Daniela Rathana: "Det känns cringe att vilja vara popstjärna"

Daniela Rathana fick panik över att hon visat allt. För Frasse Levinsson berättar hon om kampen med självbilden.

Ingenting avslöjar den ängslige Stockholmarens skenhelighet som Bröd & Salt. Den nervöse älskar att uppmärksamma sin omvärld på att ”allt är Bröd & Salt nuförtiden”. Observationens undertext är förstås att observatören är mer förtjust i genuina medelhavscaféer, där samma italienska kärring har bryggt kaffe på samma vis sedan dinosaurierna härskade över planeten. Men skulle Bröd & Salt kunna driva 3 000 caféer i Stockholms innerstad om alla dessa människor verkligen hade så god smak som de påstår? Knappast. Bröd & Salt är porrklubben där de lever ut sin fetisch – en cappuccino efter klockan elva.

I syndens näste träffar jag Daniela Rathana, som just släppt skivan Where strippers go to die.
– Här träffar man aldrig någon man känner, säger hon.

Hon har rätt. Alla går hit. Men ingen är här. Därför kan vi tala ostört om hennes svåra andra skiva. Uppföljaren till en kritikerrosad debut är som bekant ett klassiskt elddop för en artist. Går det att upprepa succén med skivan som man hade ett helt liv på sig att samla erfarenheter till utan att bli en papegoja? Men Daniela Rathana säger att skivan har tagits emot precis som hon förväntade sig.
– Jag känner inte att den har skakat om hela världen. Men det känns som att människorna som redan gillar mig och vill mig väl har förstått mitt budskap.

Var det svårare att göra den?
– Ja. Jag har blivit lite äldre och krigar mycket mer med min självbild. Jag tycker det känns lite cringe att vara en vuxen person som vill vara popstjärna. Men jag älskar ju musik och vill hålla på med det. Så det finns en liten konflikt där.

Det är klassiskt självhat som spökar?
– Ja, men det är också lite befogat. Det är ju pinsamt att försöka med någonting. Det är inte pinsamt om man är Kanye West. Men det är pinsamt om man inte är Kanye West.

Det där är nog mest i ditt huvud. Jag tror inte att det är så många som tycker att du är pinsam som håller på med musik. Du har väl fått ganska fin kritik?
– Ja, verkligen. Men jag tycker det är konstigt att man kan säga att skivan är hur bra som helst och ge den fyra av fem. Men det kanske är för att jag är sådan som person, allt eller inget. Om något är så bra att jag dör, då sätter jag en femma.

En fyra är en etta för dig?
– Precis. Men det var någon som skrev att musiken inte gör texterna rättvisa. Det tar jag som en stor jävla komplimang. För jag bryr mig mest om text. Texterna är det som kan bli bestående på ett annat sätt. Splice uppdaterar sitt loop-bibliotek hela tiden och jag har försökt göra en skiva som låter modern. Men förhoppningsvis är texterna lite mer tidlösa.

Häromdagen såg jag en Tiktok av en tjej som precis förstått att det finns människor som lyssnar på texten när de lyssnar på musik. Jag har aldrig relaterat mindre till något i mitt liv.
– Det är som att säga att bilderna är det man gillar med böcker.

Har du förändrats som artist?
– Mitt människovärde är lite mindre förankrat i att skivan blir bra och lite mer i vem jag är som flickvän eller dotter eller något sådant. Med första skivan stod hela mitt människovärde och föll med musiken.

Det kan nästan vara svårare att vara en bra vän än att vara bra på sitt jobb.
– Ja, det finns ju ett konstnärligt medberoende som jag försöker förhålla mig till. Många tycker att det är ballt att hålla på musik. Jag måste passa mig så att jag inte tycker att det är okej att inte vara närvarande för att jag håller på med min musik.

Albumtiteln Where strippers go to die är hämtad från en neonskylt hon såg en natt i Milano. "Jag har gett allt, snurrat på stången, framför någons pappa, visat för mycket, för många gånger", sjunger hon i låten med samma namn.
– Jag skrev ner det i mobilen direkt. Jag jobbar mycket med titlar, oftast kommer titlarna först. Det var när jag var singel och skulle börja dejta efter ett femårigt förhållande. Det slog mig att alla jag kommer försöka dejta kommer ha en bild av mig. Jag kan inte ljuga och säga att jag är 1,70. Då fick jag upp en bild av en strippa som står på jobbet och ångrar att hon är strippa och kunde se mig själv i den. Jag insåg att jag måste visa mer av mig själv om jag ska kunna fortsätta jobba.
– Jag blev så glad för den insikten. När jag släppte mitt första album förstod jag inte att jag inte behövde säga allt till alla. Jag tänkte att jag är oskön om jag svarar att det är privat när en journalist ställer en fråga.

