Foto: Adrian Pehrson.

Sigge Eklund: "Det svåraste jag gjort"

10:00 17 Aug 2020

Livets små njutningar. Nej, det är inte titeln på Mark Levengoods nya bok, utan Sigge Eklunds. Vissa kanske tycker att det låter som Hötorgskonst, men för Nöjesguiden berättar Sigge att det är hans svåraste skrivprojekt någonsin.

Nedsjunken i en fåtölj i Cadierbaren kommer jag att tänka på kvällen jag träffade en kille som jobbar som butler här på Grand Hôtel. Han berättade att väckarklockan i hans rum är kopplad till en rörelsedetektor i sviten där gästen han passar upp på bor, så att gästen inte ska behöva tillbringa en vaken sekund utan service. Jag har inte haft så många frågor att ställa till en ny bekantskap sedan jag åt middag med Josie från Paradise Hotel. En fråga som intresserade mig särskilt var hur långt hotellets gästfrihet sträcker sig. Om gästen skulle säga "Ursäkta, jag skulle vilja att det är en livs levande orangutang i sviten när jag kommer tillbaka", fixar han det då? Butlern svarade att han i alla fall ringer till Skansen, frågar om det är möjligt att hyra en orangutang och vad det skulle kosta. Om det är möjligt och gästen vill betala den föreslagna summan så fixar han en orangutang.

Mina dagdrömmar om rörelsedetektorer och orangutanger avbryts av att Sigge Eklund gör entré. Efter att vi hälsat berättar Sigge att det var hit och till PA & Co han brukade gå när han började gå ut i Stockholm. Sen säger han att Alex Schulman pratade om mig häromdagen.
– Alex sa att du kan bli "den nya Alex Schulman".

Det kanske mest var beröm till honom själv. Jag skrev förresten till Alex och frågade om det finns någonting han skulle tycka det vore roligt om jag frågade dig. Han svarade bara ”Jag släpper också bok till hösten. Men mig vill du inte intervjua? Märkligt ändå.”
– När jag beställde swimmingpool till vårt lantställe ringde han till poolföretaget och frågade hur lång poolen var. Sen byggde han en en meter längre pool. Det är som att karaktärerna har växt in i personerna i allt vi gör. Man hör ibland folk slarvigt beskriva Filip och Fredriks relation som ett äktenskap. Fast det är det ju inte heller. För ett äktenskap bygger på de sanna personerna. Det är nästan som att det är fyra personer i min och Alex relation: Alex, Sigge och "Alex" och "Sigge". De flyter ut och in i varandra. Jag är inte säker på att det var Alex som som ringde poolföretaget. Det kanske var "Alex", medveten om att det kan bli material sedan.

Har det skadat vänskapen på något sätt?
– Det finns ju ingen normal vänskap mellan oss, utan ett duoskap. Eller vadå ”det finns ingen normal vänskap”? Det är en annan typ av vänskap, som är minst lika rik som en normal vänskap, men den är annorlunda. De första fem, sex åren kändes det ovant, och jag undrade vilka vi var tillsammans, och vilka vi egentligen var för varandra. Men sedan lärde jag mig att uppskatta det unika i relationen, och sluta jämföra den med andra, och när jag gjorde det så kunde jag älska honom gränslöst, äntligen. Sedan dess är han som en udda kombination av bror, chef och flickvän.

Stör det dig att hans pool är längre?
– Nej, men du sätter fingret på någonting. Det är väl det som är den fina balansen, som är omöjlig att lära ut eller förklara. I finkalibreringen som har utvecklats går allting jämnt ut hela tiden. För fem år sedan kanske det hade stört mig att hans pool är en meter längre. Men idag tänker jag att neurosen att vilja ha en meter längre pool är mikrosorglig. Men den gör mig mikroskadeglad. Därför går det jämnt ut.

