Frasse Levinsson åker till Milano och stjäl en bil.
Jag hinner knappt landa i Milano innan jag ångrar att jag tackat ja till resan. Pressresor är alltid en prövning för min sociala fobi och vissa av dem har satt sina spår. Jag drömmer till exempel fortfarande mardrömmar om när en Instagramkändis från Malaysia frågade mig om vi skulle äta frukost tillsammans på The Fitzwilliam Hotel i Dublin. Frukost? Det vill man ju knappt äta ihop med någon man älskar. Trots att jag är mer förberedd på vad som väntar än när jag var en ung spoling i Dublin kan jag inte frigöra mig från känslan att jag tagit mig vatten över huvudet den här gången och får snart vatten på min kvarn. I bilen till hotellet presenterar sig en av mina medresenärer med att han jobbar med podden Bilar med sladd och ställer en fråga som låter som något Fader Fouras fantiserat ihop.
– Hur tror du att Lynk kommer att påverkas av de kinesiska strafftullarna på elbilar?
Jag överväger att spela döv i en sekund, men inser att det kan bli ansträngande att simulera det handikappet hela helgen och hör mig själv svara ”Ja, det är spännande tider för bilindustrin just nu. Man kan aldrig veta vad kineserna hittar på!”. Det förstnämnda håller han med om, driver man en podd om elbilar tycker man nog alltid att det är spännande tider för bilindustrin, men han verkar aningen mer inläst på kinesernas förehavanden än jag. Lyckligtvis finns det fler personer i bilen som delar det intresset och jag kan checka ut från samtalet utan någon tar notis om det. Jag ser det som att jag gör mina medpassagerare en tjänst. Föraren hade väl kört av vägen om det kom fram att jag inte ens har körkort.
När vi kommer fram till Milano Verticale skyndar jag mig att dumpa min väska och fly ut på stan. Vanligtvis brukar jag avsätta en normal arbetsvecka till att läsa på om stadens restaurangliv innan jag ger mig av till en ny destination, men den här gången har jag inte gjort någon research. Hungern tvingar mig att välja fort. Jag söker på ”pasta” i Google maps och beger mig till det första stället som ser anständigt ut. Det är en toscansk restaurang som heter Osteria del Gambero Rosso och ja vad ska man säga… Tomaterna smakar mer tomat än tomaterna i Sverige och allt det där men jag är inte golvad. Jag vill bli golvad, och bestämmer mig därför för att äta en andra lunch. Medan jag avverkar min skaldjurspasta googlar jag efter ställen i närheten och fastnar för en hål i väggen-historia som fått höga betyg överallt. I sapori della pasta. De serverar pastan i papptallrik av ett mycket enkelt skäl. Den är så god att många gäster råkar sätta i sig tallriken av bara farten. När en besökare för mycket tvingats blixtfärda till Niguarda-sjukhuset med magsäcken full av porslin beslutade man sig för att övergå till papper. Här äter jag en carbonara med tonnarelli som utplånar alla tankar på kinesiska strafftullar.
På kvällen borde jag egentligen infinna mig på välkomstdrinken som Lynk, företaget som står för fiolerna under den här resan, arrangerar. Men det är många saker man borde här i livet. Jag vill hellre träffa min kompis Amanda som nyligen flyttat hit. Hon har bokat bord på sitt favoritställe Osteria Alla Concorrenza, en mycket populär vinbar i Porta Venezia. Där berättar hon att alla fördomar om den italienska byråkratin stämmer. Hennes svenska kompis har dragits in i en juridisk tvist med de statliga myndigheterna eftersom hon missat att be sjukvården om ett intyg på att hon varit gravid och därmed nekas föräldrapenning för barnet som hon bevisligen har fött. Födelseattestet räknas tydligen som Monopolpengar i sammanhanget.
