Ingen kan ha missat att rapporteringen kring den nya storfilmen Don't Worry Darling mer handlat om privat drama mellan huvudrollerna än själva filmen. Så till den grad att de flesta nog tappat intresset redan innan filmen släppts. Det kan också vara en anledning till att filmen fått förvånansvärt låga betyg. Visst har filmen sina problem, men överhypen och de efterföljande publika intrigerna har färgat den ofördelaktigt.
Don't Worry Darling följer det gifta paret Jack (Harry Styles) och Alice (Florence Pugh) som lever den amerikanska drömmen i 50-talets USA. I det lilla utopiska samhället spenderar fruarna dagarna med att shoppa och frenetiskt polera hemmen till skinande perfektion. Männen i sin tur jobbar för det topphemliga företaget The Victory Project som tar fram nya avancerade material. Företaget leds av den karismatiskt övertygande inspiratören Frank (Chris Pine), en karaktär som inspirerats av den kontroversiella psykologen Jordan B. Peterson.
När Alice börjar få nya perspektiv på deras gemensamma verklighet kan hon inte låta bli att utforska sprickorna i fasaden närmare. Det blir en skruvad och absurd berättelse där Alice ska komma att ifrågasätta allt hon hittills känt till.
Som känt är den amerikanska drömmen en tacksam, om än något tröttsam, fond för en psykologisk thriller. Filmen drar många paralleller till äldre filmer i samma genre, som The Stepford Wives, men också Inception och Midsommar. Florence Pugh blev också inplockad efter sin huvudrollsprestation i den sistnämnda, talande för filmens brist på egen identitet. Även fast de berättartekniska greppen inte alltid är särskilt nytänkande eller originella står filmen ändå ut. Nämligen för att den har en kvinnlig regissör, för något som saknas i liknande filmer är det kvinnliga perspektivet. Något som också understryks av Florence Pugh fantastiskt starka insats.
Pugh överskuggar nämligen alla andra, inklusive Harry Styles, vars prestation är minst sagt slätstruken. Hon kan dock inte rädda filmen från dess hackiga dramaturgi och en intrig fylld av luckor, som också gör att det alldeles för abrupta slutet inte landar särskilt väl. Även om jag tycker att slutet är en bra twist, är det först då det blir riktigt intressant. Inte heller filmens malplacerade sexscener eller påkostat glossiga foto, kulisser och specialeffekter kan bära den, även om det känns som att det är det man räknat med. Precis som The Victory Projekt självt är det mycket yta och väldigt lite substans.
