Mockafransar, blomkransar och bucket hats. Musiken var ändå mest en ursäkt.
Till skillnad från vardagskläder är festivalmode i grunden ett förstorat språk. Det handlar mindre om att klä sig efter väder, och mer om hur man vill uppfattas. Festivalmode följer i stora drag samma trendcykler som mode och stil i övrigt, men med en tydlig lutning åt fest – festival är trots allt ett slags kalas för vuxna, där man gärna passar på att ta ut svängarna lite extra.
Många av de mest igenkännbara festivaltrenderna går att spåra över generationer, tillbaka till populärkultur, kändisestetik och sådant som råkat fastna i flödet: film, serier, musik och sociala medier. Resultatet blir inte sällan en sorts kollektiv känsla av unikhet, som i praktiken leder till att tusentals människor i samma ålder och med samma referenser klär sig ganska likadant.
Som sommaren då oförklarligt många plötsligt hade bucket hats från Eldorado. Eller när Bråvallafältet svämmade över av knähöga gladiatorsandaler.
Här är ett urval av festivaltrender vi sent kommer glömma – och sannolikt inte heller bli av med.
Hunterstövlar och kort klänning
Få personer har satt ett så tydligt avtryck på festivalmodet som Kate Moss och Alexa Chung. Den numera ikoniska bilden av Kate Moss i leriga Hunterstövlar, oborstat hår och en lårkort guldglittrig klänning på Glastonburyfestivalen har ritat om DNA-koden i en hel generation tjejer. Hunterstövlarna har sin historiska förankring i Storbritannien och företaget Hunter Boots grundades redan på 1800-talet, där stövlarna från början användes som robusta gummistövlar i lantbruk och senare även av militären under första och andra världskriget. Men i modern kulturminnesbild är de framför allt kopplade till en helt annan era: indie sleaze, Tumblr-estetik och 00-talets mode, särskilt i norra Europa där behovet av gummistövlar är något mer reellt än i exempelvis en öken i Kalifornien. De bars till fransiga jeansshorts, ösregn och den klassiska kombinationen av att vara olyckligt kär i en rökande, sömndrucken och emotionellt otillgänglig kille.
Glittersmink och facegems
Det är lite oklart när glitter i ansikte och på kropp blev synonymt med festivaler, mest troligt är det en mashup av uttryck som bottnar i 90-talets ravekultur, queer/drag-estetik, disco och popdivor, som sammanfallit i en trend som aldrig riktigt släpper taget. Före 2010 syntes ansiktsglitter mest i subkulturer: på ravegolv och i miljöer som Burning Man. Runt 2013–2018, med en tydlig peak kring 2015–2017, exploderade det brett. Drivet av Coachella och sociala medier blev “face gems” och ansiktsglitter ett globalt fenomen, komplett med en snabbt växande marknad av färdiga “festival kits”. Trenden löpte parallellt med fransar, neon och blomkransar och hängde sannolikt ihop med festivalens löfte om tillfällig kravlöshet och vuxenkalas. När måndagen kommer har glittret till 90 procent tvättats bort, förutom några flagor som du kommer hitta på kläder och hårbotten lagom till nyår. 2019 estetiseras det på nytt via Euphoria. Den här gången mindre bohemiskt, mer sleazigt och hyperstylat.
Den lilla, glest virkade hättan
Den som sitter som ett lock över huvudet och ser ut som en korsning mellan bebismössa, felskapt slinghätta och medeltida huvudbonad. Ibland ackompanjerad av små speglar eller hängande attiraljer. Den slog igenom stort runt 2013, i vevan med den solblekta boho-vågen av virkat, lager på lager av hängsmycken och en allmän längtan efter att se ut som någon som precis vaknat i öknen. Som så mycket annat har den letat sig tillbaka – nu i en friare, mer lekfull och ofta medvetet udda form, inte minst via TikToks “weird hats”-estetik. Den syntes på idel festivaler 2025 och oraklen spår att minst ett exemplar kommer att dyka upp i vip-området på Way Out West 2026.
Blomkransens hegemoni
Få accessoarer har tagit över festivalfält lika totalt som blomkransen gjorde under mitten av 2010-talet. Den kom inte ensam, utan som del av en bohemisk våg av virkat, stora solglasögon och “beach waves” – hår som friterats sönder i valfri värmetång och sedan dränkts i obscena mängder saltvattenspray. I praktiken var blomkransen ett drygt 50 centimeter långt band med plastblommor, vars främsta uppgift var att signalera något vagt organiskt, drömskt, feminint och fritt – och, förstås, fullständigt unikt. Egentligen handlade det om en återvinning. Blommor i håret hörde hemma i 70-talets hippieromantik och Woodstock Festival, men återuppstod som globalt festivalfenomen i en dimma av Instagramfilter, boho-estetik och Coachella Valley Music and Arts Festival. Den stylades gärna med svepande maxiklänningar, virkade toppar och aztekmönstrade tunikor – eller med korta, uppvikta jeansshorts, cognacsfärgat skärp, vadlång, kimonoliknanade, kofta och skinnboots (för att “bryta av det gulliga”). Fanbärare och inspirationskällor var bland andra Lana Del Rey, Florence Welch och Vanessa Hudgens, vars egna Coachella-looks fungerade som mall för en hel generation festivalbesökare.
Meshnostalgin
Meshvurmen började egentligen inte på festivalfältet, utan i 90-talets undergroundklubbar och rave i Berlin och London, där plaggen fyllde en funktion: de var lätta, luftiga och tålde både värme och rörelse. Under slutet av 00-talet och början av 10-talet plockades materialet upp av både streetwear och större modehus, och fick samtidigt ett eget estetiskt liv på Tumblr, innan det gradvis blev en självklar del av festivalestetiken. Det stylades ofta som ett baslager: över bikini-toppar, under seleliknande harnesses och kroppssmycken, eller som transparenta klänningar. En närbesläktad trend var fisknätet, som gjorde en parallell revival och dök upp på toppar och tajts som ett extra lager snarare än något man bar för sig självt.
Cowboyboots
Cowboybootsen föddes i den amerikanska västern under 1800-talet, kopplade till boskapsdrivning och ridning. De höga skaften, den spetsiga tån och klacken var i grunden praktiska designval för ett liv i sadeln, men har i modern tid fått helt andra användningsområden – inte minst på festivalfält. I modern modecykel har de fått en tydlig revival genom country- och Americana-vågen, där Dolly Parton länge varit en stilmässig referenspunkt, och där Taylor Swift under sin country-era etablerade bootsen i popkulturen på nytt. Senare har Beyoncés album Cowboy Carter förstärkt den moderna “cowboy-core”-estetiken, medan figurer som Kendall Jenner bidragit till att göra bootsen till en självklar del av festival- och off-duty-mode. Cowboybootsen tog i praktiken vid där gummistöveln och den tidigare Dr Martens-vågen slutade, och började dyka upp i allt från streetstyle till festivalbilder. Under mitten av 2020-talet blev de ett återkommande inslag på stora europeiska festivaler som Glastonbury. Vissa kopplar det senaste uppsvinget till Taylor Swifts Eras-turné, där estetik och publikmode har satt avtryck i festivalmodet.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2026.