Vi får in menyerna. Sigge kan inte dölja sin förtjusning.
– Det är så jävla trevligt med svensk mat. Jag måste säga att Sverige har så jävla bra mat. Eller så är det nyhetens behag, för att jag bor i USA. Jag kommer ihåg första gångerna man kom till USA och tänkte "Fan vad bra mat". Men sen kommer man hit och…

Jag avbryter honom för att berätta om sagovärlden som uppenbarade sig första gången jag öppnade Uber Eats-appen i Los Angeles. Bara vetskapen att man kunde få en biff med bearnaisesås och pommes frites klockan sex på morgonen om man var sugen på det gjorde mig lycklig.
– Amerikanarna är så bra på att göra maträtter tillgängliga. De tar en thairätt eller en italiensk rätt och gör Disney av den.

 

"Du får väl ingen panikångestattack av en Ipa?"

 

Efter en stund återvänder kyparen och frågar om vi har hunnit titta på menyn. Det har jag inte. För att han inte ska behöva komma tillbaka och fråga igen bestämmer jag mig för att beställa samma sak som Sigge.
– Jag kan ta en Cadierburgare. Kan man få ceasarsallad istället för pommes frites? Alltså jag kan betala. Det går bra nu, säger Sigge till servitören.
–  Och en Ipa. Det tar väl du också?
– Ehh…

Anledningen till att jag tvekar är att jag inte druckit alkohol på snart en månad. Samtidigt vill jag inte att Sigge ska tycka att jag är en tråkmåns. Mitt inre dividerande leder till en tystnad som gör att Sigge inleder en gissningslek.
– Du har en arbetsetik?
– Nej, snarare tvärtom.
– Du är nykter alkoholist?
– Ja, precis, svarar jag skämtsamt innan jag tar sats för att förklara hur det ligger till.
– De tre senaste gångerna jag har druckit har jag fått sådana jävla panikångestattacker dagen efter.

Men det duger inte för Sigge. Han vill ha en dryckesbroder.
– Då har du väl druckit mer än en öl? Du får väl ingen panikångestattack av en Ipa? säger han.

Situationen påminner om när jag intervjuade Ingvar Oldsberg på hans dåvarande stamhak Chez Amis i Göteborg för sex år sedan. Efter intervjun undrade han om han fick bjuda på något att dricka. Men jag, som just hade fått mitt livs första panikångestattack, också efter ett par blöta kvällar, tackade nej. I efterhand har jag plågats långt mer av att tänka på mina uteblivna gin & tonics med Ingvar Oldsberg än vad jag skulle ha gjort av en ny ångestattack. Den här gången vill jag inte göra samma misstag.
– Jag tar väl en Ipa då, säger jag.


The artist is present.

För att inte tråka ut Sigge med min psykiska ohälsa leder jag in samtalet på Sigges nya bok. Den heter Livets små njutningar och har undertiteln Somna med hund och 46 andra upplevelser som gör livet värt att leva.
– Redan när jag började skriva första sidan insåg jag att det här är det svåraste jag har gjort. Då menar jag att skriva en bra bok. Att skriva en bok om lycka kan ju Ernst Kirschsteiger göra en gång om året. Men att skriva en bok som är bra som bara pratar positivt om livet var så djävulskt svårt.

Min bild är att det har ganska låg status att prata om vardagslycka. Var det någonting med ämnesvalet som kändes generande när du bestämde dig för att skriva den?
– Jag vet. Men även om man skulle skriva en bok om att handla mjölk så skulle det kunna bli världens bästa bok. Det finns inget ämnesval som gör det omöjligt att göra en bra bok. För att jag ska kunna motivera mig själv har jag tänkt att det här kan bli den bästa bok som har skrivits varje gång jag har skrivit en bok. Nu fattar ju jag att varken den här eller någon av de andra böckerna är det. Om jag ska vara ärlig tror jag att det är min svaghet som romanförfattare. Att jag i varje bok har tänkt att den här gången ska jag förklara allt. Det märker man när man ser en bra film eller läser en bra bok att det inte behöver hända så mycket egentligen. Jag såg en otroligt bra film igår. The Unimaginable, med Samuel L Jackson. Har du sett den?

