Frasse Levinsson åker till Asien och hi... hatar sig själv.
Att resa i business class är ett marshmallowtest för vuxna. Ditt vanvårdade inre barn vill visa hela världen att det vuxit upp till en person som får sin mat serverad på riktigt porslin och fäller sitt ryggstöd så långt ner den vill på 10 000 meters höjd. Driften är mänsklig, men förrädisk. Det verkligt respektingivande vore ju att sitta på plats 1A utan att göra ett nummer av det. Annars blir det lite Jockibois brorsa över alltihop.
Jag har munnen full av marshmallows innan instruktionerna blivit förklarade. Kameran åker fram redan till aptitretaren. Jag fotar champagnen och anklevern, försäkrar mig om att bilden gör rymden framför mig rättvisa och skickar ut stillebenet på Instagram. Lägger på Einár-låten Koppla av, med raderna ”Fendi-jackan på mig, bältet det är GG, bror jag ger guzzen min en väska det är CC, du sitter med din guzz på Sultan röker VP” för att förklä skrytet till skämt. Får några dm med emojin som ser ut som att den i vuxen ålder precis fått reda på att den är adopterad och svarar saker i stil med ”Vadå, brukar du åka apklass?”. Inombords stiger själväcklet. Jag hatar ju när andra människor låtsas vara några de inte är på Instagram. Varför kan jag inte hålla mig för god för det själv?
Lyckligtvis är flygvärdinnorna snällare än rösten i mitt huvud. Och betydligt mer uppmärksamma på mina behov. Mitt finger hinner knappt fram till serviceknappen innan någon ur kabinpersonalen står vid min sida och undrar vad det får lov att vara. De är noga med detaljer som att alltid ställa flaskan eller burken med etiketten riktad mot passageraren. Ibland önskar man nästan att den 14 timmar långa flygningen vore längre. För den som menar allvar finns Francis Ford Coppolas senaste film Megalopolis i filmutbudet. Ett litet klick på play dubblar den upplevda restiden. Men passa på! När Rysslands luftrum öppnar igen kan sträckan Stockholm-Tokyo avverkas på blott 8 timmar.
Mellanlandningen i Tokyo får en och annan fördom om japaner att komma på skam. Just när boardingen ska börja uppenbarar sig en kvinna med en ipad. På displayen står det att vi måste hämta ut vårt incheckade bagage, trots att All Nippon Airways representanter på Arlanda uttryckligen sagt att väskorna åker hela vägen. När vi frågar om vägen till rullbandet och om vi verkligen hinner gå genom säkerhetskontrollen en gång till pekar hon bara rakt ut i luften. Efter viss orientering lyckas vi hitta flygbolagets informationsdisk. Kvinnan bakom den nickar och hummar när vi beskriver vårt ärende. Sedan börjar hon arbeta frenetiskt. Tror vi. Efter 10 minuters knappande på datorn utan märkbara framsteg inser vi att hon inte vågar erkänna att hon inte uppfattat vad det är för problem hon nu låtsas försöka lösa. Vi missar planet till Okinawa och kompenseras med biljetter till nästa avgång.
En timme senare lyfter vi mot Japans Hawaii. Barnsjukdomarna kan ursäktas med att All Nippon Airway nyligen öppnat direktlinjen mellan Stockholm till Tokyo och därmed inte hunnit slussa vidare särskilt många svenskar till Okinawa än. För Svensson är ön framförallt känd från andra världskriget och för den mystiske Kesuke Miyagis föräldrahem, men det tropiska klimatet har gjort den till ett populärt turistmål för exempelvis sydkoreaner och amerikaner. Även här gör man bäst i att hushålla med plåtandet tills man är framme. På informationsskärmarna visas en film som förklarar att det enligt lag är förbjudet att smygfota andra passagerare. Maxstraffet är tre års fängelse. Till och med jag blir avskräckt.
Den amerikanska populationen utgörs inte enbart av turister. USA har fortfarande omkring 30 militärbaser och 30 000 tjänstgörande soldater på ön. Det kulturella inflytandet ger sig tillkänna redan på flygplatsen. I butikerna finns hela hyllor tillägnade den kultförklarade burkskinkan Spam. Det säljs allt från Spam-kalsonger och Spam-golfbollar till friterad Spam. Jag köper det sistnämnda som färdkost till den två timmar långa taxiresan som ska ta oss till hotellet. ”When in Rome!”, som en kompis sa en gång på t-centralen när han ville äta på Mcdonalds.
The Busena Terrace är inte vilket hotell som helst. Det har besökts av kändisar som Bill Clinton, Tony Blair, Jacques Chirac och Vladimir Putin. Hela gänget kinesade här när G8-mötet hölls på Okinawa år 2000. Nu kan de lägga till Nöjesguidens sittande chefredaktör på listan. Jag skriver mitt namn bredvid Bill Clintons i gästboken innan en golfbilschaufför i kostym och vita handskar kör mig till min bungalow, som har egen pool med utsikt över Stilla havet. Gud måste förlåta mig för att jag lägger ut ännu en bild på Instagram. Toaletten? Ja, den gör förstås en hel del saker som inte står i bibeln. Dessutom kan Vladimir Putin ha suttit på den innan han satte sig på Krimhalvön.
Morgonen därpå åker vi till Jashiki Village, där några japanska tanter ska lära oss att vika prydnandsananaser av bambublad. Eftersom det är förbjudet att föra in adhd-medicin som innehåller tjack i Japan är projektet dömt att misslyckas. Det hjälper föga att en av dem envisas med att viska instruktionerna på japanska i mitt öra om och om igen. Till slut inser hon att det inte är någon idé att piska om hästen är död och färdigställer ananasen åt mig.
