Fredrik Söderholm: "Jag är nykär i livet"

Fredrik Söderholm har kostat sjukvården miljoner. Efter att ha varit nere för räkning två gånger är han tillbaka på benen och redo att förverkliga alla sina drömmar. Alla utom en.

För att nyligen ha varit nära döden ser han väldigt levande ut. Han berättar att han just städat hela sin radiostudio på Ringvägen eftersom det visat sig att gänget som rattat Gott snack medan han varit sjukskriven för hjärnblödning inte har renhållning som sin främsta kvalitet.
– Vad är det med killar och städning? Mår ni inte dåligt när det är stökigt? Jag fattar inte, säger Fredrik Söderholm.

Jag bodde som Pete Doherty innan jag flyttade in hos min tjej. Min hjärna brydde sig inte så mycket om att det var stökigt. Men jag uppskattar min övriga tid mer nu när jag måste diska och dammsuga istället för att bara göra vad jag vill hela tiden.
– Man behöver ju ansträngning för att uppskatta vila.

Som Bamses farmor sa.
– Sa hon så?

Hon sa att om man inte har tråkigt ibland vet man inte när man har roligt.
– Jag är fan lika platt som Bamses farmor. Och det är okej.

Fredrik är inte lika ängslig som förr. Däremot är han fylld av idéer. Morgonen efter att han tackade ja till den här intervjun mejlade han Stockholm Live och frågade om vi kunde göra omslagsfotograferingen på Globens tak.
– Den lilla impulskontroll jag hade tror jag försvann med hjärnblödningen. Just nu är jag nykär i livet och extra dampig. Du vet den där känslan när man har bestämt sig för att köpa ladd? Det pirret i mellangården känner jag varje morgon.

Vad tror du att gamla Fredrik hade tyckt om nya Fredrik?
– ”Fitt-tönt” är ett ord som dyker upp i huvudet.

Du har blivit mer trauma- och terapiinriktad det senaste året. Vad blev startskottet för den utvecklingen?
– Startskottet var att jag blev dumpad på Las Palmas vid nyår, kom hem och upplevde den mest intensiva emotionella smärtan jag någonsin har upplevt.

Det har Bamses farmor aldrig sagt.
– Hahaha. Då kände jag i alla fall att jag måste ta tag i det här och förstå vad problemet egentligen är. Då började resan som delvis finns dokumenterad i podden som jag gjort med Ola Rapace.

I Sorry, allt gick åt helvete söker Fredrik upp sin försvunna pappa för första gången och konfronterar sin mamma med barndomens mörker. Podden har kallats ”totalt gränslös” och fått krönikörer att fråga sig var gränsen för bra content går. Men den har också fått mycket positiv respons. Fredrik har skärmdumpat alla meddelanden han fått och sparat i en mapp på telefonen. Mappen innehåller 350 bilder.
– Det är väldigt fint att läsa alla människors ord. Det är nästan svårt att ta det på allvar, för det är sådana överord att man känner ”Sätt dig ner i båten, Katarina!”. Men folk blir tydligen väldigt berörda.

Hade du pallat konfrontera dina föräldrar utan mikrofon?
– Nej, det tror jag faktiskt inte.

Är publiken en viktig drivkraft?
– Nej, men det är någonting med den här som gör att det känns tryggt och ofarligt, säger Fredrik och kastar en blick mot mikrofonen.
– Jag har faktiskt inte funderat så mycket på vad det är som gör att det blir mindre läskigt och jobbigt när man gör innehåll av det. Vad tror du?

Kanske att det känns som att man inte gör det ensam.
– Ja, kanske att man delar lite på rädslan och smärtan. Man är inte helt själv.

Vad tyckte dina föräldrar om att du gjorde det?
– De anordnade en stor överraskningsfest för mig. De hade inte setts på 30 år, men de slog sina påsar ihop och bokade Blecktornskällaren. Nej, men de sa väl att det var smärtsamt. Men att jag såklart får göra min grej. Och att allt som är bra för min läkning är bra. Det var väldigt storsint. Det är mycket skam i att inte ha varit den förälder man hade önskat.

Hur är din relation med din mamma nu?
– Just nu har vi lite paus igen. Hon föll in i gamla hjulspår och gjorde en grej som jag inte tyckte var okej. Just nu vill jag inte ha det här käbblet i mitt liv. Att göra saker och sen låtsas som ingenting och tro att man ska bli förlåten. Exakt den dysfunktionella strategin har jag internaliserat och det har fuckat upp mina relationer. Så vill jag inte ha det längre.

Apropå uppfuckade relationer har Fredrik nyligen försonats med sin gamla fiende Calle Schulman. Vänskapen började med att Calle blev patreon till Gott snack ironiskt som en kommentar till deras gamla Instagrambråk. Därefter blev han inbjuden som gäst. Nu har de startat podden Schulman & Geniet tillsammans.
– Vi har båda gjort någon slags resa. Och landat på en plats där vi känner att det där inte spelar någon som helst roll. Vi kan ju ha jättekul tillsammans. Låt oss fokusera på det.