Nej.
–  Samuel L Jackson är någon slags förhandlare som kallas in av FBI till något hemligt stort konferensrum där de berättar att de har fått en film som de nu ska visa för honom. De trycker på play och då är det en man som placerar fem atombomber under de fem största städerna i USA. Men han vägrar berätta var de är. Hela filmen är han i ett rum med Samuel L Jackson som ska försöka få honom att avslöja det. Om man vet att fem städer ska sprängas, får man då tortera den här personen? De flesta människor säger nej. Men i takt med att filmen tar strypgrepp på en börjar man känna att "Fan, dra ut en tand i alla fall" eller "Det måste väl vara värt att hugga av ett finger?”.
– Då blev jag inspirerad. För att om det här hade varit en bok som jag hade skrivit hade jag försökt få in så mycket. Det hade varit långa samtal om brott och straff och etik och moral. Varför ska man ha det egentligen? Varför ska man förklara livets mening med varje bok? Varför kan det inte bara få vara en härlig ren historia? Där förstod jag varför mina romaner aldrig har varit några fullträffar. Det är väl skillnaden på podden och romanerna. Man kan låtsas i 20 minuter att man är på väg att förklara livets mening, sen kommer Alex och sticker hål på det och så kan vi skratta åt det. Men i böckerna finns inte Alex där och sticker hål på det.

Du gör ju anspråk på att beskriva allmängiltiga njutningar. Har din redaktör fått dig att stryka några njutningar som du trodde att alla människor delade, men som tydligen bara var Sigge Eklunds njutningar?
– Nej, inte riktigt. Däremot förstår jag ju att jag är privilegierad när förläggaren säger att jag kanske inte behöver beskriva det lyxigaste i mitt liv. I kapitlet Nattlig flygplanskabin skriver jag "Här kommer hon, flygvärdinnan med de nybakade kakorna. Och doften sprider sig i kabinen." För att min brorsa bjöd mig på en förstaklassbiljett en gång. Då kom de med nybakade kakor. Det är ett minne som jag har för resten av livet. Man vaknar någonstans mitt över Atlanten. Man är helt fri. Jag känner ganska många människor som tycker att det är jobbigt att flyga. Är det inte underbart att köpa lite tidningar…

Jag minns att du har sagt att flygresor är "böckernas konserter".
– Har jag sagt det? Fan vad bra. Det är nästan irriterande när man får veta att de har wifi. För då vet man att man kanske inte kommer motstå frestelsen. Men jag vet ju att 99,9 procent av alla människor inte flyger förstaklass. Inte jag heller. Jag har bara gjort det en gång.
– Men det är klart att jag har undrat om den här boken är en parodi på en privilegierad människas liv. Men jag tror inte det. Däremot skulle jag kunna tänka mig att jag hade kunnat älska att hata den här boken när jag var 26 och inte mådde särskilt bra. För det är en person som vältrar sig i välmående. Men jag tror att alla som har läst mina tidigare böcker eller har lyssnat på podden vet att jag också mår dåligt ibland.

I boken skriver du att bra litteratur inte är uppbyggande, utan bryter ner. Vilka böcker har brutit ner dig på sistone?
– Jag läste en bok om den där bussen från Kista som åkte in i en bergvägg när de var på klassresa i Norge 1988. Tolv barn dog. Jag växte upp i Akalla och skolan låg ganska nära min. De var lika gamla som jag och tre av de som dog gick i min teatergrupp. Det var en sån jävla central händelse i min barndom. Bilderna från den där kraschen.

Sigge berättar att boken är skriven av en präst som höll krissamtal med familjerna efteråt. Han visste inte att den fanns förrän han hittade den i en loppis-lada på Gotland.
– Ingen bok som kommer ut ny och som man köper på Akademibokhandeln kan slå en gulnad pocket från -91. Det är någonting med detektivkänslan i att man själv har hittat den. Det är nästan som att det är en hemlig uråldrig skrift. Också mysteriet. Vad hände med alla de där barnen som överlevde? Vad hände med deras föräldrar? När man läser boken förstår man att det är så jävla komplext med familjer som är med om ett trauma. Vissas liv har gått under. Andra fick ett nytt barn året efter och är stabila. Men det känns fräscht att inse att verkligheten är mycket mer komplicerad än vad man tror. Har du sett Ruben Östlunds filmer?

