Alla fans av skräckfilm kommer att älska Feed. För det här är en skräckfilm gjord av skräckfilmsälskare för skräckfilmsälskare. Tropes och referenser leks hej vilt med, Oscar Fogelströms musik skapar krypande mörk stämning och skådespelarna lyckas för en gångs skull få en svensk skräckfilmsdialog att inte kännas pajig. Att det just är något så osannolikt som en bra svensk skräckfilm är i sig något värt att applådera. Vi är inte bortskämda med genrefilm här i landet.
Elin (Molly Nutley) dras med på glamping ute i vildmarken av sin influencerpojkvän Dimman (Vincent Grahl) för att hänga med hans ex Josefin (Sofia Kappel), som för deras följare fortfarande är hans flickvän, och hennes entourage. Men som alla stadsbor vet går det alltid illa till ute i skogen och snart inser gruppen att det finns något där som vill dem ont.
Ungdomar borde verkligen hålla sig borta från ensliga campingplatser (Fredagen den 13:e plus halva slashergenren) eller intressera sig för folksägner om häxor (Blair Witch Project). Storyn i sig är inget nytt och handlingen tämligen enkel. Hela subploten om influencers glöms dessutom bort efter halva filmen men det gör inte så mycket. Sådant blir väldigt snabbt daterat ändå. Även om det hade varit kul om de gjort en Och så var de bara en med bara influencers (#pitch). Ämnet i sig gör emellertid filmen till en av de mest meta på länge. Feed är nämligen producerad av en av Sveriges mäktigaste influencers: Joakim Lundell.
Regissören tillika Cult of Luna-frontmannen Johannes Persson (även en grym casting director) håller tempot högt så att man inte hinner ifrågasätta storyn eller störa sig på någon av karaktärerna allt för mycket. Visst är det inte nyskapande, men om man ser på skräckfilmskanon i Sverige med Blödaren, Blood Tracks och Strandvaskaren som exempel så är Feed definitivt en höjdpunkt och förhoppningsvis början på en roligare era inom svensk genrefilm.
Läs även Nöjesguidens intervju med regissören Johannes Persson: Jag är en spoilerfascist
