Frasse Levinsson åker till Bianca Ingrossos favoritstad för att försöka glömma en crush.
Ibland tänker jag på vad min idrottsmagister ropade till mig från bassängkanten under simundervisningen i lågstadiet: ”Frasse, du ska simma 200 meter. Inte överleva 200 meter!”. Han hade nämligen ertappat mig med att använda fötterna till att skjuta ifrån mot botten istället för att ta bentag. Minns jag rätt stod han beredd med en enorm håv utifall att han skulle behöva fiska upp mig eller någon av klasskamraterna, men det är möjligt att håven är en efterhandskonstruktion. En sak som däremot är säker är att jag aldrig lyssnade på honom. Hela livet har jag fuskat, flytt och myglat mig fram på olika sätt för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Det är därför jag efter ännu en romans som inte gick som jag hade hoppats befinner mig på ett flygplan till Malaga. Därifrån ska jag åka vidare till Marbella, den totala idiotins hemstad. I Marbella finns minst antal Nobelpristagare per capita i världen, nationalsporten är padel och stadens schackklubb är grundad av Alexander Pärleros. Idissla känslor i min ungkarlslägenhet på Södermalm? Nej! Glömma hela saken på en all-inclusive resort i Andalusien? Ja! Ingenting absorberar tårar lika bra som lakan av egyptisk bomull.
Innan vi ens landat händer något som får mig att glömma miss manic pixie dream girl för ett ögonblick. Så fort Comviq välkomnar mig till Spanien, där jag surfar, ringer och sms:sar precis som hemma, börjar jag klicka runt på mobilen. Detta ogillas tydligen av kärringen i sätet bredvid, som frågar om man verkligen får använda telefonen medan planet landar. Jag blir naturligtvis tokig på att hon upprättat sin egen säkerhetspolis och svarar att det är synd att hon inte hade vägarna förbi New York den 11 september 2001. Hade hon suttit på det där planet hade World Trade Center kanske stått kvar. Man blir nästan yr av att tänka på vilken annorlunda värld vi hade kunnat leva i om tanten hade haft aningen mer intellektuella intressen än att dricka sangria och läsa Fredrik Backman på den spanska solkusten. Sliding doors!
Hotellet jag ska bo på heter Club Med. Det är en fransk kedja som har lyxhotell över hela världen och säger sig erbjuda en ”hassle-free experience”. Efter incidenten på planet får vi verkligen hoppas att de håller vad de lovar. Man kan i alla fall inte anklaga dem för att inte tänka på säkerheten. Den fågelbadsdjupa poolen på hotellets baksida övervakas dygnet runt av två badvakter i tennisdomarstolar. I bastun finns en stor röd knapp och en skylt som med ännu större bokstäver talar om att man ska trycka på knappen om det uppstår en nödsituation. Det finns två sidor av det myntet. Den ena sidan är att man känner sig säkrare än på Södersjukhuset oavsett var på den tolv hektar stora anläggningen man befinner sig. Den andra sidan är att man börjar fundera på om hotellets motto är Memento mori – "kom ihåg din dödlighet". För den som vill senarelägga sitt möte med Sankte Per erbjuder Club Med inte mindre än 28 olika aktiviteter, däribland golf, tennis, padel och bågskytte.
För den som vill tidigarelägga sitt möte med Sankte Per finns lunchbuffén Suenos och gourmetrestaurangen Tierra. På den senare äter jag middag tillsammans med ett gäng brittiska journalister och lite andra människor i resebranschen som också bjudits på den här mutresan. Min bordsdam visar sig arbeta som concierge på ett av Londons finare hotell. Behöver man biljetter till Champions League-finalen eller en livs levande elefant direkt till rummet är det henne man pratar med. Hon frågar vad jag jobbar med. Jag svarar att jag skriver dödsannonser. Hon ser konfunderad ut och frågar vad jag gör i Marbella.
– Jag är här för att glömma någon jag började gilla.
– En tjej?
– Kanske det.
– Vad var problemet med henne då?
– Det var helt omöjligt att bestämma träff med henne. Vi kunde börja prata om att ses på morgonen och 21.30 hade vi fortfarande inte kommit överens om när eller var. Jag höll på att bli galen.
– Det låter jobbigt.
– Ja. Men det kunde varit värre.
– Hur då?
– Hon kunde varit tillgänglig!
När det blivit dags att fatta beslut kring vad som ska ätas gör jag som jag alltid gör när det är någon annan som bjuder. Jag lägger handen över rätterna på menyn så att bara priserna syns och väljer det dyraste, i det här fallet en wagyubiff för 95 euro. Efter middagen sätter jag och ett gäng från Irland kurs mot gamla stan. På vägen dit möter vi en turist med en tandborste på t-shirten. Tandborsten har en pratbubbla som säger ”I hate my job”. Bredvid den finns ytterligare en pratbubbla, med texten ”Oh, please!”. Lite naivt tror jag att den ska leda till en pr-konsult, men den visar sig tillhöra en toalettrulle. Vi hinner inte stanna och titta länge på turisten. Irländarna har nämligen fått korn på irländsk bar. When in Rome. Eftersom en av dem är kusligt lik ett av mina ex följer jag snällt med. Men jag vågar inte prata med henne. Jag sitter bara tyst och tittar som en idiot fram till att jag bestämmer mig för att visa att jag är en av dem genom att resa mig och gå. En Irish exit, eller som de nöjer sig med att säga: en exit.