Ja.
– Jag tycker de är som bäst när man inte förstår vad det handlar om. Så fort man förstår att han vill berätta om hur mansrollen är i gungning eller att pk-samhället är skadligt, då blir scenerna svagare. Den bästa konsten är såklart när den sätter igång saker som man inte vet vad det är. Därför är det så sorgligt att så många idag verkar tycka att konst ska vara uppbygglig eller utbildande. Det finns till och med recensioner som kritiserar huvudrollsinnehavaren. Jag älskar Liv Strömquist. Men jag fick kritik från henne för hur en av mina romankaraktärer uttalade sig, som om det vore fel att låta en sådan karaktär vara med i en bok. Det finns ganska mycket av det nu. Att konst ska vara utbildande. Det har ju varit flera debatter i USA de senaste åren där till exempel en icke-latino skriver en bok om en mexikan och utsätts för jättemycket kritik. Man vill ju läsa litteratur för att den river ner saker. Inte bekräftar det man redan vet.

Du har ju själv pratat om att du vill skriva en bok om hur det är att vara svart. Varför känns det angeläget?
– Det är lite som det vi pratade om förut, vad är det svåraste man skulle kunna göra? Det har varit så intressant att bo i USA. Jag har blivit så mycket mer intresserad av rasism och rasfrågan sedan jag kom dit. På ett sätt är den lättare att studera där. Den är närvarande hela tiden. Bara du går på McDonalds ser du att alla bakom kassan är svarta och alla som handlar är vita. Jag tänker att det hade varit väldigt utbildande för mig att leva i en svart romankaraktär några år. Det är först nu jag är intellektuell intresserad av rasism. Jag vet inte varför det där är så. Antagligen för att jag växte upp i Akalla, där rasism var så jävla på tapeten. Varje dag i skolan pratade lärarna om hur hemskt rasism är. Till slut blev man döv för det. Det blev så ointressant, eftersom deras uppläxande av oss var mekaniskt. Det var också svårt att känna igen sig i beskrivningarna, för Akalla var fullt av så många olika folkgrupper som hatade varandra. Nu när jag har kommit bort från Akalla förstår ju jag att de här minoriteterna lever under förtryck.

"Alexander Bard har väl alltid varit Alexander Bard?"

Innan jag satte igång bandspelaren berättade Sigge att det är många som hört av sig till honom och krävt att han ska klippa bort Alexander Bard ur podcasttrilogin Läget, som handlar om hur olika personer har påverkats av pandemin, efter hans tweet om Black lives matter-rörelsen. "If black lives want to matter, then black lives get their fucking shit together, study hard, go to work, make their own money instead of depend on welfare, stop lying, get out of prison, and become heroes instead of self-appointed victims for the world to laugh at. That matters!”, skrev Alexander Bard.

Har din relation till honom påverkats av vad han skrev?
– Jag upplever honom som ett väsen mer än en person. Alexander Bard har väl alltid varit Alexander Bard? Han har väl inte gjort något mer radikalt nu än tidigare? Det här låter kanske flummigt, men är det inte så att varje människa är som en färg? De misstas ofta för sina åsikter. Jag kan känna att Alexander Bard är en bra person. Då skulle man kunna motbevisa mig med att han har sagt de här och de här sakerna. Fast jag ser ändå att de är skrivna i en färg som jag tycker är god. Han doppar penseln i ett bläck som är gott, sedan kanske han skriver konstiga saker.

Men jag antar att du tycker att det finns en gräns för vad som är okej att skriva, även om man doppar pennan i gott bläck. Vad är det som gör att du tycker att Alexander Bard håller sig inom den gränsen i just den här tweeten?
– Jag vill verkligen inte svara på den frågan, för då legitimerar jag det tänket. Ingen tweet bör kunna prägla synen på en människa, frågan är om ens en roman borde kunna göra det. Att bedöma en person efter en tweet är som att plocka upp en mjällflaga från hens axlar och bygga en analys på den.

