Förväntningarna på Helikopterrånet är skyhöga. Ardalan Esmaili och Mahmut Suvakci kan knappt gå utanför dörren utan att behöva skriva autografer till poliser, kriminella och advokater.
”Det är ett värre brott att äga en bank än att råna den”, sa Bertolt Brecht. Oavsett åsikt i frågan kommer man inte runt att människor fascinerats av de som betraktar lagboken som ett serveringsförslag i alla tider. I Sverige älskar vi våra busar och det blir allt vanligare att de får egna biopics. Clark Olofsson, Stig Engström och Jönssonligan är bara några exempel. Nu har turen kommit till den kanske mest spektakulära stöten i vår inhemska kriminalhistoria – helikopterrånet. Den stulna helikoptern, lastad med 39 miljoner kronor i nystrukna sedlar som än i dag inte återfunnits, hann knappt lätta från värdedepåns tak innan alla pangpang-böjda filmskapare i världen hade dagdrömt fram sin egen version av storyn. En som var tidig med att göra verkligheten av fantasin, och kanske lite fantasi av verkligheten, var författaren Jonas Bonnier, vars roman Helikopterrånet blev personalens favorit på varenda Akademibokhandel med självaktning i hela landet. Rättigheterna till boken förvärvades av Netflix, som först ville göra en riktig blockbuster-historia med Jake Gyllenhaal i huvudrollen. Men projektet rann, som så många Hollywood-projekt gör, ut i sanden.
Istället hamnade uppdraget att göra en svensk filmatisering i nävarna på Snabba cash-regissören Daniel Espinosa och manusförfattaren Ronnie Sandahl. Men ambitionsnivån är fortsatt hög och intresset kring projektet likaså. En dag när huvudrollsinnehavarna Ardalan Esmaili och Mahmut Suvakci var ute och körde bil blev de stannade av polisen. Konstapeln signalerade till dem att veva ner rutan. Skådespelarna blev förvirrade. Hade de på något märkligt sätt glömt bort att inspelningen fortfarande pågick? Eller trodde polisen att de var brottslingar? Gåtan fick inte ens sitt svar när han frågade när serien kommer.
– Jag bara: Va? Vilken serie? Då snurrade han med fingret i luften som en helikopter och garvade. Sedan sa han att vi är sjukt bra skådisar och så drog han, säger Ardalan Esmaili.
– Det är inte bara poliser som kommer fram och frågar. Det kommer fram kriminella och advokater också. Varje dag kommer det fram någon till mig och säger typ att deras kusin var inblandade i rånet. Det är som att alla vill vara en del av det här på något sätt, säger Mahmut Suvakci.
Det känns som att Netflix har stort självförtroende i den här lanseringen och dessutom skvallrar folk som har förhandstittat om att serien är något extra. Vad känner ni själva?
A: Vi känner nog samma sak. Det är inte alltid lätt att veta om saker man är med i själv är bra eller inte. Men när hantverket och hela casten är så briljanta… regin, fotot, klippningen, musiken och allt det där. Då är det lättare att bli åskådare. Jag är väldigt stolt över det vi har gjort.
M: Det har varit en grym casting hela vägen, både till de stora och små rollerna. Daniel Espinosa är en av världens bästa regissörer. Ronnie Sandahl har skrivit ett fantastiskt manus. Det har varit ett drömprojekt.
När jag såg Megalopolis tänkte jag på hur svårt det måste vara att göra bra film. Trots att man har de bästa personerna som går att vaska fram på alla positioner och en fantasibudget kan man inte ens vara säker på att filmen blir 4+.
A: Det är sant. Att göra film är extremt svårt. Det är så många områden som ska kokas ner till någonting. Allt måste synka. Det är verkligen inte alltid det känns som det har känts med Helikopterrånet. Att alla bitar faller på plats så naturligt. Det krävs bra ledarskap. Daniel är en stark ledare. Det är mycket hans förtjänst. Han har gjort det väldigt tydligt vad alla ska göra.
M: Vi har inte haft någon prestige gentemot varandra. Det här är min första huvudroll. I Sverige tycker jag ofta att man bryr sig för mycket om huvudrollerna, men här har alla fått känna sig som stjärnor. Under castingen gav han en och en halv timme till varje person som kom in. Jag var motspelare mot nästan alla. Det var några gånger jag tittade på honom efter en kvart och tänkte ”Ska du verkligen utsätta mig för det här?”. Men en timme senare hade skådespelaren gått från att vara nervös och knappt kunna sina repliker till att vara fantastisk. Det var då jag började förstå vad han kan göra.
A: Han är en superintelligent människa, även emotionellt. Det känns som att han inte tar någonting för givet hur stor han än blir. Han slappnar aldrig av. Han jobbar hårdast av alla hela vägen.
