Så var filmåret 2022

11:09 15 Dec 2022

Nöjesguidens filmredaktör analyserar det gångna bioåret och känner vibrationerna från filmhistoriska vingslag och lättviktiga käftsmällar. 

Filmåret 2022 har levererat med råge. Så fort pandemin släppte sitt järngrepp om biodukar och röda mattor fylldes dessa med kaskadspyor (Triangle of Sadness), spottloskor (Don’t Worry Darling), tatuerade inälvor (Crimes of the Future) och en och annan människoköttslamsa (Bones and All). Det har bråkats, örfilats, tjurats och fyllemessats vind för våg vilket gett utslag på prisgalor och kultursidor. Och som om det inte var nog blev det äntligen dags för porten til Riget at åbne sig på ny.

Allt inleddes med den minnesvärda visningen av den folkkäre Apichatpong Weerasethakuls Memoria, som publiken fick se under hypnos på Göteborgs filmfestival. Under resten av året har lusten att försätta sig i någon form av trans vuxit i takt med elpriserna, och att stänga eländet ute visar sig vara lika effektivt och betydelsefullt som att bojkotta VM i Qatar – för att Sverige till skillnad från Polen inte har kvalat in.

Vid sidan av hypnosen har hyckleriet fått ett uppsving i år. Vi fick beskåda när Will Smith tappade det helt, vann en Oscar och kaskadgrät. Ofräschast i sammanhanget var den talande fördröjningen av fördömande reaktioner orsakad av rädslan att bli ovän med någon hög höna. ”Det vackraste jag sett” blev – när dammet lagt sig och det gick att se vart vinden blåste – ”helt oacceptabelt beteende”.

Medan Will Smith fokuserade på deep healing tutade skandaltåget på och allas ögon synkhimlade till dramat kring Olivia Wildes psykologiska thriller Don’t Worry Darling som efter otaliga avhopp, bråk och rubriker om otrohetsrykten kumulerade i underbart absurda teorier om huruvida Harry Styles spottade på Chris Pine under filmfestivalen i Venedig. 

Festivalen i Cannes var i jämförelse helt odramatisk, förutom att Guldpalmen till Ruben Östlund återigen framkallade kognitiv dissonans hos alla som tycker att han är för dryg, för öppen med hur rik han är och/eller för obegåvad. Trycket lättade lite när filmen haft svensk premiär och debatten om huruvida Triangle of Sadness är en uppmuntrande trea eller en försiktig fyra resulterade i ett ”megatönt”-fyllesms från filmens producent Erik Hemmendorf till DN-kritikern Jacob Lundström. Den andre fick nog, hängde ut högstadiemobbaren på tidningssidorna och fastslog Östlunds storhetsvansinne en gång för alla – eller åtminstone tills det är dags att bedöma hans redan sönderspoilade nästkommande film The Entertainment System is Down

Och medan vi alla i våra små bubblor trodde att Guldpalmen eller åtminstone den inhemska töntskandalen inte hade gått någon förbi, basunerade den nya kulturministern Parisa Liljestrand i Nyhetsmorgon ut att Ruben Östlunds bok är helt fantastisk. 

På samma not visade sig Lasse Hallström knappt känna till Hilma af Klint, vilket vore helt okej OM han inte nappat på idén att göra en biopic om denna pionjär inom den abstrakta konsten. I sann 40-talistanda hittade han dock något han själv kunde relatera till, nämligen andevärlden vilken han i samband med sin UFO-research ”långsamt förstått mycket mer av”. För att få kontakt med Hilma anlitade han, utöver sin fru och sin dotter, ett medium. Vilket som tur var fick mer uppmärksamhet än den dundermediokra filmen.

En resa i motsatt riktning gjorde den Jockiboi-producerade skräckfilmen Feed som helt otippat gled rätt in som etta på biotoppen. Den oväntade succén fick YouTube-stjärnan att öppna upp för att nästa gång dra till med en ”mer intelligent film” i sin idol Christopher Nolans stil. 

Liksom skräckgenren har våra kära omhuldade kulturbarn också ökat sin närvaro i rampljuset. Men till och med jag har blivit avtrubbad och mätt på att håna minderåriga Ossian och Kolbjörn som under 2022 spelade yngre versioner av storebröderna Gustaf och Bill. Jag hoppas istället att vi år 2023 äntligen kommer att importera den amerikanska reddit- och tiktok-debatten Which nepo kids were so bad that not even their parents connections/money could help their career? 

2022 års fem bästa filmer:

f294e2a4ddefa2688101e2087cd8a25c-memoria6.jpg


Memoria
Hypnosen gjorde sitt. Den thailändske filmskaparen Apichatpong Weerasethakuls film, med magnifika Tilda Swinton i huvudrollen är årets bästa film. 


nitram.jpg
 
År 1996 dödade en ensam gärningsman 35 personer i Port Arthur i Tasmanien. Caleb Landry Jones spelar omänskligt bra och hela filmen är så engagerande och inkännande att det känns helt överflödigt att andas.

drive-my-car_kopia.jpg
 
Filmisk perfektion som jag skulle kunna se varje vecka under resten av mitt liv. Ryūsuke Hamaguchi mjölkar ur språk, sex, sorg och framför allt långa Saab-bilfärder ett sällan skådat existentiellt djup. 

new-rrr.png
 
RRR

Ett action-mästerverk som Netflix har dolt väl (den går bara att se om man ändrar förinställt språk till engelska), kanske för att den kommer från Tolly- och inte Hollywood. Satans lång, men värd varje minut. 



0.jpg
 
Årets bästa svenska film? Folkbildande, ögonöppnande och välresearchad. 100 år av filmhistoria tog det innan den första homosexuella kyssen syntes i en svensk långfilm och Eva Belings dokumentär visar pedagogiskt den långa vägen dit. 
Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 12, 2022.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!