Morgonen därpå vankas padelturnering för nybörjare. Den fransk-algeriske instruktören frågar om det är någon av oss som har spelat padel förut. Jag, som har åtminstone 100 padeltimmar i bagaget och sedan ett halvår tillbaka får privata tennislektioner av Broder Daniel-medlemmen Theodor Jensen, låter bli att räcka upp handen. Sedan gör jag slarvsylta med allt motstånd. Det måste se ut som när Kramer börjar i en karateklass för barn i Seinfeld. I finalen förlorar jag inte en enda boll. Nu skulle min idrottsmagister se mig.
– Kul sport, vad sa ni att den heter? säger jag efter den avgörande bollen.
Sedan lägger jag mig i en solstol vid poolområdet och pustar ut. Som avkoppling läser jag en bok med samlade texter från Håkan Hellströms tidiga karriär. Vid ett stycke tappar jag nästan boken i poolen: ”Problemet beror nog bara på feghet, är jag rädd. Jag ser tjejerna som änglar. Och då blir det svårt att prata seriöst med dem. De är för fina. Jag blir nervös, jag ballar ur totalt på dejter. Det har hänt att jag har gjort slut med tjejer jag bara tagit en kaffe med. De har naturligtvis tyckt att jag varit helknäpp och sagt ’men vi är ju inte ens ihop, vi har ju bara tagit en kaffe, då kan du ju inte göra slut’. Men det har jag gjort ändå. Och då tycker de att jag är galen”. Det är som att läsa en intervju med mig själv. Svindlande. En av badvakterna gör till och med en ansats att klättra ner från sitt elfenbenstorn men jag signalerar till honom att läget är under kontroll.
Vid lunch återförenas gruppen för att undersöka om buffén är någonting att hänga i julgranen. En kvinna från Storbritannien återvänder från pastastationen med en tallrik carbonara och meddelar stolt att hon tagit reda på att det är en äkta carbonara genom att kolla med kocken att det inte är någon grädde i den. Mycket imponerande. Sedan äter vi våra fångster under artigt konverserande om plugget och pop, och bio såklart.
På eftermiddagen åker vi på utflykt. En två timmar lång bussresa tar oss till Granada, där vi får en fyra timmar lång guidad visning av Unesco-världsarvet Alhambra, som alltid är på tapeten när världens sju underverk ska utses men som snöpligt misslyckas med att ta en plats varje gång. Palatset byggdes av den sista arabiska dynastin i Spanien på 1200-talet och erövrades av de katolska monarkerna Ferdinand och Isabella, som fördrev landets judar och muslimer, i slutet av 1400-talet. Det jag framförallt kommer att minnas är vår guides beundran inför muslimernas sätt att bygga fontäner, med lugnt porlande vatten, och nästan avsky och äckel inför renässansens och kristendomens vattensprutande fontäner vars oväsen enligt honom omöjliggör allt läsande, tänkande och samtalande. Inte visste jag att fontäner kunde vara sådana vattendelare.
När besöket är avklarat förflyttar vi oss till en taverna. Efter några cerveza vågar jag prata med tjejen från Irland som är kusligt lik ett av mina ex. Jag säger att jag varit i Dublin några gånger. Hon frågar vilket hotell jag bodde på. Jag svarar att jag inte minns vad det heter. Det ska jag snart få ångra. Resten av middagen skämtar hon om att jag inte kommer ihåg någonting. Varje gång någon frågar mig något svarar hon i mitt ställe: ”He don’t remember!!!”. Det är tydligen både oförlåtligt och sinnessjukt att glömma bort namnet på ett hotell man inte varit gäst på sedan 2017. När faten är rensade vill hon dricka shots. Hon föreslår whisky, för Gud förbjude om man skulle testa något som inte härstammar från de brittiska öarna. Jag ber servitören om något lokalt istället och vi blir serverade en vätska som till färgen och smaken påminner om en universalrengöringsspray från Ajax som jag använder hemma. Vi tar en till innan det är dags att bege oss till bussen. Väl där sätter vi oss bredvid varandra. Hon kopplar upp sin mobil mot högtalarna och spelar banger efter banger efter banger medan vi susar fram genom natten på den spanska motorvägen. Bella Ciao! Bella Ciao! Bella CIAO CIAO CIAO! När vi har som roligast vänder sig kvinnan från London och frågar:
– Vad hette den där tjejen du pratade om i går?
Min nya vän svarar åt mig.
– He don’t remember!!!
Ps. Det var The Fitzwilliam Hotel. Ds.
Frasse Levinsson har varit ute i världen i flera år. Han har exempelvis rest till Pireus, Berlin, Hamburg, Barcelona, Los Angeles, Moskva, Bryssel och Dublin för Nöjesguidens räkning.
