Frasse Levinsson ser Dan Brown ta emot Prags nycklar.
Det kommer en tid i varje cool tjejs liv när hon måste kunna visa semesterbilder från ett mindre väntat resmål än Paris eller Berlin. Men inte för oväntat, Kosovos huvudstad Pristina kan inte räkna med någon sådan turism inom en överskådlig framtid. Nej, känslan måste fortfarande påminna om Paris eller Berlin. Resmålet behöver inte vara särskilt egensinnigt eller ens outforskat, för några år sedan räckte Rom. Men att alla vägar bär till Rom innebär också att alla vägar bär från Rom. Nu är det Prag som gäller.
Jag vet inte hur det började eller vem som stakade ut vägen. Jag vet bara att alla coola åker till Prag just nu. Det gör även det norska fotbollslaget Bodö/Glimt. På flygplanssätet innanför mitt sitter en norrbagge i gulsvart halsduk. Ikväll ska han se sitt lag möta Sparta Prag i Champions League. Men först ska han skymma min utsikt.
Det är lurigt att flyga på förmiddagen. Man vill inte gärna börja dagen med en taxichaufförslunch på Arlanda och man vill inte heller slösa en av resans måltider på att beställa något från serveringsvagnen. Därför trotsar jag hungern och anländer utsvulten till hotell Almanac X Alcron. Ella Fitzgerald, Winston Churchill och Charlie Chaplin kanske stannade upp för att beundra den väldiga art deco-lobbyn när de bodde här, men det gör inte jag. Jag går raka vägen till baren, utan att anmäla ankomsten i receptionen, och beställer en trerätters affärslunch med lammracks i huvudrollen.
Tvekar inför att instagramma. De två senaste veckorna har jag varit i Genoa, Milano, Antwerpen och efter Prag ska jag vidare till London. Jag har bott på femstjärniga hotell och ätit på en och annan Michelinkrog. Allt har strösslats ut på Instagram. De som genomskådar det jag håller på med tycker nog att det är patetiskt. För de som verkligen tror att detta är min vardag måste jag minst sagt framstå som vulgär. Det finns inte mycket att vinna på att fortsätta den här charaden. Ändå vill jag det på något vis. Egentligen är väl nästan ingen tillräckligt intresserad av vad jag gör för att uppbåda någon slags känsla, varken åt det ena eller andra hållet? Då kan jag ju lika gärna mata på. Både huvudrätt och efterrätt – en eclair som glänser som en enhörnings utlösning – åker ut på story. ”DAMN!!!” skriver Fredrik Wikingsson. Puh. Om inte ens han stör sig är det nog lugnt.
Proppmätt möter jag min guide vid rådhuset i Gamla stan.
– I hope you’re hungry, säger hon glatt.
Första anhalt är nämligen Základna, en restaurang som serverar tjeckisk comfort food och ölsejdlar stora som jacuzzis. Hon vill att jag ska testa allt och beställer en tallrik panerad ost med tartarsås, en tallrik knödel, en tallrik inlagd korv och en tallrik inlagd camembert. Sedan tar hon mig till Libeřské lahůdky, som specialiserar sig på chlebíčky, Tjeckiens motsvarighet till smörrebröd. Det är ett under att jag inte spricker.
– Har du provat eclair? frågar hon.
– Nej, svarar jag artigt.
En minut senare står jag öga mot öga med dagens andra eclair. Också den går åt. De olympiska spelen i kolhydrater är över. Firar guldmedaljen med vinprovning på 0,75 [Sedmička], Prags bästa vinbar. Sedan sover jag middag på hotellet.
Jag vill egentligen gå på fotbollsmatchen. Men den krockar med min bordsbokning på Alma, som är med på 50 Best Discovery, databasen över 3 200 bubblare till Världens 50 bästa restauranger-listan. Försöker insupa lite atmosfär på Bodö/Glimt-fansens samlingsbar Rocky O’Reilly’s, som företagsamt nog tagit fram en Bodö-Glimt-shotmeny för kvällen. Men den rätta stämningen infinner sig inte riktigt, eftersom fansen redan hunnit gå till arenan. Tröstar mig med ankhjärta, pocherad stör och dry martini. På Alma förstås.
Dag två blir det lunch på 420, som det cannabisosande namnet till trots kan skryta med Michelinkockarna Radek Kašpárek och Miroslav Nosek. Att luras med cannabis är förresten något av en lokal specialitet. Överallt i centrum ligger ”cannabisaffärer” som påstår sig sälja allt från joints till edibles. Men det är inget THC i grejerna. Köper ändå en påse gummibjörnar i en av dem i naiv förhoppning om att något kul ska hända. Men inget kul händer.
Får se Dan Brown, vars nya bok The secret of secrets utspelar sig i Prag, ta emot stadens nycklar av borgmästaren Bohuslav Svoboda nykter. Under den efterföljande presskonferensen leker jag med tanken på att ställa en fråga av typen ”Vad skulle du göra om du fick vara osynlig en hel dag?”. Men vågar inte. Hade behövt en riktig gummibjörn.
Går en guidad tur i Dan Browns fotspår. Guiden stannar oss vid en staty.
– That is Franz Kafka. He is mentioned in The secret of secrets!
Det är sannerligen inte enkelt att bli profet i sin egen hemstad. Det vet Franz Kafka och det vet Ota Tiefenböck, den danska journalisten som blir mitt middagssällskap på restaurang Codas takterass (också omnämnd i The secret of secrets). Han växte upp i Prag, men bor i Köpenhamn sedan 40 år eftersom han inte klarar av alla turister. När jag frågar om det inte finns lämpligare städer att bo i än Köpenhamn om man inte gillar turister visar det sig att Ota är något av en nomad. Tre månader om året bor han i en liten by i Indien. Han är expert på att finta flygbolagen och ifjol flög han sträckan Köpenhamn–Mumbai för 1000 danska kronor. Hur han gör? Det är ännu en hemlighet.
Frasse Levinsson har varit ute i världen i flera år. Han har exempelvis rest till Antwerpen, Genoa, Tokyo, Okinawa, Milano, Marbella, Pireus, Berlin, Hamburg, Barcelona, Los Angeles, Moskva, Bryssel och Dublin för Nöjesguidens räkning.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2025.
