Liv Strömquist: "Tänk om det är du som är ett rövhål?"

Liv Strömquists nya bok är en självhjälpsbok mot självhjälp. Under en fika med henne inser Frasse Levinsson att det är dags att sluta gå i terapi.

Det finns en låt med bandet Terra som går såhär: ”Fattar bara bra beslut/Jobbar hårt och landar mjukt/Men du var roligare och snällare förut”. Låten heter Inget Mästerverk och skildrar besvikelsen över att en kompis övergett sina konstnärsdrömmar för att bli hel och ren och börja jobba med reklam. Jag känner mig träffad. Det senaste året har jag gjort allt för att maxa mitt välmående. Jag har gått i terapi, fått en diagnos, börjat äta medicin, konfronterat min pappa, börjat dejta en sagoprinsessa som jag aldrig trodde att jag hade nån chans på, slutat träffa henne för att hon inte tillgodosåg mina behov, börjat springa korta sträckor på morgnarna, börjat springa väldigt långa sträckor på morgnarna, sagt nej till energitjuvar, börjat prata om känslor, försökt vara genuin, slutat spela tuff (nåja), skurit ner på drickandet, slutat dricka och jobbat som en maskin. (Men inte med reklam, än finns det vissa getter som jag inte är beredd att offra på humörets altare).

Många av de här sakerna har gjort livet enklare att leva. Men jag känner fortfarande en gnagande tomhet inombords. Dessutom är jag utbränd. När jag började gå till min terapeut frågade jag henne hur jag ska hitta motivation till att jobba. Nuförtiden frågar jag henne när jag ska orka ta ett glas vin med en kompis. Några dagar innan mitt möte med Liv Strömquist på cafét Thelins vid Odenplan träffar jag en läkare som sjukskriver mig på halvtid. Det ger mig en jävla ångest, eftersom det innebär att jag inte kan förbereda intervjun så noga som jag vill. Jag är rädd att Liv ska tycka att jag är korkad eller respektlös om jag inte ställer intelligenta frågor. En annan sak som ställer till det är att hennes förlag misslyckats med att skicka hennes nya bok Pythian pratar i tid. Jag får den budad till mig en timme innan vi ska ses och hetsläser den för att möjliggöra en sista liten prestation innan den BNP-fientliga läkaren får som hon vill. Redan på första sidan mildras oron. Den innehåller Livs sju egna livsråd: ”1. Tappa kontrollen över ditt mående. 2. Tappa kontrollen över din kropp. 3. Tappa kontrollen över ditt kärleksliv. 4. Följ inte råd. 5. Ge andra mer än du får tillbaka. 6. Ha inga personliga mål. 7. Gå ut”.

När blev du självhjälpsmotståndare?
– Jag är inte direkt självhjälpsmotståndare, det finns vissa grejer i självhjälp som kan vara nyttiga. Men det känns som att alla människor håller på med ett projekt som är att tänka väldigt mycket på hur de ska äta, sova, dricka, och så vidare. Det har blivit meningen med livet. Jag ville analysera den utvecklingen.

Vad beror den på?
– Det kanske är ett banalt svar, men jag tror att människor upplever att det är det enda de kan göra. De kan inte riktigt påverka någonting, men de kan i alla fall bädda sängen. Då blir det meningen med livet att göra sådana saker helt perfekt. En annan stor anledning är att det är en industri att sälja de här produkterna, kosttillskotten och informationen. För den industrin är det bra att så många som möjligt känner att de inte gör tillräckligt för sin egen hälsa. De vill få människor att känna att de skulle kunna bli ännu mindre stressade och tro att de kan bli helt psykiskt hela.

Det är din gamla nemesis senkapitalismen som är boven i dramat igen?
– Absolut, alltid. Min egen Voldemort.

