Hunkiga Mauri

Det spelar ingen roll att du är född på en ankgård, så länge du kommer ur ett svanägg. Eller har 30 000 kronor att lägga på ansiktsbehandlingar. Frasse Levinsson möter Mauri Hermundsson som ni aldrig sett honom förut.

För länge sedan, i en galax långt borta, jobbade jag med att intervjua brandmän som räddat katter ur träd. Jag var ny på Aftonbladet och rädd för alla på redaktionen. Särskilt för de som sett mig äta frukost ur grodperspektiv hela min uppväxt. Lena Mellin. Jan Helin. Gossen. Fredrik Virtanen. Åsa Linderborg. Oisín Cantwell. Men jag kände mig lika underlägsen de som inte var stjärnor.

Det fanns ett undantag. Då och då kom en lång, spinkig ginger förbi mitt skrivbord. Han var nyfiken, öppen och ungefär lika skräckinjagande som ett doftljus. När vi började käka lunch ihop noterade jag två udda saker med honom. Den första egendomligheten var matvanorna. Eller matovanorna, borde man snarare kalla dem. Han vägrade äta något mer exotiskt än kyckling och var nästan autistisk i sin skepsis mot alla rätter som inte stod med på barnmenyn. Den andra grejen som stack ut var att han vägrade avslöja vad han jobbade med. Frågade man mumlade han bara att det är hemligt och bytte samtalsämne.

Det var omöjligt att förutse att Mauri snart skulle leda Sveriges mest populära matprogram. Fast på Youtube är han inte lika nogräknad med vad som kan kallas mat. I Uppdrag mat har han bland annat träffat människorna med Sveriges mest sällsynta sjukdomar, jobbat en dag som polis och undersökt hur långt en taxichaufför är villig att köra för 50 000 kronor. Men vem har sagt att ett matprogram måste handla om mat? De lösa tyglarna till trots har Mauri startat en separat kanal för sitt ännu mindre matrelaterade innehåll. I avsnittet han just spelat när vi träffas över varsin Wallenbergare på Mauris stammishak Dala-Nisse testar han hur mycket man kan maxa sitt utseende på 48 timmar. Han har lagt 30 lakan på ansiktsbehandlingar, klippt sig hos kändisfrisören Bobby Oduncu och tagit hjälp av en stylist. Halsbandet han bär dagen till ära kostar 91 000 kronor.

Hur har din första dag som snygg varit?

– Jag har inte märkt så mycket än. Men min kollega Ludvig studsade till. Han är van vid att jag är ful. Det är jag också. Så det är konstigt att se mig i spegeln. Men det kommer försvinna. Snart är mitt sanna jag tillbaka. Du låter obekväm förresten. Låter du såhär när du intervjuar Benjamin Ingrosso också?

Tanken är att det är jag som ska intervjua dig. 
– Ska vi inte prova att göra tvärtom?

Bara för att det är du. Visa hur man gör nu.
– Det känns som att du befinner dig i ett ganska avgörande skede av livet där det är meningen att du ska bli vuxen. Hur smärtsamt är det att du inte har någon partner och känner du någon stress över att bilda familj?

Eh, jag tror det är bäst att jag ställer frågorna i alla fall. Njuter du någonsin av att du är en av Sveriges mest älskade personer?
– Det har nog aldrig hänt. Jag tror på riktigt inte att det stämmer att jag är det heller. När jag gör mina egna grejer på Youtube tittar bara de som tycker om mig…

En ynka miljon per avsnitt.
– Hahaha. Men när jag är med i Idol eller gör något annat där jag kommer in i folks vardagsrum utan att de bett om det märks det att folk inte tycker om mig alls.

Gör de inte?

– Nej. Det är tanter som heter Agneta, som man hade nickat glatt till på stan för att de ser så mysiga ut, som bara spyr ut hat i kommentarsfälten.

Har framgångarna förstört den fina killen från Järna som du en gång var på några andra sätt?

– Jag vet inte. Vad tycker du? Du har ju ändå känt mig i typ tio år.

Jag har några förslag. Till exempel det här med att du är väldigt generös med andra människors tid.

– Vänta nu, generös med andra människor tid?

Ja alltså att du kan höra av dig på nyårsafton och meddela att du nu bestämt dig för att du vill komma på festen som du varit bjuden till sedan tre veckor tillbaka och i samband med det passa på att fråga om man kan gå till Systemet åt dig eftersom du ”inte hinner”.

– Sådär har jag varit hela mitt liv. Jag är usel på att planera och hör alltid av mig samma dag. Det är ett av mina absolut sämsta drag.

När tänker du göra något åt det?

– Jag vet inte…

När tittarsiffrorna dalar?

– Hahaha. Jag borde verkligen bli bättre på det. Men det är ju ingenting som jag har börjat med nu…

Nä, jag tror mer att du har sluppit lära dig att hålla den där sidan sidan i schack eftersom folk tycker att det är så kul att du kommer på fest. Men det finns många värdar och värdinnor som skulle vilja ha ditt huvud på ett fat.
– Finns det någonting du tycker har förändrats?

