. Vad är det som håller dem kvar?
– Det är som att de inte har någon fantasi om sina egna liv. Och det tänker jag nästan att pengar kan vara. Det blev ju ett himla halabaloj kring min förra bok när jag sa att jag hade skrivit den för att jag, precis som Bibs, behövde 100 000 kronor. Men det är ju motivationen bakom att vi gör det mesta. Nu var just den här boken en förlustaffär eftersom den tog så lång tid att skriva, men pengar är ju jätteviktigt. Särskilt om man är frilansare. Då är man ju nästan dagavlönad. Jag är också uppväxt i en butik. Min pappa hade en affär när jag växte upp, och då var pengar något väldigt konkret. “Idag var det hundra kronor. Idag var det tusen kronor. Idag var det tjugotusen kronor. Idag var det femhundra kronor. Idag var det ingenting alls”.

Jag tänker fortfarande i arbetstid. En öl motsvarade en halvtimme i kassan på ICA.
– Så där var det när jag jobbade på restaurang. "Den här tröjan kostade tre dagar." Att jobba på timme är verkligen ett speciellt sorts skitliv.

Berätta mer om när du jobbade på restaurang.
– Jag jobbade på krogen mellan att jag var 17 och fram tills jag var typ 30, 29–30. Det har alltid varit mitt försörjningsarbete. Jag började med att jobba på nattklubb, i disken. Man ser så mycket människor. Så mycket drama. Så mycket ensamma människor. Man får så mycket fantasier om alla som är där. Jag minns en gång när jag hade börjat jobba tidigt på en klubb i Malmö som hette Heartbreak. Bara det namnet. Heartbreak. Jag stod i disken och plockade glas, och sen gick man ut med det i baren. Det var en tanig kille som hade köpt ett helrör – det gick fortfarande då – och hade fem glas framför sig. Men han stod helt själv vid ett högt bord. Efter kanske en och en halv timme gick jag fram för att fråga om jag skulle plocka undan glasen. Då berättade han att han bara köpt de där glasen ifall någon skulle komma fram och prata med honom. Jag har många såna ögonblicksbilder från de åren som jag kommer ha med mig hela livet.

Man får syn på ensamhet när man jobbar inom service på ett annat sätt.
– Det sista stället jag jobbade heltid på var en queerbar som hette Bitter Pills i Hornstull. Det var en bar med väldigt mycket stammisar, och som också hade ärvt stammisar från en sunkbar som legat där innan. Massa queers, och fem gubbstammisar som liksom hittade sin plats där igen. Det kunde vara så att man kände att hjärtat gick sönder. Men också så: gud vad bra att ni kommer hit.

Finns det något från krogjobbet som har följt med in i ditt skrivande?
– Jag tror att bara vara där kändes som att skriva. Jag är väldigt tagen av människor och allt de gör. Hur de biter av sina nagelband, har prestationsångest, eller är ensamma. De är ett gäng stackare.

Du blir aldrig mer dömande än så?
– Så är det ju i en familj.