Det där har min terapeut fått lära mig också. Men det är svårt. Det är enklare att slänga upp hela sitt bagage på rullbandet.
– Exakt. Varför har man vissa hemligheter? Varför skyddar man vissa saker? Men det är väl den här faktorn med att jag inte kan styra vem som får reda på viss information. Jag är en sarkastisk person och det översätts inte alltid så bra i text. Jag kan säga något sjukt i förbifarten och så blir det en rubrik som uppfattas som en sanning.

Hur navigerar du i det nu?
– Det är det här med gränssättning. Det är ett helt nytt koncept för mig. Förut föraktade jag det, jag förväxlade det med snålhet. Men nu har jag lärt mig att det är en form av kärlek. Om man inte känner till sina egna gränser kliver man lätt över andras. Jag har förstått att man känner i magen när man går över en gräns.

Kan du ge något exempel på när du gjort det?
– Ibland när jag är med en person som är väldigt osäker tenderar jag att förminska mig själv. Jag tänker att det ska bli mer behagligt för den personen…

Du vill komma ner på min nivå?
– Hahaha. Nej, men sådär har jag hållit på mycket. Men jag har fattat att människorna runt mig blir större om jag expanderar.

Det där känner jag igen mig i. När någon frågar vad jag jobbar med mumlar jag bara att jag skriver dödsannonserna i Nerikes Allehanda för att jag är rädd för hur det ska låta om jag tar mig själv på allvar. Men så framstår man bara som otrevlig istället.
– Har du träffat någon som inte förminskar sig själv?

Jonas Gardell.
– Jag menar på ett skönt sätt.

Jag kommer inte på någon på rak arm. Men jag ser ju ofta vänner förminska sig själva och då blir jag sugen på att hjälpa dem på traven. ”Vadå frilansar lite i tv-branschen? Du är PRO-GRAM-LEDARE”.
– Det är svårt. När två sådana personer träffar varandra blir de speglar. Den ena börjar förminska sig själv och den andra tar efter. Till slut är de bara två silverfiskar.

Har gränssättandet påverkat ditt låtskrivande?
– Jag värnar så mycket om att det ska vara ett space för lek. Jag ska inte ta mig på allvar, men jag ska heller inte vara ball. Om jag inte ser upp tenderar jag verkligen att formulera mig på ett sätt som låter coolt men som inte är sant. Det åldras inte så bra.

När jag började skriva var det så jävla viktigt för mig att låta cool. Det var det enda som betydde något. Till slut blev jag deprimerad. Min terapeut lärde mig att om man låtsas att man är någon annan än den man är så känns det som att det är någon annan som får beröm när det går bra. Det blir bara tomt till slut.
– Stockholm är den stjärtigaste platsen på jorden. Det finns en cool jargong som går ut mycket på att man inte ska bry sig. Vem är cool på riktigt? Greta Thunberg. Hon är äkta. När man blir vuxen förstår man att ju mer sig själv man är desto coolare blir man.

Det tog ett tag för mig att fatta att folk är mer likeable när de vågar erkänna att de inte vet vad något de ”borde” veta är.
– Jag såg Orup på Rival. Jag älskar Orup av hela mitt jävla hjärta. Stamning är tydligen min kink. Han hade ett mellansnack där han pratade om sin stamning. Han berättade att den enda gången han inte stammar är när han sjunger och att det är därför han står där. Jag blev helt tagen. Det är ett bra exempel på att äga sig själv.

Har du blivit bättre på det?
– Jag tror det. Men en cool person är väl inte cool för att den har en cool stil? Det coolaste man vet är det man vet. Förstår du?

Nej, inte alls.
– Fan. Jag fick det förklarat för mig på ett så bra sätt… Det var en podd där en regissör berättade att han strävat efter att vara supersmal och indie i sitt filmskapande i hela sitt liv, tjänade inga pengar och tyckte att det var väldigt fett att han inte gjorde det. Då var det en mainstreamregissör som tog honom i handen och sa att det coola är inte att du har den här smala stilen, det coola är att du berättar om det du vet. Jag tycker att det är så sårbart. Det enda vi håller på med är att visa upp det senaste vi lärt oss och säga "Det här är min stil!". Men det är bara det vi vet om världen. Det är synd om människan och det får mig att vilja gå i tights och bara vara som jag är.

Och det kan du vara när du skriver låtar?
– Ja. Jag började ta adhd-medicin för två år sedan. Jag rasade i vikt, blev supermodell och revisor. Jag var rädd för hur det skulle påverka kreativiteten, men det enda som hände var att jag fick fokus till att formulera och sätta ihop alla lösa trådar som jag haft hela livet.

