Teodor Stig-Matz testar lagligt gräs och går på basket i soliga Kalifornien.
Klockan är runt 17 när vårt plan landar i den amerikanska storstaden Los Angeles. Jag är rädd att jag kommer få vända tillbaka till Europa. När jag var 22 och jobbade på Nyheter24 skrev jag en krönika med det starka budskapet: ”Amerikaner är dumma i huvudet som röstar på Donald Trump”. Med tanke på de nya drakoniska lagarna för inresor är jag rädd att detta ska räcka för att diskvalificera mig.
Som tur är verkar den trötta killen som sitter i passkontrollen inte vara någon konnässör av usel svensk klickjournalistik från mitten av förra decenniet. Däremot är han snusare, och viftar glatt med sin dosa när han ser i mitt pass att jag är svensk. Hela proceduren tar inte mer än ett par minuter. Jag släpps in i nationen som gett oss globala fenomen som Coca-Cola, jazz, skolmassakrer och kriget mot terrorismen. Jag och min kompis Jack, känd från vårt äventyr i Kiel häromåret , hämtar ut våra väskor och beger oss till vad vi tror är upphämtningsplatsen för Ubers.
Detta visar sig dock vara fel. Vi har kommit till stället där man står och väntar i 30 minuter på en buss som åker i 20 minuter för att sedan ta en till en plats där man står och väntar i en timme på att en Uber ska hämta upp en. Det är åtminstone så den unga stiliga mannen från Korea förklarar det för oss. Han har en egen bil som står här på parkeringen, och kan ta oss direkt till vår destination. Hur mycket det kostar? Det tar vi när vi kommer fram.
Vi förstår naturligtvis att vi är på väg att bli blåsta. Samtidigt har vi inte sovit på över 24 timmar, och hur illa kan det bli? Killen verkar sympatisk och vårt Airbnb ligger bara en halvtimme bort. Det kan tydligen bli väldigt illa. Jag är inte främmande för dyra taxiresor. Nyår 2013 fick jag och min kompis Samuel för oss att ta en från Värmdö till Södertälje eftersom vi ”hört att det skulle vara fest där”. Kvällens tur, som är bra mycket kortare, går loss på tre gånger så mycket.
Men fram kommer vi. Boendet ligger på Sunset Boulevard, känd från filmen Sunset Boulevard. Detta säger förvisso inte särskilt mycket, eftersom Sunset Boulevard är 35 kilometer lång. Man skulle alltså kunna ta 15 000 Olof Lundh och lägga dem på rad, de skulle ändå inte räcka hela vägen fram. Kvarteret verkar hur som helst trevligt, och efter en god natts jetlag-sömn ger vi oss ut för att utforska. Tacos och marijuana, har vi fått berättat för oss, är den här stadens stora specialiteter. Vi börjar med det sistnämnda. Sedan 2016 är det helt lagligt i Kalifornien, och då känns det nästan kriminellt att inte passa på – trots att det var flera år sedan någon av oss intog substansen som en bekant till mig i ett svagt ögonblick i ungdomen refererade till som ”specialoregano”.
Att gå in i en affär och köpa knark känns lustigt, likaså att röka det på gatan medan en polisbil kör förbi. Vi känner att vi blir höga, men så hårt slår det ändå inte, det är vi överens om. Lunchen köper vi från Leo’s tacos, en vagn som bland annat serverar köttvarianten al pastor, fläsk som – likt vår svenska kebab – snurrar runt på en pinne. Sedan garneras dem med ananas och läggs i nybakade bröd med diverse tillbehör och såser.
Det är vansinnigt gott, men mest fascinerade är vi av neonskylten som hänger på vagnen.
– Vilka jävla bokstaver, säger Jack.
– De fortsätter i all evighet, fyller jag i.
– Världens alla färger, samlade på ett ställe.
– Lite som den här staden.
Nu tycker jag förvisso att den svenska narkotikapolitiken är repressiv och borde ändras, men hade jag velat ha kvar den hade jag använt ovanstående konversation som argument. När vi tillbringat ett par timmar med att nyktra till på rummet är det dags för kvällens nöje. Vi ska gå och se Los Angeles Clippers spela basket mot Milwaukee Bucks. Clippers är inte lika bra på korgboll som stadsrivalerna Lakers, och framför allt är de inte i närheten av lika populära. Biljetterna är därför långt billigare, 30 dollar styck istället för de dryga 100 vi hade fått betala för att se LeBron James och hans mannar samma kväll. Matchen blir aldrig särskilt spännande. Clippers leder med över 50 poäng när vi bestämmer oss för att sticka. Inramningen däremot, är spektakulär.
Arenan ligger i stadsdelen Inglewood och öppnade så sent som i fjol. Den liknar ett rymdskepp till den grad att man förväntar sig att skiten ska lyfta vilken sekund som helst. Det är en jumbotron
som sträcker sig runt hela byggnaden, affärer där man betalar genom ansiktsigenkänning och amerikanska nationalsången följs av en lasershow. Det är också första gången i mitt liv jag har betalat över 200 kronor för en öl, bara en sådan sak!
Dag två bestämmer vi oss för att tillbringa i Downtown. Vi har hört att det ska vara ruffigt och lite farligt, men väl där tycker vi inte att det verkar vara något att oroa sig över. Gatorna är fulla av turister och lokalbor, matställen och museum trängs med kontorsbyggnader och hotell. Ibland hörs sirener, men överlag är det lite som vilken amerikansk storstad som helst.
Snart hittar vi takbaren Broken Shaker i stadsdelens historiska kärna. Där avnjuter vi lysande cocktails och en fantastisk utsikt. Ett par timmar senare ger vi oss av till Chinatown, känd från filmen Chinatown, för att äta det som enligt gänget från sajten ”Burgerdudes” är Los Angeles bästa hamburgare. I taxin dit hör jag på radion att vi precis varit fem minuter från en knivattack. Någon på en restaurang ett par kvarter från takbaren ska ha huggit ner fyra personer(alla verkar, som tur är, ha överlevt ).
Jag antar att man inte varit i USA om man inte varit nära ett brutalt våldsdåd. Burgarstället heter Amboy och drivs av Alvin Cailan, som enligt aktivisterna på ”Burgerdudes” är något av en kändis inom ”burgarscenen”. Vi väljer att inte undersöka detta faktum närmare, utan nöjer oss med att konstatera att han är en jävel på att sätta en köttpuck mellan två bröd. Vi inser dock att man knappast behöver en jätteportion pommes med ostsås och bacon när hamburgaren innehåller 280 gram kött. Det är något att tänka på, om ni någonsin har vägarna förbi.
Vår sista afton väljer vi att gå på karaoke. Trodde vi. Dessvärre har stället vi valt ut för ändamålet, Remix Room, ingen karaoke. Vad de däremot har är en öppen stand up-scen. Eftersom vi är för trötta för att leta upp något annat stannar vi kvar. Efter tre timmar av att höra samma skämt om Los Angeles många trafikstockningar gång på gång, påpekar Jack att det är tur att han inte har en kniv på sig. På väg hem skiner han upp, när han får syn på den enda sevärdhet han verkligen sett framemot, Hugh Hefners stjärna på Hollywood Boulevard. Morgonen efter lämnar vi staden som aldrig sover. Vilket väl egentligen är New York, men jag kan inte tänka mig att det här jävla stället gör det heller.
Läs även: Frasse Levinssons 48 timmar Los Angeles
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2026.
