Triangle of Sadness, de där bekymrade linjerna som uppstår mellan ögonbrynen när man poserar för en Balenciaga-katalog, men också titeln på en av årets mest hajpade filmer. Ruben Östlund, kungen av dålig stämning, är tillbaka med sin andra raka Guldpalmenvinnare. Voilà, satir.
Filmen tar sin början bakom kulisserna i modeindustrin. En bransch som modellparet Carl (Harris Dickinson) och Yaya (Charlbi Dean som tragiskt gick bort tidigare i år) försöker navigera sig igenom, liksom vem som ska betala restaurangnotan. Tack vare, eller kanske snarare på grund av, sitt influencer-inflytande blir de inbjudna till en exotisk semester på en lyxyacht (även om man i rollen som influencer ändå alltid i är i tjänst). Måltider måste dokumenteras och läggas ut för omvärlden, likaså det välkylda bubblet på soldäck och den gyllene solbrännans utvecklingsförlopp.
På resan får vi även stifta bekantskap med skeppets besättning liksom dess förmögna passagerargalleri som bland annat består av brittiska vapenhandlare och tech-entreprenörer, en rysk kapitalist som bokstavligt talat säljer skit, och en marxistisk, alkoholiserad amerikan som också råkar vara yachtens kapten. Upplevelsen slutar i, ja... dålig stämning och för några av deltagarna fortsätter äventyret på en ödslig strand där hierarkierna luckras upp och makten omkastas.
Triangle of Sadness är en satir som rör sig i samhällets finrum, men i stället för den kulturella gräddan som i The Square (2017) är det här den kapitalistiska överklassen som står i fokus. Även om gängse konventioner och alldagligt obekväma situationer som vanligt finns under lupp, så känns de både färre men också mindre träffsäkra och relaterbara än i Östlunds tidigare filmer. Möjligen är det för att den överklass som porträtteras i filmen är tillräckligt bra på att göra bort sig själv och att verkligheten där faktiskt överträffar dikten. Eller så är det så att jag helt enkelt finner dess koder och spelregler mindre intressanta och själlösa. Överklassens o-diskreta o-charm.
Kanske är det också därför jag njuter som mest under filmens mer anekdotiska scener. Som den fenomenala öppningsscenen under en modellaudition, eller fylleslaget mellan den Noam Chomsky-refererande kaptenen (Woody Harrelson) och den Reagan-citerande, karismatiska Dimitry (Zlatko Buric, som b.la. spelar Milo i Pusher-trilogin). Vid de tillfällen då jag slipper känna vilken reaktion som förväntas av mig och jag helt enkelt kan luta mig tillbaka, njuta av händelsernas utveckling och låta mig sugas in i filmen.
Med guldpalmen i sin hand, filmvärlden framför sina fötter och en ankommande biosuccé runt hörnet kan jag inte annat än att slå fast att Ruben Östlund har gjort det igen. Voilà!