Min bild kan vara färgad av att jag gick i gymnasiet när det hände, men jag minns det som att den kollektiva känslan i Sverige när det hände var ”Fan vad coolt. Ni förtjänar pengarna. Bravo!”.
A: Det finns en Robin Hood-aspekt i det, eftersom det inte var ett personrån. Det var inte rån mot en människa på gatan eller en hårt arbetande mamma. Det var ett rån mot staten. Ibland är man arg på ett system. Då kan det finnas en befriande känsla om någon kommer och stör ordningen i det. Det tror jag att många kände.
D: Du kunde nog känna så för att ingen kom till fysisk skada. Det var inte så många som tänkte på gisslan och hur de skulle påverkas efteråt. Nu i efterhand vet man att de som togs som gisslan mådde väldigt dåligt efteråt och att rånarnas familjer blev traumatiserade. Men absolut, när det hände tänkte jag som du. ”Vilka hjältar!”.
A: Jag tror att man kommer få en mer komplex och nyanserad bild när man ser serien. Vad är det att vara rånare, hjälte eller utsatt? Hur påverkar det en att gå igenom något sådant? Varför skedde rånet? Jag tror att man får svar på många frågor kring det.
M: Jag tror att man blir chockad på ett bra sätt när man får reda på varför de gjorde det. Det är det jag tycker är mest intressant i serien. Det finns en sann historia om varför de här grabbarna gjorde det. Är de kriminella? Gansters? Idrottsmän? Det får man avgöra själv.
Att få råna värdedepåer och flyga helikopter är väl sånt vi alla går och drömmer om? Hur var det att få göra det?
M: Jag vet inte om alla drömmer om det, men det var väldigt intensivt. Jag och Ardalan visste att det skulle vara jättejobbigt fysiskt att klättra upp och ner för de där stegarna och bära pengasäckar, västar och vapen. Vi tränade väldigt mycket innan. Men när vi väl var på plats och skulle spela in kom vi på att vi glömde ha med oss stegarna till gymmet. Jag frågade en av de riktiga rånarna hur de pallade. Han svarade ”Vi bara körde!”.
A: Vissa har kanske en bild av att kriminella eller rånare inte sliter som alla andra medborgare. Av den här inspelningen lärde jag mig att det inte är en genväg i livet att vara rånare. Det är ett tufft jobb.
M: Man ska planera rånet, utföra rånet och leva med stressen efteråt.
A: Det går såklart inte att säga säkert, men jag tror att de här grabbarna hade kunnat bli läkare om de haft en annan väg att välja.
Började ni någon gång under inspelningen känna ”Fan, man kanske skulle råna en värdedepå på riktigt ändå? Hur svårt kan det vara?”
A: Vet du vad? Vi kan teknikaliteterna på riktigt. Men jag har inte nerverna för det.
M: Och så tycker vi ju att det är ganska kul att skådespela.
A: Vi hade lyxen att få göra det utan några konsekvenser.
M: Men det var ganska skönt att komma ur det också. Det känns fortfarande som jag står på det där taket när jag hör soundtracket.
Det är varken Ardalan Esmaili eller Mahmut Suvakcis första rodeo. Mahmut debuterade i Daniel Espinosas filmatisering av Snabba cash 2010. Efter det har han bland annat synts i flera Johan Falk-filmer och den populära tv-serien Top Dog. Ardalan inledde sin karriär med en roll i kultserien Boys och har därefter medverkat i en rad stora svenska produktioner, däribland Beck, Gråzon, Svart Krabba och Netflix-versionen av Snabba cash. Han har dessutom utsetts till årets stjärnskott på Berlins filmfestival och spelat i det svenska Oscars-bidraget Motståndaren. Men duon, som blev vänner för snart tio år sedan, hade inte spelat mot varandra innan de fick chansen att porträttera rånarna Michel och Rami i Helikopterrånet.
Berätta om era karaktärer.
A: Michel är den drivande faktorn i att rånet sker. Han är en väldigt skicklig rånare och har drömt om det här väldigt länge. På något sätt har han alltid lyckats gå under polisens radar. Han är barndomskompis till Mahmuts karaktär Rami.
M: Rami är en före detta rånare som har suttit inne. Nu är han en familjefar som försöker komma tillbaka in i systemet och bryta med sitt tidigare liv. Hans dröm är Volvo, villa och hund. Det enkla, bra livet. Tyvärr går det inte som har har tänkt sig. Han tvingas återvända till det han är bäst på, mot sin vilja.
A: Jag skulle säga att det är en berättelse om väldigt komplexa människor, som lever i en komplex värld. Vi lever i en ganska orättvis värld, där alla inte får samma förutsättningar och chanser. Michel och Rami har varit starka och listiga nog att hitta ett sätt att överleva i den. De försöker spela med de korten de fick.
Mahmut nämnde att ni fick träffa de riktiga rånarna. Hur var det?
