48 timmar Barcelona

Livet är det ultimata konstverket. Frasse Levinsson har levt det i Barcelona.

Den förste människan vi ser på El Prat är David Lagercrantz. Ni vill förmodligen att jag ska berätta om när jag intervjuade honom och han frågade om jag inte ville ha ”en liten klick klick” och mimade att han tog en selfie, men om jag ska vara ärlig har jag ingen större lust. Nej, låt mig istället börja inuti en Mercedes.

”Did you cry when Messi left Barcelona?” frågar jag chauffören som ska köra oss från flygplatsen till hotellet. ”Boys don’t cry”, svarar han. ”Well, Messi cried a lot when Zlatan was here”, säger jag, varpå han ber mig och min flickvän kliva ur bilen. En vespaförare som håller på Espanyol ger oss lift. Det är skönt. På en järngetings rygg slipper man småprata.

Receptionisten på boutiquehotellet Ohla Eixample firar vår ankomst med att korka upp en flaska cava och räcka över varsitt glas. ”Did you cry when Messi…” är allt jag hinner säga innan Johanna ber mig att för en gångs skull vara tyst. Medan hon och receptionisten njuter av min tystnad läser jag ett sms från Carl Reinholdtzon Belfrage, min egen Dr. Frankenstein. Han har fått nys om att jag är i Barcelona och vill bjuda mig på två restaurangtips: Tickets och Enigma. Problemet med Tickets är att restaurangen gick i konkurs i april förra året. Problemet med Enigma är att det är svårare att få bord där än på Tickets.

Som tur är har jag ett bord bokat på Mont bar, vars ägare Ivan Castro härstammar från den katalanska byn Mont, som kan stoltsera med sina 46 invånare. Där äter vi exotiska havsdjur som stingrocka och sjögurka och konstaterar att ju färre invånare, desto bättre soppa. Godast av allt är nog mochin, en japansk aptitretare fylld med ibericoskinka. Det bästa mötet mellan två kulturer sedan sedan svenskarna raffinerade pizzan med ananas och kebabkött.

Nästa dag dricker vi en flaska champagne till frukost innan vi stationerar oss vid hotellets takpool och försöker komma överens om var vi ska äta lunch. Jag vill äta på den hypade restaurangen Besta, men min bättre hälft har låst fast sig vid att den inte har några fönster och att man måste äta utomhus när det är sommar. Eftersom hon sitter på trumfkortet att det är hennes födelsedag får hon bestämma. Vi promenerar ner till hamnen och delar på en hummer med buljongkokt ris på en resturang som heter Camping Mar. Det är alltid lättare att hålla sams när man fått i sig dagens första hummer.

När vi ska äta middag råder konsensus om att det är vin- och tapasbaren Bar Brutal som gäller. Där börjar vi med två ostron stora som hamstrar, innan vi tar in anka och bläckfisk i normal ank- och bläckfiskstorlek. Till maten dricker vi en flaska malvasiavin från Mallorca på kyparens rekommendation medan vi beundrar den enorma svärdfisken ovanför bardisken. Hade livet varit enklare om man vore en svärdfisk? Tveksamt. Det här med att ha ett svärd som näsa känns opraktiskt. Och att man när som helst kan trassla in sig i ett nät som lyfter en ur hela tillvaron som man känner den… Nej, då tvingas jag hellre fundera på orsaken till min existens, framtiden och andra ämnen som svärdfiskar vanligtvis inte uppehåller sig med.

Allting har ett slut. Vinflaskan är inget undantag. När dess botten framträder viskar djävulen på min axel att vi borde ge oss av på en expedition till Dr. Stravinsky, Solange eller någon annan av Barcelonas berömda barer. Men ängeln är mer högljudd. Vi är trötta och bestämmer oss för att ta en Uber till hotellet. Det är lättare sagt än gjort. Medan vi väntar på en ledig bil börjar jag vackla i min övertygelse om att det bästa är att inte vara en svärdfisk. På havets botten behöver man inte stå ut med sådana här väntetider. Till slut ger vi upp och avbeställer. Det visar sig att det är enklare att bara vinka in en taxi från gatan.

På resans sista morgon vill vi inte ha champagne till frukost. Vi vill ha mojito. Därför tar vi apostlahästarna till Barceloneta, den stora stranden vid stadens kustlinje. Där slår vi oss ner på en enklare servering. När kyparen kommer med våra drinkar kan jag inte låta bli. ”Did you cry when Messi left Barcelona?” frågar jag. Då ser jag hur Johannas näsa blir vass. Hon får plötsligt svårt att andas och krälar sakta över sanden, ner mot vattenytan.

Frasse Levinsson har varit ute i världen i flera år. Han har tidigare rest till Los Angeles, Moskva, Bryssel och Dublin för Nöjesguidens räkning.