Bones and All, Luca Guadagninos senaste film, är ett slags kannibalistisk romans på drift i den amerikanska mellanvästerns 1980-tal. Efter Camille DeAngelis roman följer filmen tonåriga Marens (Taylor Russells) roadtrip in i det tidiga vuxenlivet, vilket om inte det vore tufft nog också innebär att hon måste förlika sig med att hon äter människor.
Marens mamma har aldrig funnits med i bilden, men pappan (André Holland) har uppfostrat henne så gott han kan. Flyttat mellan delstater, bytt namn, sopat igen spår och satt strikta regler med en nit som gjort att Maren knappast vet vad hon är. Det låter Guadagnino heller inte publiken veta rakt av. I filmens inledning fintar han försiktigt. Håller upp bilden av en queer ungdomsromans med stråk av klasskildring som ett rött skynke. Särskilt när Maren smitit ut till ett pyjamasparty efter att pappan somnat. Under ett soffbord, avskärmade från de andra tjejernas tjitt tjatt om nagellack verkar hon komma en skolkamrat närmare. Guadagnino bygger en pirrigt trevande stämning - inte helt olik de han tidigare åstadkommit i Call Me by Your Name eller mer nyligen i tv-serien We Are Who We Are - men bryter den abrupt när Maren utan att kunna stoppa sig själv tar en rejäl munsbit på den intet ont anande kamraten.
När även Marens pappa överger henne en tid efter den blodiga incidenten lämnar han efter sig en bandad förklaring, några dollarsedlar och hennes födelsebevis. Kassettbandet lyssnar Maren på om och om igen, och brottstycken ljuder över filmens ljudspår samtidigt som hon påbörjar en resa mot moderns hemstad i hopp om svar.
På sin väg inser Maren att hon inte är ensam. Hon möter andra kannibaler, eller “ätare” som de kallar sig. Först den egendomliga Sully (Mark Rylance), som livnär sig på åldringar som ligger inför döden, och senare den kringflackande ynglingen Lee (Timothée Chalamet), varpå Bones and All utvecklar sig till en bloddrypande kärlekshistoria. Det är som så ofta med Guadagnino lyhört och ömsint skildrat. Dessutom insvept i fantastiska och vidsträckta americana-landskap fångade av fotografen Arseni Khachaturan.
Men det är ändå något som inte stämmer. Dels handlar det om Rylances överspel som den obehaglige kannibalfarbrorn Sully, det är lite som att föreställa sig Dennis Hopper i Forrest Gump. Förvisso obehagligt, men likväl ett tonalt felsteg filmen aldrig riktigt repar sig ifrån. Dels är skräcken knappast blodfattig, men sällan så överrumplande eller krypande den behövt vara för att vi verkligen ska förfäras över Marens och Lees framfart, eller på allvar fundera på om vi verkligen unnar dem något annat än det bästa. Men allt som allt är det en både välspelad och visuellt slående ungdomsskildring, och nog är kannibalism en utanförskapsmetafor lika effektiv som exempelvis vampyrism.