A: Det var väldigt spännande. Det gav oss en möjlighet att gräva lite i deras psyken. Att försöka förstå och hitta våra likheter och vad som förenar oss.
M: Det var inte så lätt.
A: Vadå?
M: Att komma in i hans psyke.
A: Haha, nej det var inte det lättaste. Han är ju den han är. Väldigt intelligent och listig, men också väldigt generös. Andra gången vi träffades kände jag att han var glad att det var jag som spelade honom. Det gav mig självförtroende.
Vilka likheter hittade du?
A: Jag är uppvuxen i Norrland. Han är uppvuxen i Stockholm. Men vi är båda barn till föräldrar som har invandrat. Med det kommer det massa saker, att leva i det utanförskapet och att inte alltid vara inne i cirkeln. Det man gör då är att man öppnar dörren, tittar in och analyserar, lär sig hur olika rum är och hur olika människor beter sig för att hitta ett sätt att passa in. Vi båda har lärt oss att vara kameleonter.
M: Eftersom det är en sann historia var det viktigt för mig att inte trampa någon på tårna. Jag ville verkligen träffa den riktiga killen och få veta mer om honom. Han tyckte inte det här var en kul grej, att serien skulle göras. Det har varit svårt för honom att han var delaktig i rånet. Han har suttit sitt straff, kommit ut och försökt komma in i systemet för andra gången. Han har barn och är rädd att det ska väcka deras minnen. Jag lovade honom att göra mitt bästa för att göra honom rättvisa.
Men han gick med på att träffa dig?
M: Ja, han var på semester i Spanien, så jag fick åka ner dit. Jag lurade honom att jag skulle skjutsa hem honom. Sedan körde jag runt honom i bilen och ställde alla mina frågor. Jag hade honom i två timmar.
Förhåller man sig annorlunda till yrket när man gestaltar verkliga personer?
A: Absolut. Precis som Mahmut säger blir man hela tiden påmind om att det är någonting som har hänt på riktigt och att vi går i någon annans fotspår. Det gör också att det blir en extra nerv i det. När vi gestaltar, vilket projekt vi än gör, försöker vi vara så ärliga och sanna som möjligt. Det är vårt yrke.
Är ni nervösa för vad rånarna ska tycka?
A: Jag vet att vi har gjort allt för att göra berättelsen rättvisa och att mänskliggöra den. Sedan kommer vissa alltid kunna säga att det där och det där inte var exakt vad som hände i verkligheten.
När man gör en sådan här dramatisering måste man ofrånkomligen göra vissa avsteg från verkligheten. Finns det några tydliga sådana?
M: Daniel har varit väldigt noggrann med detaljer i den processen. Vi har följt det verkliga förloppet till nästan 100 procent. Men det har såklart tillkommit vissa grejer.
Vad?
M: Det kan inte jag gå in på.
A: Såhär: vi kan gå in på det, men det blir inte så kul. Det är nice att titta på den och inte ha några föreställningar. Om man är intresserad kan man påbörja den jakten själv, på vad som var fakta och vad som var fiktion. Det blir nog roligare än om vi ska sitta här och ge facit.
Vad skulle ni göra om ni fick 39 miljoner kronor?
A: 39 miljoner kronor då är ju 100 miljoner kronor i dag. Om jag fick 100 miljoner kronor skulle jag bjuda dig på en resa, bror.
Åh, tack. Då föreslår jag att du hör av dig till rånarna och frågar var de gömt pengarna. Du då, Mahmut?
M: Jag skulle nog köpa ett hus. Men det är inte så praktiskt med 100 miljoner i cash.
Hur ser framtiden ut för er?
A: Vi är ju båda pappor…
M: Jag blev tvillingfar under inspelningen.
A: Och min fru blev gravid! Sedan har jag hunnit spela in en serie som heter Lockerbie i England tillsammans med Colin Firth. Den kommer också ut snart. Nu ska jag backa några steg och ge mig själv lite tid för reflektion och tänka på vad jag vill göra härnäst. Jag vill ha lite mer kontroll och inte bara hoppa på något.
Mahmut, är du sugen på fler huvudroller?
– För mig spelar det ingen roll. Det viktigaste är hur bra man gör den rollen man får. Just nu längtar jag efter att träffa mina barn, de är det roligaste som har hänt mig. Jag ska vara familjefar på riktigt.
Läs även Frasse Levinssons intervjuer med Liv Strömquist, Hannah Widell och Amanda Schulman, Anis Don Demina, Michaela Hamilton, Edvin Ryding och Felicia Maxime, Pete Doherty, Victor Leksell, Valter Skarsgård, Konstab, Little Jinder, Bianca Meyer och Jonatan Unge, Benjamin Ingrosso, Liv Strömquist, Veronica Maggio och Alex Schulman
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 11, 2024.
