Nitram

John Åsenius 09:00 4 Aug 2022

När film är som bäst så kan den påverka dig på ett bestående sätt. Man vet inte alltid nödvändigtvis varför men du känner hur du bär den med dig från salongen, även om det ibland känns som det sista du vill göra. 
Det finns ett före och ett efter Nitram för mig, men det jag upplever under filmens gång är så närvarande att under nästan två timmar kan jag inte föreställa mig varken det ena eller det andra. 

Precis som för många andra utanför Australiens gränser kände jag inte till den tragedi som inträffade på Port Arthur den 28:e april 1996. I Justin Kurzels prisbelönta drama skildras det liv och de händelser som ägde rum innan dess. En verklighet där några av livets oräkneliga vägskäl kanske alltjämt kan leda till ett lyckligt slut och där framtiden inte än är obestridligt skriven.

Vi får följa Nitram (Caleb Landry Jones) och hans sökande efter sammanhang. En person som sedan han var barn känt sig utanför och som saknar verktygen för att ta sig in. Som alla tycks dra sig undan ifrån och likt en tidvattenvåg lämna lite längre nedtryckt i sanden.
 En dag träffar han dock den hundälskande och egensinniga Helen (Essie Davis) och framtiden tycks ljusna. 

Skådespeleriet är kraftfullt och genuint, liksom karaktärerna de porträtterar inte målas med breda penseldrag. Föräldrarnas kärleksfulla men också smärtfyllda relation till sonen.
 Caleb Landry Jones, stundom omsorgsfull och sorgsen, stundom oberäknelig och aggressiv. 
Tillsammans med Kurzels hänsynsfulla regi skapas något som, likt Elephant från 2003, får det overkliga att bli verkligt.

Nitram är en film som tar andan ur en, inte som ett slag i magen utan för att du långsamt glömmer bort att andas. Som fyller en med så mycket känslor att man känner hur tomheten lägger sig som ett beskyddande täcke över allt. 
När jag kommer ut ifrån bion så är det till en början svårt att veta vad jag känner för att göra. Jag vet inte om jag är sugen på att åka hem till mina föräldrar och krama dem eller gå till närmsta bar och prata med en främling. Om jag vill fika med en polare eller protestera mot vapenlagar. Lyssna på musik, ringa min flickvän eller vandra hem i tystnad. Om jag vill läsa på om den faktiska händelsen 1996 eller lägga mig i sängen och stirra upp i taket. 
Det är en sådan upplevelse som gör det svårt att utkristallisera sina känslor efteråt. För samtidigt som en liten del av mig vill göra allt det där så vill jag faktiskt mest av allt inte göra ett skit, men jag känner mig väldigt tacksam över möjligheten att kunna välja.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Belle

”Belles” intressanta premiss sjabblas bort i en tråkig ”Skönheten och odjuret”-pastisch. Oscar Söderman uttråkas av anime-veteranen Mamoru Hosoda senaste film.