Lustigt nog sammanfaller mina tvivel på min terapeut som en allvetande makt med den här nya cool girl-åsikten att terapi kanske inte är lösningen och i vissa fall kanske till och med kan förvärra situationen blev populär. Varför har det blivit coolt att ifrågasätta terapi?
– Jag tror att det är för att det länge funnits en uppfattning om att terapi inte har några biverkningar och att alla borde gå i terapi. Till skillnad från många andra saker har man sett det som en no brainer och att det bara kan vara positivt. Men det är verkligen någonting som man kan ifrågasätta mycket mer. Man kan börja med en så enkel sak som att titeln ”terapeut” kan användas av vem som helst. Jag kan säga att jag är det. Vill du säga att du utför ”rosenterapi” så kan du det. Jag snackade faktiskt med en tjej som hade utbildat sig till psykolog och sa att det var en skrämmande upplevelse när människor med helt sinnessjuka liv bara tittade på henne och förväntade sig att hon skulle säga något som skulle lösa det. Hon kände att hon bara ville skrika.

Hon kanske har valt fel yrke?
– Vissa problem finns det kanske inga jättenkla lösningar på. Man måste också skilja på riktig terapi och phony doctors. Det finns ett sånt jävla överflöd nu av sådana människor, mentala coacher som kanske tar vissa element från terapi och hela tiden matar ut dem på ett väldigt förenklat säljbart sätt. Apropå cool girls är det ju många som har skämtat om terapispråk och att det känns urvattnat. Det blir en total överdos i kulturen som gör att man till slut känner ”Vad fan är det här?”.

Det finns någon ruta i boken med en karaktär som slutat lita på sin egen förmåga att äta frukost utan experthjälp. Det kände jag igen mig i. Jag har kommit på mig själv med att vänta med att fatta många livsbeslut tills nästa terapisession.
 – Jag har en kompis vars terapeut sa till henne att det är dags att sluta gå dit. Hon blev jätteupprörd och frågade om man inte ska gå i så mycket terapi som möjligt. Terapeuten svarade att terapi inte alls ska vara så, att det är jätteviktigt att hon slutar överlåta en massa livsbeslut på henne och att hon måste leva sitt eget liv. Min kompis blev helt chockad. Sedan fattade hon att det är det som är grejen. Just den terapeuten var alltså bra. Men ofta hör man hälsoinfluencers, typ Huberman, säga att man ska se på terapi på samma sätt som att gå till gymmet, något man ska hålla på med hela tiden.

Jag såg din Dramaten-pjäs på samma tema i våras och skrattade gott åt repliken ”Vi vill inte ha råd, vi vill ge råd”. Lever vi i en särskilt predikande tid?
– Den repliken kom från en undersökning jag läste om människor som underpresterar på många plan i livet. När forskarna frågade de människorna vad de tror att de behöver göra för att komma tillrätta med sina problem visade det sig att alla visste exakt vad de borde göra. Problemet var att de inte trodde att just de kunde göra de sakerna. Då gjorde forskarna ett experiment där de lät lågpresterande elever coacha andra elever i hur man pluggar. Det höjde deras egna studieresultat jättemycket. De mådde så jävla bra av att få vara experter. Min lilla humoristiska take var ”Tänk om hela självhjälpskulturen bygger på att det är så nice att få vara en rådgivare?”. Det tycker jag man kan känna igen själv, det är så otroligt härligt att smälla in ett gött livsråd till någon.

Jag antar att det finns en biologisk funktion med det eftersom det är bra för arten att kunskap sprider sig, men att evolutionen kanske inte hunnit kalibrera om efter att råden skiftat karaktär från att man inte borde äta flugsvamp till att man borde dricka en sellerismoothie varje morgon?
– Exakt. De här mentala coacherna på nätet har massa följare. De står på toppen av hierarkin. Det är klart att det är självförtroendehöjande att vara mest populär i en grupp. Men det är också väldigt självförtroendesänkande att få råd som man inte har bett om. Tänk om jag skulle fråga dig om du har tänkt på att du skulle kunna knäppa dragkedjan på din tröja eftersom det skulle se snyggare ut? Det vore ganska obehagligt. Man kan känna sig ganska dissad av helt opåkallade råd. Dessutom finns det ett ekonomiskt incitament från rådgivarnas sida, att få så många som möjligt att se sig själva som skadade, trasiga och i stort behov av deras ”hjälp”: kosttillskott, kurser, healing-circles bakom betalvägg, et cetera.

