Kan Genoa bli nya Marseille? Frasse Levinsson åker till Italiens största hamn, går på fotboll och äter på Michelinkrog.
– Genoa? Det första du borde göra när du kommer fram är att sätta dig på ett tåg till Portofino eller Cinque Terre.
Min beresta vän Simon är inte imponerad av mitt val av resmål. Vi sitter på Teatergrillen kvällen innan jag åker. Jag försöker argumentera för att det känns kul att åka till en italiensk kuststad som ingen åker till, och att Christofer Columbus hemstad kanske kan bli det nya Marseille inom kort.
– Du ser. Stadens store son blev känd för att han seglade så långt hemifrån det gick. Har du tänkt på att det kanske finns en anledning till att ingen åker dit?
Det har jag inte. Jag har haft fullt upp med att fantisera om alla sjömän som gått i land där. Till exempel den engelske läkaren Dr. James Richardson Spensley, som grundade Genoa CFC, Italiens äldsta fotbollsklubb, i slutet av 1800-talet. Och Evert Taube, förstås, som deltog i en och annan kappsegling, skrev flera visor om Ligurien och gjorde säkerligen en hel del saker som inte står i Bibeln, på 30-talet.
På den tiden fanns redan Grand Hotel Savoia, det stora rosa Wes Anderson-hotellet i belle epoque-stil där jag ska bo. Det är stadens näst bästa hotell. Hungrig efter resan dumpar jag bara väskan på rummet och letar upp första bästa restaurang. I alla fall första. Klockan är 15 och många av institutionerna har stängt i vakuumet mellan lunch och middag. Men Piazzeta San Carlo Ristorante har öppet. Det verkar drivas av kineser. Ett gott tecken. Det var ju trots allt de som uppfann pastan. Här i Genoa uppfann man peston, så jag beställer pasta pesto, ett giftermål mellan två av världens mest populära kök. Den sköljs ner med ett glas Vermentino.
Sedan gör jag det jag alltid måste göra, en löjlig liten rest av barndomen, när jag besöker en ny stad. Jag besöker det lokala fotbollslagets butik. I Genoa finns två klubbar, Genoa och Sampdoria. Båda har otroligt snygga matchtröjor, Genoa kan mycket väl ha världens bäst klädda rivaler. Eftersom jag siktat in mig på den nya bortatröjan med St. Georges kors på faller valet på den förstnämnda.
Promenaden till och från Porto Antico påminner om ett tropiskt Berlin, med sina nersprayade husfasader och luggslitna människor. Är man på jakt efter kokain till pressade priser är det förmodligen här man ska leta.
I Genoa finns två av allt: två femstjärniga hotell, två fotbollslag och två enstjärniga restauranger. Den jag bokat bord på heter Il Marin och är inriktad på fisk och skaldjur. Den ligger gömd inuti ett Eataly, man måste ta hissen till ovanvåningen och orientera sig förbi många hyllmeter pasta för att hitta dit, och om det inte vore för att man fattar att det är en oavsiktlig och slumpartad lyckoträff i stil med Alexander Flemings uppfinning av penicillinet hade detta varit den enda coola placeringen av en restaurang i hela Italien.
Här finns tre avsmakningsmenyer att välja på: ”DNA Ligruia”, ”classici” och ”sea". Jag väljer classici. Sju rätter in faller jag på knä inför servitrisen. Inte för att fria, utan för att bönfalla henne att sluta skicka in nya rätter. Det är inget fel på maten, men tallrik sex var en pasta med italiensk kaviar som kyparen sprayade med gin ur en gammaldags parfymflaska, tallrik sju en i sammanhanget ganska storväxt köttbit och jag behöver inte veta vad som är på tallrik åtta.
– Du fixar det, säger hon och skrattar.
Så jag får ändå veta att ett tiotal friterade havsdjur ska in på lodrätt åtta. Det är omöjligt.
– Jag är ledsen. Jag har ingen reseförsäkring, säger jag och ser henne försvinna iväg med tallriken igen.
Notan landar på blygsamma 133 euro. Resebudgeten hade nog täckt en natt på sjukhus, men jag vaknar i min säng på Savoia. Gör mig presentabel och tar hissen till takvåningen, där frukosten serveras. Hinner knappt slå mig ner på balkongen innan en geting landar mitt i min prosciutto, arbetar loss en fettsträng och flyr med bytet ackompanjerad av frukostmatsalens pianist.
En dubbel espresso gör mig rastlös. Använder energin till en visit på Acquario di Genova, ett av Europas största akvarier. Här finns hajar, sälar, delfiner och en rad andra djur som man annars bara ser i väntrummet hos tandläkaren. Men huvudattraktionen är fruset vatten. Jag skojar inte. "Touch the ice!” står det på en stor skylt. En kvinna i 60 års-åldern lägger handflatan mot isen. Jag undrar vad hon förväntar sig och om förväntningarna motsvaras. Skulle hon lyda vilken uppmaning som helst så länge den stod på en skylt?
Hinner inte fundera mer på det. Måste äta lunch. Är ute i bättre tid och har fler valmöjligheter. Satsar på Trattoria Ugo och blir visad till ett bord där det redan sitter människor, närmare bestämt fem 50-åriga män. Det måste blivit något fel. Jag förklarar att jag inte hör till sällskapet, men servitrisen står fast vid att jag ska äta med dem. Snart förstår jag att detta är ett bord för ensamätare, och att övriga bord är reserverade för människor med vänner och familj. Den kompakta tystnaden inbillar mig att mina bordskamrater är turister. Men när en av männen ber en annan skicka parmesanen snärjs de in i ett samtal som av sin innerliga karaktär att döma är förtroligare och mer meningsfullt än något samtal jag haft med någon manlig vän.
Efter maten blir det fotboll. Med hjälp av ChatGPT har jag skrivit ett mejl på italienska till Genoas kansli och fått en plats på pressläktaren till matchen mot Juventus. Två timmar innan avspark ekar Juventus sånger på Luigi Ferraris.
– Juve, Juve! Vaffanculo! svarar Genoas ultras.
Journalisten bredvid rullar och röker egna cigaretter på sin plats. Varje gång Genoa har målchans reser sig samtliga lokaltidningsmurvlar halvt och gör sig beredda att fira. Men det får de aldrig. Matchen slutar 0-1. Upptagen med att ta selfies missar jag när Juventus gör matchens enda mål.
Planet till Stockholm går inte förrän sent kvällen därpå. Men Simon hade rätt. I Genoa finns inte mycket kvar att göra som jag inte redan har gjort. Jag dricker en dubbel espresso och sätter mig på ett tåg till Milano. Redo för nya äventyr.
Frasse Levinsson har varit ute i världen i flera år. Han har exempelvis rest till Tokyo, Okinawa, Milano, Marbella, Pireus, Berlin, Hamburg, Barcelona, Los Angeles, Moskva, Bryssel och Dublin för Nöjesguidens räkning.