Som du var inne på tidigare är ett av plattans teman att du ångrar att du blev artist. Finns det någon annat yrke du hade kunnat tänka dig?
– Hjärnkirurg. Och delfinskötare, men det säger ju sig självt. Sedan sökte jag några journalistutbildningar i höstas…

Jag lever din dröm. Eller din plan b, rättare sagt.
– Det är verkligen min dröm. Men jag kom inte in någonstans eftersom jag inte har några betyg.

Skulle du vilja bli Håkan Hellström-stor och slippa intervjuer och sådant?
– Om alla intervjuer vore så här behagliga så gör jag gärna fler…

Gud vad jag hoppas att jag har vuxit från att ta med det där i texten.
– Men annars vore det väl fantastiskt. Jag har haft ett riktigt Idol-kontrakt fram till nu. Men jag ska inte basha det för mycket.

Hur kommer det bli nu?
– Jag kommer inte behöva någons godkännande. Jag har varit min egen advokat i alla kriser och beslut. Det enda som suger är att jag fortfarande kommer behöva pengar, eftersom jag inte är kriminell. Only fans är inte långt borta…

Jag har förstått att Pillow queen är en nyckellåt på skivan.
– Det är ett uttryck som kommer från att vara passiv i sängen. Dagens influencerideal går ut så mycket på att kväva lek och kreativitet. Jag har ingen chans om det som gäller är att vara en fräsch tjej som duschar och tränar. Då är det ingen som vill leka med mig. Jag har känt att jag har behövt ta andra människor i hela mitt liv. Om Where strippers go to die är en fråga så är Pillow queen svaret. Jag har landat i att jag inte ska gå någonstans. Min dröm är att få vila.

Hur ser det ut på den fronten?
– Jag försöker lära mig att tacka nej till saker. Jag är inte helt framme än, men jag får stunder av avkoppling ibland.

Vad gör du då?
– Löser korsord. Försöker hitta hobbies som inte är lukrativa eller produktiva för någon annan. Jag har öppnat nagelsalong hemma.

Så vem som helst kan fixa sina naglar hemma hos dig?
– Nej! Det är det de inte kan. Ingen vet att jag är bäst i hela världen på att göra naglar.

Förutom de som läser den här texten.
– Fan! Det var det här jag inte skulle göra.

I Mangatårar sjunger du att du vill kunna bli sårad. Vad innebär det?
– Om man är en skadad person så är man så kränkbar.

Det har jag hört talas om.
– Ja, du vet. När man mår dåligt tänker man bara på sig själv. När man mår bra tänker man bara på världen och andra. Jag var så trött på att alla mina samtal skulle handla om mig. Och om någon annan blev ledsen så blev jag ännu mer ledsen. Alla vägar leder till mitt trauma. 

Och så tolkas det som empati fast man bara är...
– Barnslig. Det är väl ett steg i att bli vuxen. Att våga öppna Pandoras ask och ta tag i sakerna som man undvikit.

Apropå det gillar jag låten Playboy, där du sjunger att det är dags att säga hejdå när din playboy börjar få känslor. Om man inte är bäst i världen på anknytning är det lätt att identifiera sig med att man bara blir lämnad hela tiden, trots att man kanske egentligen är den som lämnar lika ofta. Det krävs lite självrannsakan för att se sig själv som ”förövaren”.
– Ja, verkligen. Det är en försvarsmekanism. Hela beteendet kommer ju från att man vill hitta ett sätt att få kärlek på. Men vips så växer man upp en dag och inser att det inte tjänar en längre. Det är hårt. Man ville bara väl, bli älskad och kunna älska.

Har du gjort många timmar i terapistolen?
– Mm, verkligen. Jag är fascinerad över hur svårt det är att bryta mönster och få syn på sig själv. Det är inte kul att landa i att man är så ensam och rädd.

Har du lärt dig något matnyttigt?
– Att man kan lugna sitt nervsystem när ångesten slår till. Då kan man hantera det mesta.

Varför kunde ingen ha berättat det för en när man var liten? Det hade sparat en så mycket oro.
– Jag vet!

Du är förresten i en relation som hela Sverige dör för att få veta mer om. Jag antar att du inte tänker bjuda Nöjesguidens läsare på några saftiga citat om den?
– Nej. Eller? Jag kan säga att lika märkvärdigt som andra tycker att det är… Lika märkvärdigt är det för oss.



Frasse Levinsson har tidigare intervjuat bland andra Mauri Hermundsson, Hannah Widell och Amanda Schulman, Anis Don Demina, Liv Strömquist, Michaela Hamilton, Edvin Ryding och Felicia Maxime, Pete Doherty, Victor Leksell, Valter Skarsgård, Little Jinder, Bianca Meyer och Jonatan Unge, Benjamin Ingrosso för Nöjesguidens omslag.