”Jag är självkritisk i allt jag gör. Men det här måste jag säga är genialt”

Medan vi tuggar i oss våra Cadierburgare pågår inspelningen av Ruben Östlunds nya film Triangle of sadness. Sigge skulle egentligen haft en roll i en kräkscen. Men coronaviruset kom emellan.
– Det var ju synd. Jag hade någon slags naiv dröm om att min kräkfobi kanske skulle bli botad. När 50 personer spyr och det rinner två tusen liter spya längs vaderna tänkte jag att det kanske skulle hända något mirakulöst som skulle göra att jag inte skulle vara rädd för spyor längre.
– Det värsta var att Fredrik Wikingsson sa "Kan inte du fråga Ruben om jag kan få vara med?". Så det slutar med att jag får mms från Wikingsson där han sitter och blir filmstjärna. Medan jag sitter hemma i Los Angeles och ser på det från håll.

Hur går det förresten med dina egna filmskapardrömmar?
– Jag och min brorsa har lämnat in två manus till amerikanska filmbolag som ännu inte har blivit något. Jag tänker att om man fortsätter och skriver två filmidéer i halvåret kanske det händer något till slut. Det är som att lämna in en lott varje gång.

I Åsa Linderborgs intervju med Horace Engdahl sa han ungefär ”Det viktigaste är inte att ens drömmar om kärlek uppfylls, utan att de finns.” Det kanske gäller filmskapande också?
– Ja. Den genomsnittliga filmskaparen kommer i sitt liv släppa filmer som får ungefär tre plus och varje gång känna att "Det här blev inte Gudfadern". "Det här blev inte Pulp Fiction". Det är min övertygelse att 99 procent av alla filmskapare aldrig blir nöjda med sina filmer eller mottagandet av dem. Däremot kanske jag har hittat receptet. Att skriva och tänka att det ska bli Gudfadern men alltid bli refuserad. Det betyder att jag tills jag dör kan tänka att jag är Francis Coppola, som orättvist nog inte blev förlöst. Medan de som får göra film oftast blir besvikna.

Förutom boken är Sigge aktuell med den nya podcasten Återföreningen, som har premiär i september. I den möts hans gamla vänner Thorsten och Rickard Flinck efter att inte ha pratat med varandra på 20 år.
– För mig var det så förvirrande att bli vuxen med den här otroliga konstnären och den här otroliga affärsledaren. De var helt olika varandra. Och jag älskade båda. Den ena ville vara utanför strukturerna och den andra ville klättra till toppen av strukturerna. Thorsten var öppen med sitt missbruk, Rickard dolde sitt missbruk. Och de hatade varandra. Om de två kan förenas till slut kanske jag blir hel.
– Efter sex veckors inspelning börjar jag tänka att det kan vara så att när jag ligger på dödsbädden så är det den här Flinck-podden som jag är mest stolt över. Jag är självkritisk i allt jag gör. Men det här måste jag säga är genialt. Är det inte så att de bästa sakerna man har gjort är de som kräver noll ansträngning? Det är bara jag i Sverige som skulle kunna göra det här. För det är bara jag som umgicks med dem i fem år, för 20 år sedan. Och det är bara mig de vill göra det med. Och i samtalen är det bara för mig att säga exakt det jag tänker på hela tiden. Jag behöver inte förbereda några frågor eller någonting.

Tror du inte det du kommer tänka på i din dödsbädd snarare är "Fan att jag aldrig regisserade någon film"?
– Nej. Jag tror att vid det laget har jag nog förlikat mig med att det jag har gjort har nog varit lika viktigt eller oviktigt för mina lyssnare som det hade varit för biobesökarna med en film. Jag tror att jag är på väg dit faktiskt. Ruben Östlund är väl Sveriges just nu bäst verksamma regissör? Det har faktiskt varit viktigt för mig när han har tittat in i mina ögon och sagt att vår podcast ofta är som en långfilm. Att jag inte ska tänka så. Att jag ska vara glad att jag har hittat podden. 



Frasse Levinsson har tidigare intervjuat bland andra Lorentz, Amanda Schulman och Hanna Widell, Markus Krunegård och Simon Gärdenfors för Nöjesguidens omslag.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2020.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!