Frasse Levinsson har besökt pommes fritesen, pedofilin, brysselkålet och belgian blue-tjurarnas förlovade hemland.
Inför vår resa har folk sagt två saker ”Bryssel? Fan vad tråkigt. Varför ska ni dit?” och ”Ni måste gå till Delirium!”. Svaret på frågan är att mina kompisar Dennis och Teo är här på journaliststipendium. De tyckte att jag också borde ha sökt, men eftersom jag inte ville tillbringa mina förmiddagar med att bli runtslussad i Europaparlamentet frågade jag min chef om Nöjesguiden kunde betala resan i utbyte mot texten du läser nu. Som ni förstår gick det bra.
Efter att ha tagit en Uber till lägenheten jag hyrt på Avenue de l’Opale och dumpat min väska promenerar jag till Rue Archimède, som enligt Teos googlande ska vara Bryssels främsta bargata.
– Det ska finnas en bar här som har öppet till 03, säger Teo.
– Till 03? Vågar man gå dit? svarar jag skämtsamt.
– Kan det vara så att Bryssel är ensamdrickandets huvudstad? föreslår jag.
Båda skrattar.
– Typ alla som reser hit gör det i jobbet. Det är mycket tid på hotellrum som ska slås ihjäl, fortsätter jag.
– Ja, vi fattade, säger Dennis.
Vi hittar inte trebaren. Men vi hittar James Joyce, som tydligen är Bryssels äldsta irländska bar. Den har dock bara funnits i ungefär 30 år, så man kan inte riktigt säga att man känner historiens vingslag. Men det är en underbar divebar, där vi ser Manchester City mot Leicester på tv:n. I rökrummet hittar vi ett exemplar av Jens Lapidus bok Sthlm Delete. Så det här med att baren är döpt efter en författare är tydligen inte bara en pose. Efter fotbollen kastar vi dart. Någonstans efter att vi blivit så fulla att vi experimenterar med avståndet för ett se från hur långt håll vi kan träffa piltavlan går det upp för oss att det är dags att vika in hovarna för dagen.
Dennis högläser ur Sthlm Delete.
Nästa morgon inleder jag med att äta frukost på Chicago café. Eftersom jag stör mig på att det är inrett som en förskola, vilket av någon anledning många brunchställen är, slår jag mig ner på uteserveringen. Belgien är förvisso pedofilins förlovade hemland, men det får finns gränser. Jag beställer ett glas apelsinjuice och scrambled eggs med toast och stekta champinjoner. Eftersom jag är så bakfull har jag redan druckit upp juicen när servitrisen kommer ut med min mat. Jag har för avsikt att beställa ett glas till, men innan jag hinner öppna munnen har hon ställt ner tallriken och försvunnit. Vad är det med henne? Noterar hon inte min bakfulla uppenbarelse? Ser jag kanske inte ut som en kille som vill ha ett till glas juice? Är det tänkt att jag ska sitta här och äta utan dryck?
Jag får vänta till hon kommer ut nästa gång. Det visar sig ta tid. För lång tid. Hur länge tror hon att jag är road av att sitta utomhus i tolv grader och skugga? Till slut ger jag upp och går in för att betala. Då visar det sig att de inte tar kort. Hon ger mig vägbeskrivningen till närmsta bankomat och ber mig lämna en ägodel som pant. Jag ger henne mitt Trädgården-kort och följer hennes direktioner.
Bankomaten fungerar inte. Men nedanför den sitter en tiggare som ser hur irriterad jag blir och berättar för mig att det finns fler bankomater inuti banken. Jag förstår att jag borde ge honom pengar eftersom han löste mitt problem, men den lägsta valören som går att ta ut är en 20 euro-sedel och jag vet inte om jag tycker att det var 20 euro-snällt. Ett par vänliga ord får räcka som tack. Sedan återvänder jag till Chicago café och gör rätt för mig.
När det är lunchdags stämmer jag träff med Dennis och Teo på torget Place Saint Catherine för att gå till det Michelinrekommenderade brasseriet Roue d’Or, vars väggar är dekorerade med Magritte-imitationer. För den obildade kan jag passa på att nämna att René Magritte är konstnären bakom till exempel tavlan Människosonen, mannen med plommonstop vars ansikte döljas av ett äpple, som Beatles döpte sitt skivbolag efter. Ett företagsnamn som Steve Jobs först stal och sedan tvingades betala för.
Roue d'Or betyder det gyllene hjulet.
På vägen till restaurangen passerar vi torget Grand Place. Det är första gången, om inte i livet så i alla fall på många år, som jag blir överväldigad av en uppsättning byggnader. Bryssels gotiska stadshus, som stått där sedan 1400-talet, är ett oerhört imponerande bygge. Kanske blir jag så hänförd just för att jag inte hade några förväntningar, till skillnad från exempelvis första gången jag såg Frihetsgudinnan eller Eiffeltornet.
På Roue d’Or är vi, trots att det står ”fri klädsel” på Google, de enda gästerna som inte bär kostym.
– Tror ni att vi ser extremt rika ut som äter på ett sådant här ställe i så här slappa kläder? frågar Dennis.