Beskriv podden.
– Det är en halvtimme av det mest högoktaniga du mest kan lyssna på i poddsverige just nu. En perfekt mix av pigga spaningar om mediabranschen, kändisar och personliga anekdoter. Det är en väldigt potent liten poddjävel.

Om man får tro på Instagram så gör Calle ett hästjobb med annonsförsäljningen.
– Han gör ett jävla jobb. Han säger att han har sålt för en halv miljon.

Det måste innebära ett uppsving för din privatekonomi?
– Jag har ju harvat på med Gott snack i två år och kan fortfarande inte ta ut mer än 20 000 kronor i månaden. Jag börjar känna att det måste hända något. Och äntligen börjar det röra på sig.

Hur mäter du framgång?
– Framgång för mig är att inte vakna upp och känna ”Fitta, ännu en dag”. Utan ”Yes, fan vad kul! Nu ska jag gå ner och träffa en helt ny person och fråga vad jag vill”. Att få vara glad på jobbet och ha så roliga människor omkring mig.

Tänkte du ofta ”Fitta!” när du vaknade förr?
– Nej, jag har jobbat med roliga saker länge. Gjort tv med Filip och Fredrik. Jag har varit otroligt blessed. Men under en kort period jobbade jag med att skotta snö på tak med några galna chilenare som sa att vi inte hade tid med säkerhetslina. Då var det lite småfitta på morgonen.

Ångrar du någonsin att du sa upp dig från Nexiko?
– Jag kan sörja att jag inte har saker som jag hade då. Men jag har ju byggt en plattform och ett helt nytt liv. Det hade jag inte kunnat göra om jag stått och harvat med ”idiotfrågan”, hur kul det än var. Jag kommer ihåg när jag gick i gymnasiet och mejlade Fredrik Wikingsson att det var min högsta dröm att följa med dem på inspelning. Det eller att bli Bruce Springsteens roddare.

Och då gav han dig Bruce Springsteens roddares mejladress?
– Haha, nä. Han bad mig höra av mig längre fram. Och till slut blev jag skön kille på produktionsbolag med oklar kompetens.

Utöver de egna poddarna är Fredrik Söderholm aktuell som skådespelare i Sveriges Radios nya ljuddrama Estonia 1994, där han spelar mot Maria Lundqvist och Krister Henriksson.
– Jag ”spelar” en traumatiserad bög som har en dysfunktionell relation med en förälder och gör en podd om sorgen över en annan förlorad förälder.

Hur många projekt har du just nu egentligen?
– Då ska vi se. Estonia är färdiginspelad. Calle-podden rullar på. Det blir en säsong två med Ola. Sedan har vi Gott Skratt, den nya ståuppklubben på PO Strömbergs pengatvättsmaskin Kappa bar. Och Gott Snack-festivalen. Jag skickade precis in mått på sopkärl till tillståndsmyndigheten. En sexpodd och Youtube-serie med Julia Frändfors. Och en dokumentär om bruk- och missbruk där man får följa Lina som älskar heroin. Sedan försöker jag pitcha in ett tv-program om sånt här traumatrams. Det är väl inte så mycket mer än så? Just det! Gott klock snack också. Det är en klockpodd.

Jag ser att du har en Rolex-kopia på dig.
– Det är väldigt kul. Klocknördar blir så förbannade. Det är som att springa in på fotbollsplanen, ta upp bollen med händerna och kasta in den i mål. Jag har den för att jag ska ha någonting att jobba mot. Sigge Eklund har en riktig sådan här. Den kostar 400 000. När jag väl har råd med en riktig byter jag bara ut den. Då tror alla att den är fejk och jag slipper bli rånad.

Vad är det som får dig att ha så många järn i elden?
– Jag tycker det är så kul att göra nya grejer. Jag får så mycket energi av det, och tröttnar på grejer fort. Det är också lite den här nyförälskelsen i livet. Jag kan dö imorgon, jag måste göra det här nu.

Vilka drömmar återstår?
– Jag vill göra massor av saker. Har jag en tv-serie i mig? Har jag en film i mig? Har jag en utsåld ståuppturné i mig?

Har du det?
– Ja, om jag kör på O’learys. Nej, men det känns som jag har mycket i mig. Jag drar gränsen vid rockband. Jag har släppt idén om att spela på ett slutsålt Ullevi. Och jag har verkligen släppt trolleridrömmarna.

Trolleridrömmarna?
– Under hela de oknullade högstadieåren var det Joe Labero och John Houdi som gällde. Det var några år där jag verkligen förfinade vissa trick. Jag kan göra vissa korttrick lika bra som Joe Labero. Men jag visade aldrig upp det för någon. Drivkraften var nog bara någon slags känsloflykt det också. Det var någonting jag kunde göra ensam, när mina kompisar var ute och söp. Jag var för rädd och otrygg för att vara med.

Kan du göra ett trick nu?
– Nej.

Varför inte?
– Det är fortfarande en djup skam, säger Fredrik Söderholm.