Vi får behålla vårt bord i två timmar innan personalen kör i väg oss för att göra plats för nästa sällskap. Amanda undrar om jag vill käka pizza på stället bredvid. Men den här gången vill jag inte lämna någonting åt slumpen. Jag frågar om hon vet något riktigt bra ställe, en sådan där krog där de stora feta affärskontrakten signeras och mattorna är mjuka som sandstränder. Hon föreslår Giacomo, som hon beskriver som Milanos Sturehof. Taget.
Det är fler än vi som vill äta på Milanos Sturehof. Restaurangen är praktiskt taget fullsmetad. När vi frågar om ett bord för två tittar hovmästaren först på oss som om vi bett honom om en Lamborghini. Men det finns något mer i hans blick. Hans ögon säger att vi just ställt till en jävla oreda för honom, att det inte kommer bli roligt att ordna upp kaoset vi orsakat men att det är under hans värdighet att inte kunna fixa ett bord på sin egen restaurang. Han försvinner utan att säga ett ord.
– Det kanske är som att konvertera till judendomen. Man kanske behöver klara av två nej för att bevisa att man verkligen vill, säger jag till Amanda.
Men vi behöver varken fråga igen eller byta religion. Efter en stund återvänder han och säger att vi kan vänta i baren. 30 minuter senare har vi vårt bord. Vongolen visar sig vara väl värd sin väntan. När kråset är smörjt frågar Amanda var mitt hotell ligger. Svaret förvandlar hennes ögon till hovmästarens.
– Det är ju nära centralen. Du kanske inte ska promenera i det området mitt i natten, säger hon.
– Äsch, jag bor i Stockholm. Europas farligaste stad. De är de som ska vara rädda för mig, svarar jag.
– Du bor vid Mariatorget, svarar hon.
Sedan förklarar hon att det i princip är omöjligt att få tag i en taxi i Milano på grund av stadens licenssystem som håller antalet taxibilar nere och får mig att lova att ta spårvagnen. Jag håller mitt löfte. Livrädd springer jag de 600 metrarna mellan hållplatsen och hotellet. På rummet visar det sig att Milano har en lokal tv-kanal som visar Romas 1-0 förlust mot Elfsborg på Borås arena dygnet runt. Jag somnar till den italienska kommentatorns rogivande röst.
Nästa dag har det blivit dags att göra rätt för sig. Tillsammans med de andra journalisterna åker jag till en eventlokal för att uppleva lanseringen av Lynks första elbil på den europeiska marknaden. Vi och hundratals andra influgna journalister och influencers får äta någon slags fine dining-lunch vid långbord medan Lynk & co 2 rullas in till en färgsprakande ljusshow. För varje minut som går känner jag mig mer och mer som den charlatan jag är. Under den avslutande Q&A-sessionen, där vi förväntas ställa frågor till bilens chefdesigner, blir det riktigt svårt att rättfärdiga min närvaro. Vad frågar man en bildesigner egentligen? Nej, jag måste härifrån. Jag lämnar frågestunden och frågar någon i personalen om det går bra att provköra bilen. Det gör det tydligen. Jag har som sagt inte körkort. Men hur svårt kan det vara? Inte särskilt svårt alls, tydligen. Däremot varnar radions trafikreporter för en bilist som kör i fel riktning på motorvägen.
– En? Det är ju minst hundra, mumlar jag.
Trots alla vägdårar lyckas jag navigera mig fram till mitt mål: Milanos berömda katedral. Jag betalar tio euro i inträde och letar rätt på ett biktbås.
– Jag har syndat, säger jag.
– Vad har du gjort? svarar en röst på andra sidan.
– Jag har låtit mig bjudas på en billansering utan några egentliga intentioner att skriva om bilen. Jag har fruktansvärt dåligt samvete.
Svaret kommer inte omedelbart. Rösten måste fundera. Till slut svarar den:
– Vilket fotbollslag håller du på?
– Milan.
– Då har du värre problem än lite dåligt samvete, min gosse.
Frasse Levinsson har varit ute i världen i flera år. Han har exempelvis rest till Marbella, Pireus, Berlin, Hamburg, Barcelona, Los Angeles, Moskva, Bryssel och Dublin för Nöjesguidens räkning.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2024.