– Ja, så länge man inte verkar rädd är det lugnt. Jag tror bara det är på restauranger där rätterna kostar tusen kronor som man verkligen ser dum ut utan kostym. Här ser man ut som man inte tycker att det är tillräckligt speciellt att vara här för att klä upp sig, svarar jag.
Gåslever serverad ovanpå ett äpple.
Jag och Teo äter gåslever. Dennis äter friterad camembert med hjortronsylt. Eftersom Belgien inte bara är pedofilins hemland utan även pommes fritesens beställer vi även varsin skål pommes. För ett tag sedan var jag på en modefest i London, där jag pratade med en belgisk influencer. Hon sa att pommes fritesen i London inte alls var som hemma i Belgien. Sedan dess har jag varit nyfiken på hur stor skillnad det kan vara. På den här lyxkrogen är det ingen alls. Pommes fritesen är inte godare än på vilket sunkhak som helst i Stockholm.
– Jag vill inte att vi ger upp. Innan den här resan ska vi hitta ur-pommes fritten. Alla pommes frites moder. Jag vill få svenska pommes frites förstörda för mig för all framtid, säger jag.
Jag på Delirium.
Efter maten tar vi en kort promenad till baren Delirium, som nästan tio olika personer har rekommenderat oss. Delirium är den bar i världen som erbjuder flest ölsorter. Över 3 000 stycken. Om man är road av sådant kan man väl gå dit. I övrigt tycker jag inte att det lever upp till hypen. Förutom de många ölsorterna och att man får vissa av dem i spexiga glas är det som vilken bar som helst. Dessutom tar de inte kort.*
Teo i belgisk mataffär.
Jag slängde ner en påse snacks med ketchup-smak i Teos varukorg.
Dagen efter äter jag och Dennis frukost på Peck 47, ännu ett brunchställe med färgglad barnslig estetik och låga bord. Jag äter eggs florentine och dricker apelsinjuice. Det är godare än på Chicago café.
– Har du tänkt på att det alltid är låga bord på brunchställen, normalhöga bord på lunchställen…
– … och höga bord på barer, fyller Dennis i.
– Ja. Ju senare aktivitet, desto högre bord, säger jag.
– Det är roligt. Det kan du ha med i texten, säger Dennis.
Eggs florentine.
Sedan är det dags att åka hem. I taxin på väg till flygplatsen kommer jag på att jag glömt gå till något ställe som är berömt för sina pommes frites. Men det kanske var lika bra. Tänk att aldrig kunna äta pommes igen utan att tänka på att de inte är lika goda som de i Bryssel.
När vi landar på Bromma flygplats lutar sig min stolsgranne över mig för att knäppa en bild på flygplansvingen. Jag förundras hur man kan vilja ha en bild på flygplansvingen så mycket att man är beredd att luta sig över en vilt främmande fram till att han räcker över telefonen till personen i gång-sätet. Då förstår jag att personen i gång-sätet, som är en främling för personen i mitt-sätet, har bett personen i mitt-sätet luta sig över mig och ta en bild på flygplansvingen åt honom. Och jag övergår till att förnundras över hur man kan vilja ha en bild på flygplansvingen SÅ mycket.
*Veckan efter vi kom hem upptäckte Dennis att vi inte ens har varit på det Delirium som alla pratat om. Vi har tydligen besökt Little Delirium, som förvisso tillhör samma kedja men som inte är samma sak.
Att äta
Roue d'Or
Rue des Chapeliers 26
Traditionell mat av högsta klass. Killgissar att det är hit Edward Blom går när han är i Bryssel.
Peck 47
Rue du Marché aux Poulets 47
Här äter du pocherade frukost-ägg i alla dess former. Värstingen på menyn heter The Drunken Sailor och är en belgisk våffla med två pocherade ägg, lax och psycho sauce (efter att ha googlat förstår jag att det är nån jättestark chilisås).
El Turco
Place de Londres 6
Jag har inte varit här i egen hög person, men jag fick det rekommenderat till mig av Södra Latin-Clara, känd för den virala Störst av allt-texten, som jag har stort förtroende för. Det är en restaurang med medelshavstema där du äter "göffig" eller "moffig", eller vad det nu heter på nexikanska, bakismat.
Restaurant Vincent
Rue des Dominicains 8
Hit ville jag gå, men det hanns inte med. Titta bara på den mäktiga matsalen. Traditionell belgisk restaurang som funnits sedan 1900-talets början.
Att dricka
James Joyce
Rue Archimède 34
Allt man önskar av en dive bar.
Delirium Café
Impasse de la Fidélité 4
Folks enda Bryssel-tips.
Hôtel Métropole
31 place de Brouckère
Fun fact: I Michel Houellebecqs roman Underkastelse konverterar en av karaktärerna till islam på grund av att Hôtel Métropole bommar igen i boken. Han betraktar ögonblicket som den fantastiska art nouveau-hotellbaren stänger som det yttersta tecknet på den västerländska civilisationens förfall. "Mäktigt men otrevlig personal", hälsar Teo.
Tyckte du om den här reseguiden? Frasse Levinsson har även besökt Los Angeles, Moskva och Dublin för Nöjesguidens räkning.
