I framtiden är mycket sig likt. I varje fall som den skildras i David Cronenbergs Crimes of the Future. Till att börja med delas ju titeln med en av body horror-nestorns tidigaste filmer från 1970. 2022 års upplaga är nu förvisso varken nyinspelning, uppföljare eller prequel, men har likväl en tematisk likhet med sin namne. I båda filmerna stöter vi på myndigheter upptagna med den mänskliga kroppen.
Om framtiden som den föreställdes 1970 inhyste myndigheten “house of skin” i modernistiska arkitektoniska ytor är den 2022 smutsigare och mer kantstött. För att inte säga rent postapokalyptisk. Nedklottrade husfasader härstammar från början av förra seklet, gatorna är folktomma, och i en bukt ligger en kapsejsad kryssare som en påminnelse om vad som varit. I förgrunden gräver ett barn i sanddynen. Från terrassen på en förfallen strandvilla uppmanar hans mamma honom att inte käka fynden. Inom loppet av filmens anslag förstår vi varför då barnet hunnit äta en papperskorg av plast och strax därpå kvävts till döds av modern. Det är en minst sagt magstark start.
Ändå känns allt märkligt tryggt i Cronenbergs sällskap. Scenografiska troper kan spåras till tidigare titlar som Naked Lunch eller eXistenZ. Inte minst den skalbaggeliknande kapsel filmens protagonist Saul (Viggo Mortensen) vaknar upp i när han introduceras för publiken. Det är bara ett av en mängd futuristiska instrument upptagna med Sauls innanmäte (alltid med en slemmig organisk design signerad Cronenbergs återkommande medarbetare Carol Spier). I framtiden har människan nämligen börjat utveckla nya organ, vilkas framväxt måste bevakas och åtgärdas.
Tillsammans med sin musa Caprice (Léa Seydoux) förvandlar Saul processen till performancekonst. Inför en beundrande publik tatuerar de Sauls nya inälvor innan de opererar bort dem. Något som inte minst fascinerar Timlin (Kristen Stewart) som arbetar på myndigheten ”national organ registry”, vars syfte är att katalogisera nya organ.
Organen Saul utvecklar väcker inte bara frågor om kroppen som konstverk utan även som politiskt instrument. För uppror eller underkastelse. Och sex såklart. I den ursprungliga Crimes of the Future, där alla fertila kvinnor dödats av en pest i en milt sagt perverterad framtid, heter det att en ny sexualitet måste utvecklas. I 2022 års framtidsvision har den kanske funnit form. Timlin kallar i varje fall Sauls och Caprices kontraevolutionära performance-kirurgi för det nya sexet.
Men trots en uppsjö av idéer - Crimes of the Future är om något en idéburen film - känns inget särskilt nytt. Särskilt inte som den hela tiden blinkar till Cronenbergs karriär. När filmen så småningom återknyter till det plasttuggande barnet, och Saul kommer i kontakt med en pro-evolutionär motståndsrörelse, skissas en svårsmält lösning på klimatkrisen värdig Kurt Vonnegut - men utan författarens omisskännliga humor och framförallt utan Cronenbergs gamla sting.
Samtidigt som Crimes of the Future bjuder en uppsjö av rika bilder, smått finurliga funderingar och en skådespelartrio med oförneklig utstrålning känns det som att den 79-årige regissörens filmiska framåtrörelse plötsligt stagnerat i samma omfattning som Roy Anderssons. Crimes of the Future är ett egenkärt scenografiskt kuddrum för redan frälsta. Det är inte fy skam, men framtiden var piggare förr.
