Med anledning av krogbranschens metoo-upprop #vikokaröver berättar sommelieren och PR-kommunikatören Josefin Günther sin historia.
Det började när jag var 19. Mitt första restaurangjobb var på stadens tjusigaste hotell. Jag började med att jobba på frukosten men avancerade snabbt till att få jobba kväll med den ”riktiga” servisen. Utan att jag riktigt fattade vad som hände befann jag mig plötsligt i en kontext där saker som annars skulle vara strängt förbjudna och tabubelagda öppet visades och gjordes utan att någon alls höjde på ögonbrynet. Man sa att det var jargongen i branschen. Att den som ger sig in i leken får leken tåla. ”Du kan väl ta ett skämt”-attityden och ”var inte så jävla stiff”-kommentarerna haglade. Jag såg kökschefen slå en av kockarna i ansiktet med en köttbit. Ingen sa något. Flera gånger blev jag antastad i matsalen. Ingen sa något. Jag blev uppbjuden till gästers rum. Jag fick skrev tryckta emot mig i linneförrådet. En äldre man i personalen tvingade sig till hångel. Ingen sa något. Inte heller jag, för jag trodde att det skulle vara så. Jag hade precis tagit mina första stapplande steg in i arbetslivet och lärde mig snabbt att det gäller att bita ihop, att tuffa till sig och att inte visa sig svag. Sedan dess har det gått 13 år men otroligt lite har ändrats. Det är fortfarande samma sexism, fortfarande samma budskap och fortfarande samma attityd som genomsyrar restaurangbranschen.
Den sexistiska och kvinnofientliga jargong som finns i branschen är något som befästs redan under studietiden, såväl i gymnasiet som på universitet. Under mina tre år på sommelierutbildningen skedde saker som normalt sett absolut inte får och bör ske mellan lärare/föreläsare och student. Vi fick av äldre studenter höra att det inte var något ovanligt, det var tydligt att den skeva maktbalansen var naturlig i branschen. Jag är säker på att detta inte är unikt för den utbildning jag gick, utan något som förekommer på flera branschutbildningar.
Att problemen med sexismen i branschen inte togs upp under min tid på sommelierutbildningen är inget annat än sjukt. Att manliga studenter kunde sitta i klassrummen och referera doften i ett vin till ”nyknullad 15-åring” utan att läraren anmärker på det är rent groteskt. Jag hoppas och önskar innerligt att utbildningarna idag har agendor och verktyg för att bekämpa och bemöta sexismen i branschen och bland studenterna. När frågan inte drivs och tas upp på utbildningarna kommer vi aldrig komma framåt. Det är där det börjar, det är där morgondagens branschfolk lär sig bemästra sina verktyg. Att få med sig en nolltolerans mot sexism, rasism och diskriminering redan från skolan ser jag är en av nycklarna för att kunna förändra branschen.
Det som sker nu i svallvågorna av #metoo är en långsam revolution inom bransch efter bransch. Vi vittnesmålsägare, uppropspåskrivare, solidaritetpeppande kvinnor och icke binära utgör tillsammans ett stycke samtidshistoria. Det har på senaste tiden hörts en hel del röster som är trötta på uppropen, som är mätta på offentlig uthängning av förövare och som raljerande frågar vilken bransch som kommer härnäst. Jag tar det med ro, jag väljer att se det som en reaktion på att folk börjar fatta att det är på allvar, att det inte bara är en kampanj eller en skuldbeläggande jakt. Metoo-rörelsen är i allra högsta grad allvarlig. Det här är på riktigt. Det faktum att problemet återfinns i alla branscher där män verkar visar på att det är strukturen, normen, patriarkatet som gör att dessa idioter tar sig friheter. Det finns förövare överallt, och kanske (men verkligen bara kanske) kan vi äntligen få ett slut på den oändliga diskussionen om ”inte alla män”. För jo, det är alla män, det handlar om män som struktur. I alla branscher där män förekommer återfinns sexuella trakasserier. ALLA branscher, och det är inte en slump.
Vi ligger i startgroparna för vad som är en möjlighet att göra fler branscher trygga för alla att arbeta i. De senaste veckorna har för mig och många många andra varit fyllda av tårar, ilska, vanmakt, förtvivlan, äckel och skam men också av hopp. Det är många gånger jag fått gåshud och tåriga ögon av det syskonskap och stöd som finns att hämta i gemensamma upplevelser av att ha blivit sexuellt trakasserad. Av att veta att man inte är ensam och av att äntligen få släppa den skuldfyllda skammen. Hur mängder av utsatta för första gången delar sina berättelser med andra, hur jag själv gång på gång chockats över vad mina vänner utsatts för som jag inte vetat om. Vad som framför allt har varit en väckarklocka är att jag fått omvärdera min tidigare inställning om att restaurangbranschen är en av de hårdast ansatta branscherna när det kommer till sexuella kränkningar. Det är den inte. De sexuella trakasserierna, utnyttjandena och förtrycken finns i alla branscher, skillnaden kanske är att det i restaurangvärlden ofta sker helt öppet. Det har varit omtumlande och fortfarande har det riktiga arbetet inte ens börjat, men vi har förflyttat oss till startgroparna och är redo för den riktiga striden.
Trots att jag sedan ett år lämnat matsalsgolvet bankar mitt restauranghjärta fortfarande. Jag har en dröm om att öppna en feministisk vinbar; ett ställe helt fritt från snubbattityder, sexism och rasism. Ett rum i branschen där kvinnor och icke binära kan jobba utan att någonsin känna obehag eller rädsla över att gå till jobbet. Där gäster och personal är på samma nivå och ingen är ett objekt. Vi skulle dricka naturvin och lyssna på Beyoncé. Det här var en gång en utopi, en tanke som jag krampaktigt klamrade mig fast vid för att orka vara kvar på restauranggolven. Idag känns den tanken och drömmen inte så långt borta. Vi är flera tusen kvinnor och icke binära från stjärnkrogar, snabbmatsställen, barer och kvarterskrogar som tillsammans utgör metoo-uppropet från restaurangbranschen. Detta upprop har givit mig hopp om bättring och ett ljus har tänts i tunneln. Alla de restauranger jag aktivt har bojkottat på grund av hur män i maktposition betett sig har nu en chans att motbevisa mig. Ett krav om att ta ansvar och att sexuella övergrepp och trakasserier ger konsekvenser har utlysts. Ni kan inte längre blunda, ni kan inte längre hålla varandra om ryggen. Det är dags att vässa knivarna och putsa besticken extra blanka, att städa bort alla vidriga attityder och trakasserier.
Restaurangbranschen är en bransch som lär människor att arbeta hårt och att arbeta effektivt. Restaurangbranschen är en fantastisk skola när det kommer till att lära sig arbetsmoral, effektivitet, snabbtänkthet, problemlösning och planering. När det kommer till jämställdhet, säkerhet, trygghet, pepp och stöd är det en katastrofal bransch. Förhoppningsvis är det är nu det vänder.
Och angående den där feministiska vinbaren. Du som vill förverkliga den med mig, hör av dig!
Josefin Günther, sommelier och PR-kommunikatör