Nästa anhalt är ett destilleri. Där tillverkas japansk whisky, rom, likör, öl och den lokala motsvarigheten till sake – awamori. Den inte så hemliga ingrediensen i romen är den dödligt giftiga Habu-ormen, som dränks i flaskorna och sägs vara bra för sexlusten. Spritprovningen här är inget för nybörjare. Vi får 18 shots per skalle och 60 minuter på oss att dricka upp. Spottkoppar är tydligen för fastlandsbor. Provningen avslutas med en dryckeslek. Reglerna är enkla. Två personer bildar par. En av dem går in i ett skåp. Utan att konferera med varandra ska de försöka lista ut vem som är i skåpet. Den som gissar rätt vinner.
Dagen avrundas med middag på restaurangen Chura-Hana, där Tom Cruise smörjt kråset en gång i tiden. Hur jag vet det? De har en stor inramning av Tom Cruises autograf i entréfönstret. På vägen ut visar jag kocken min uppskattning genom att lägga till en liten kråka.
Vi snabbspolar till Tokyo. Swosh! Bilen missar med en halv centimeter. Jag har blivit så van vid det bekväma livet på The Busena Terrace att jag glömt att man måste se sig om innan man går rakt ut på en hårt trafikerad väg. Ett steg till hade haft ihjäl mig. Ännu levande checkar jag in på Prince Hotel i Shinagawa, lyckligt omedveten om att kvällen snart ska glida mig ur händerna på annat vis. Det börjar med att föreståndaren bjuder på en lite väl grundlig demonstration av hotellets faciliteter. Sedan blir jag medlurad till sjuvåningsvaruhuset Mega Don Quijote, som låter kul när mitt sällskap säljer in det men är en besvikelse på plats. Jag hoppades på konstigare varor. Eftersom vi bara har 24 timmar i Tokyo svider varje bortslösad minut. Kniven vrids om ytterligare när jag kollar Instagram och ser att Kristofer Andersson är på ett griscafé. Varför är inte jag på ett griscafé? Det är precis den sortens konstighet jag är ute efter. Men det mest exotiska mina kamrater har in mind är rullbandssushi. Rullbandssushi? Det finns ju i Göteborg. (Till skillnad från grisar? reds. anm.)
Den sista morgonen sker resans viktigaste expedition. Svenska Dagbladets krönikör Victor Johansson, Kings chefredaktör Joel Ågren och yours truly drar Shibuya för att inspektera statsdelens mytomspunna second hand-utbud. Kedjan 2nd street blir första stoppet. Skyltdockan vid ingången bär en huvudbonad som lovar stort, men håller tunt. Det är en mössa från Vetements. Sortimentet är slappt sorterat och det krävs sin kund för att hitta något kul bland drivorna av Supreme-tischor. Vänner av ordning och reda bör söka sig till Ragtag, som ligger ett stenkast bort. Harmonin i den lättnavigerade butiken gör Sensoji-templets munkar gröna av avund. Där hittar jag min vita kaskelot. En svart hoodie från Diors samarbete med ERL. Alla mina fetischer samlade i en enda tröja.
Prislappen ger mig lätt svindel, men när Victor och Joel intygat att det inte är straffbart att lägga 7 lax på ett stycke tyg slår jag till. Innan min revisor bokar en enkelresa till en självmordsklinik i Schweiz måste jag bara framhålla att andrahandsvärdet på en sådan tröja i gott skick är runt 23 000 kronor. Trots det fylls jag av skuldkänslor och tvivel. Förtjänar jag den? Är jag ett dumt litet barn som inte kan hålla i pengar? Men jag känner mig själv. Hade jag inte köpt den hade de kommande veckornas tankar kretsat kring att jag är en snål fegis som inte kan unna sig saker. Jag kan lika gärna hata mig själv i Dior.
I nästa butik hittar Victor en illgrön Balenciaga-tröja med texten ”World food programme”. Köpbegäret skriker ja, men det dåliga samvetet sätter ner foten. Någon måtta får det vara. Vi hinner inte mer shopping innan vi måste i väg på en tre och en halv timme lång guidad stadsvandring, som jag faktiskt ska bespara er från att återge. Vi kan nöja oss med att det var 10 grader kallt ute och att den första sevärdheten var en helt ordinär järnväg.
Hang it in the Louvre!
Vi firar vår återvunna autonomi i Shinjukus berömda barkvarter Golden Gai och betar av etablissemang som Lad’s Dining, Bar Dude och Wedge. Sedan kastar vi oss i en taxi till flygplatsen. Kommer på att jag glömt något viktigt. Presenter! Springer runt bland taxfree-butikerna och letar efter saker som inte ser ut att vara flygplatspresenter. En gullig liten zodiakkatt till Johanna. En flaska ormsprit till Josefine. Banankakor med mangansikten till Linn. Känner mig lite som Skandiamannen, som enligt legenden köpte rosor till samtliga kvinnor på kontoret en gång i månaden.
Slutligen återstår bara marshmallowtestet. Jag trycker på serviceknappen och beställer sake. När flygvärdinnan närmar sig känner jag hur handen letar sig mot mobilen. Allt går så fort. Plötsligt ligger det bara en bild på flaskan och glaset på min story. Emil Perssons sms låter inte vänta på sig:
”NU räcker det”.
Frasse Levinsson har varit ute i världen i flera år. Han har exempelvis rest till Milano, Marbella, Pireus, Berlin, Hamburg, Barcelona, Los Angeles, Moskva, Bryssel och Dublin för Nöjesguidens räkning.
