PANG! Jessica vaknar.
Med en smäll mitt i natten grovstartar Guldpalmsvinnande regissören Apichatpong Weerasethakuls nya film Memoria. Tilda Swinton spelar Jessica. Ingen annan tycks ha hört dånet som skakat henne till grunden. Vad var det som lät? Desto mer hon frågar runt desto mer inser hon att smällen enbart skett i hennes huvud.
Thailändska Weerasethakuls film är kaxig i sin stillhet. Memoria är den första långfilmen han gjort utanför sitt hemland. Berättelsen utspelar sig i Colombia. Det pratas engelska ibland, men oftast spanska. På ytan händer inte mycket. Kameran är, bortsett från några få scener, övervägande statisk. Karaktärerna rör sig inom den stilla ramen, men inte mycket. Det kan handla om de allra mest vardagliga sysslorna, som att sitta vid en dator eller läsa en bok. En skådespelare som Swinton frodas i detta, hon gör mycket med det lilla. Stillheten lockar på alla plan, det är nästintill hypnotiserande. Sedan plötsligt – PANG!. En till smäll.
Som tittare skakas man av knallen lika mycket som Jessica. Med en speltid på två timmar och en kvart är handlingen utspänd till bristningspunkten. Memoria är ett sant stycke slow cinema. När man börjar ifrågasätta ifall en scen verkligen behöver vara så lång som den är bryts tanken av ett till brak. PANG!
Vad är det som händer? Frågan håller Memoria vid liv, även om den trots allt är lite för lång för sitt eget bästa.