Det är många människor i kategorin ”vill vara känd, men vet inte riktigt för vad” som jobbar mycket med motton.
– Visst? Det är jättevanligt. Man vill leda andra.

Har du ett motto?
– Nej, tyvärr. Jag gillar i och för sig den gamla kungens motto ”Plikten framför allt” och har lekt med tanken att tatuera in det med gammaldags skrivmaskinstext på underarmen.

För ett tag sedan la Samir Badran ut en story om att man höll på med en utmaning där han skulle springa varje dag i 100 dagar. Han skrev att han var inne på dag 13, att han hittills missat tre dagar på grund av att han var bakis de dagarna men att han ska fortsätta ändå. Fortsätta med vad??? Jag antar att sådana där saker handlar om att skapa mening i en meningslös tid.
– Absolut. Verkligen.

Var i historien gick det snett?
– Jag tror inte på dåtiden alls. Den var nog värre på många sätt. Men jag tror att det finns ett stort problem med att det finns ekonomiska incitament i personlig utveckling. Den personliga utvecklingen som erbjuds är ofta av typen ”Så kan du bryta med människor som stjäl din energi”. Den utmålar köparen i ett väldigt positivt ljus. Den som blir tilltalad är ett offer som blir utnyttjad och traumatiserad av andra människor. Men what if man själv är en dålig person som skulle behöva lära sig att sluta traumatisera sina vänner? Om det nu är så lätt att traumatisera människor och skapa långvariga men i kroppen genom helt vardagliga händelser, varför inriktar sig inte litteraturen mer på hur man undviker det? Förmodligen för att det inte går att sälja en kurs som heter ”Så slutar du vara ett rövhål”. Dessutom är människor väldigt dåliga på att själva identifiera vad de behöver jobba med. Det är alltid den mest krävande divan i gruppen som säger att hon är en ”people pleaser” som behöver lära sig att sätta gränser. Man bara ”Oj, jag har aldrig sett dig göra något annat än att gå in och dominera ett rum”. ”Jag tar inte mina egna känslor på allvar” säger någon som är totalt känslostyrd…

Blir inte du med den här boken bara en i raden av självutnämnda rådgivare?
– Jo, verkligen. Jag har varit det länge. Jag har det draget, att vara en besserwisser och rådgivare. Det är det som ger mig så bra självförtroende.

Har du någon rådgivare som du litar på?
– Gabor Maté.

Hahaha.
– Skoja. Jag tycker att många olika typer av rådgivare har råd som det går att använda sig av. Jordan B Peterson säger att man bara ska jämföra sig med den man var i går. Det tror jag kan vara rätt användbart för folk som är dåliga i skolan, att inte tänka på hur bra alla andra är utan fokusera på sin egen utveckling. Jag tror också att det är viktigt att man hittar en känsla av något slags jag som man kan värdera råden utifrån. Nina Björk har precis skrivit en ganska bra bok om hur man kan lära sig att lita på sig själv. Hon vill att man inte bara ska fråga sig om man vill göra någonting, utan om man vill vilja göra det.

Det kan vara ganska svårt att veta vad man egentligen vill.
– Det var en av de vanligaste frågorna jag fick när jag var rådgivare i radioprogrammet Allvarlig talat: ”Hur ska jag veta vad jag vill?”. Ganska ofta handlade det om att skaffa barn. ”Hur ska jag veta om jag vill det eller om jag vill det för att alla andra gör det?”.

Svaret är kanske att om man ens funderar på om det är vad man verkligen vill så är det inte vad man verkligen vill?
– Kanske. Problemet är att det ofta rör sig om beslut som det inte går att förstå konsekvenserna av. Därför går det inte att fatta ett rationellt beslut. Du måste bara ha någon slags intuition, vad det nu är.

Blir du stressad om du inte ägnar varje vaken sekund åt att optimera dig själv?
– Kanske inte varje vaken sekund. Men som jag skriver i boken tror jag att det finns så många idéer om vad man borde göra att man kan ha en allmän känsla av att man är lat, fuskar eller inte gör sitt bästa. Råden ändras dessutom hela tiden. När jag skrev boken höll alla på med det här med att träna 30 minuter tre gånger i veckan för att Anders Hansen har sagt att det lindrar depression. Nu skrev Filter precis en artikel om att det inte stämmer alls, att det knappt har någon effekt.

