Två år efter en närståendes bortgång är skådespelaren och dramaturgen Yûsuke Kafuku (Hidetoshi Nishijima) redo att ta sig an scenen igen. På ön Hiroshima ska han regissera en flerspråkig adaption av Anton Tjechovs “Onkel Vanja”. Väl på plats får han reda på att han inte kommer få köra sin egen bil själv, det är istället den 23-åriga Misaki Watari som ska vara hans chaufför. Under en markant körtid på tre timmar tar Drive My Car med oss på en resa genom kärlek, sorg och konstnärskapets svårigheter, där den växande relationen mellan Yûsuke och Misaki står i centrum.
Ens medvetenhet om att klockan tickar har aldrig varit större än när man ser Drive My Car, som rör sig framåt mikroskopiskt. Det finns inte ett spår av brådska i de långa scenerna, de fortsätter tills karaktärerna sagt och gjort sitt. De filmtekniska aspekterna gör sig tydligare i en film som är så pass långsam. Japansk film har länge gjort sig känd för att utnyttja negativt utrymme (tänk Yasujiro Ozus filmer), och Drive My Car använder sig av samma stilgrepp i dess långa stunder av tystnad. Det är i bilens tystnad Kafuku och Miura fördjupar sin relation. Det är också i tystnaden på scen som den färdiga föreställningen blir som bäst.
Är det något Drive My Car lyckas med, utöver det filmtekniska, så är det att beröra. När alla dess aspekter möts skapas något som är så realistiskt att man lika gärna kunde suttit i baksätet själv, redo att öppna upp sig för både karaktärer och publik. Det krävs inte mer än en visning för att förstå att Drive My Car kommer åldras väl, och det är svårt att inte längta tills nästa gång man får grotta ner sig i den.