Filter? Ja, de löste ju Palmemordet. Men den positiva effekten med träning är kanske det som du var inne på i början? Att man mår bra därför att man gör något som man är övertygad om är bra för en och att det ger en känsla av att man i alla fall kontrollerar någonting?
– Så kan det nog vara. Man får en ganska skön känsla av självgodhet. Direkt när man lyckas påbörja någon ”hälsosam” vana brukar man känna sig som en övermänniska. Men för att en livslögn ska funka måste man tro på den. Det är att ha en viss typ av mening i sitt liv. Vissa människor hittar ju mening i att samla på något helt meningslöst. Det finns inget värde för någon annan i det, men det ger personlig tillfredsställelse och antagligen mår man jättebra av det.

Om man kan hitta mening i vad som helst känns det ju onödigt att välja något som är tråkigt att göra.
– Ja, verkligen.

Frågan är om man kan lura sig själv fullt ut att man gör något kul och destruktivt för att det är bra för ens hälsa?
– Att man skulle ha en rutin som är så…

”Knäpp en bärs direkt när du vaknar”.
– Exakt. Det finns faktiskt studier som visar att människor som dricker öl på krogen mår bra av det. I England finns det en kultur där man går och dricker tillsammans efter jobbet. Även om de får i sig en massa kalorier och får hjärt- och kärlproblem mår de tydligen så bra av den där sammanhållningen i att sitta och skratta tillsammans att de klarar sig ungefär lika bra som de som bara går hem efter jobbet. Det går säkert att hitta forskning som stödjer att alla de sakerna man själv tycker är kul är bra för hälsan om man anstränger sig lite.

Vill du leva så länge som möjligt?
– Inte onaturligt länge. Jag förstår inte människor som vill leva i 300 år. Tänk att behöva ha en tjafsig relation med en släkting 300 jular.

Det pratas för lite om att döden kan vara en tröst. ”Nu är det bara 15 sådana här jular kvar, sedan är det över”.
– Man skulle också bli lite trött på att gå ut. Man går alltid till samma ställe och det händer alltid samma saker. Så måste du gå till det där discot i 623 år. Eller om man skulle behöva göra sin podd i 700 år, med en ny spaning och ett nytt ämne varje vecka? Det låter som en dystopi.

Håller du på med några grejer i självhjälpslådan?
– Absolut. En sak som hjälper mot stress är att fatta rambeslut. Jag kan få en miljard förfrågningar om olika bokmässor, men tackar bara ja till de viktigaste. Jag åker till exempel bara på två bokmässor utomlands per termin. Då behöver jag inte hålla på och fundera på om jag ska åka till Bremen eller inte. Eller så bestämmer jag mig för att bara jobba med min bok fram till 1 januari. Jag skulle bli knäpp om jag skulle behöva tänka på vad jag ska göra hela tiden. Men det är väl framförallt ett problem för frilansare. Det är också bra att göra samma saker varje dag, habit stacking som det kallas.

Hur ser dina rutiner ut?
– Jag brukar äta gröt på morgonen. Havregrynsgröt. Jag började springa också, men jag fick ont i benet. Det är det som händer när man börjar träna, man blir skadad direkt.

Man kanske skulle ha den sortens rutiner kring drickandet också?
– Jag tror att många människor har det och att det är ett väldigt bra sätt att dricka på. Gamla människor tar kanske en konjak klockan sex varje kväll. Men jag tror att hur man mår mest beror på generna och att det inte finns så mycket man kan göra. Man kan finjustera de sista procenten, sen har man en vibe från början som man får leva med.

När Liv säger går det upp för mig att jag inte längre behöver min terapeut. Jag har ju hela tiden vetat vad som skänker mening till mitt liv. Drabbad av insikten vinkar jag till mig en servitris.
– Två Dry Martini, tack!
– Ehm, det här är ett café. Och klockan är inte ens elva…
– Förlåt mig. Två Dry Martini och två wienerbröd, tack. Vill du ha något, Liv?