Jag hann ju inte känna dig så länge innan du blev känd så jag minns inte riktigt hur du var då. Eller jo, du är inte lika sjavigt klädd längre.
– Jag förstår att det här låter väldigt sympatiskt. Men jag har ju inte köpt några plagg själv…

Det behöver du inte berätta för mig.
– Jag får dem när jag är med i olika program. Hade du träffat mig varje dag hade du märkt att jag är ganska sjavigt klädd fortfarande. Det är några få plagg som jag roterar mellan.

Jo, du kan ju fortfarande ha löparskor till kostym. Men du är alltid ganska bra färgmatchad nuförtiden.
– Jag blev taggad i ett inlägg där någon sa att jag måste ha gjort färganalys. Det var första gången jag hörde talas om färganalys. Det är nog mer att andra personer väljer kläderna och kanske lite min Waldorf-bakgrund, jag växte upp med färg och form.

Kul om du har gått i färganalys och vägrar erkänna det.

– Jag gjorde faktiskt det inför det här avsnittet. Hon sågade mig fullständigt. Jag ska tydligen klä mig i ljus vår. Det är nog intressant för Nöjesguidens läsare att känna till.

En sak jag måste ge dig är att du kanske är den människan i ditt skrå som är minst intresserad av sig själv. En gång när du och jag hade varit ute tillsammans kvällen innan dök det upp ett avsnitt på Youtube där Ed Sheeran gästade Uppdrag mat. Du förde inte på tal en enda gång under hela kvällen att du hade träffat honom. Hur kan du ha så lite behov av att hävda dig?

– Jag insåg när jag var ganska ung att människor i regel helst pratar om sig själva. Det är vår arts främsta hobby. Du vet när man står på tunnelbanan och hör ett samtal där den ena personen berättar att den var på Cypern i somras och den andra personen genast kontrar med att den nyss kommit hem från Grekland…

Jag var faktiskt i Aten förra året…
– Hahaha. Nej, men de har ju egentligen inget samtal med varandra. De bara…



Väntar på sin tur att prata?

– Ja, precis. Jag bestämde mig för att jag inte ville vara en del av det. Så jag lärde mig att skita i mig själv. Jag tycker faktiskt på riktigt att det är roligare att prata om andra.

Det kanske inte är så troligt att det kommer hända, men skulle du tacka ja om du blev erbjuden möjligheten att göra ditt jobb utan att vara känd?

– Alltså… Grejen med bekräftelse är att det skapar ett tomrum i själen. Nu när jag har vant mig vid en viss mängd bekräftelse i min yrkesutövning tror jag att jag skulle känna mig väldigt ensam om det skulle försvinna. 

Intressant. Vanligtvis blir man programledare för att man har ett tomt hål i bröstet som måste fyllas med andra människors bekräftelse. Men ditt bröst var intakt fram till att du blev programledare och andra människors bekräftelse gröpte ur det.

– Ja, det var ju jävligt onödigt.

Saknar du selfiejägarna när du är utomlands?

– Nej.

Du är inte som Janne Josefsson, som går upp och ner för Avenyn i flera timmar för att muntra upp sig själv om han känner sig lite vissen?
– Det där låter som en skröna.

Jag har för mig att han har sagt det själv. 
– Jag är nog inte så social som man kan tro när man kan tittar på Youtube. Jag kan vara själv i en vecka och älska det.

Fick du någon skit när du satt hos Carina Bergfeldt och påstod att du lägger 20 000 kronor i månaden på mat?
– Jag måste poängtera att jag räknade med snus, alkohol, utgångar och sådant. Det var slarvigt. Men jag har ju jobbat på kvällstidning själv och vet hur det fungerar. Vad jag än säger i intervjuer tänker jag under tiden på hur det kommer låta som rubrik. Jag förstår politiker som till slut blir så jävla rädda att de inte säger någonting.

Du kom undan med det också. Var det ens någon annan än Gunilla Persson som blev arg när du matförgiftade henne och gjorde en cirkus av hennes mammas begravning?
– Tilde de Paula ställde ungefär den frågan lite sarkastiskt i något program och jag svarade lika sarkastiskt. Då kom det brev från hennes advokater, som tyckte att jag erkänt att jag gjort det. Så jag kan inte riktigt fortsätta skämta om det.

Men du matförgiftade henne inte med flit eller?

– Som jag uppfattat det tror Gunilla verkligen att jag försökte mörda henne. Det där är ingen pr-grej, hon tror det på riktigt. Jag känner mycket större förståelse för henne sedan jag förstod det. Det är ju helt sinnessjukt att mörda någon. Jag hade blivit rasande om du försökte mörda mig.

Är framgång eller pengar din största drivkraft?
– Jag är väldigt besatt av att lyckas med det jag jobbar med, oavsett om det är tv eller chip. Jag vet inte varför jag är så rädd, men jag känner att jag inte får misslyckas. Då duger jag inte.

Fick du misslyckas med grejer för dina föräldrar när du var liten?

– O ja, min mamma har sagt att hon bestämde sig tidigt för att inte värdera prestationer. När man kom med en teckning var hon noga med att säga ”Vad roligt att du har tecknat” istället för ”Bra jobbat!”. Hon ville att jag aldrig skulle känna mig bedömd.

Det är en populär uppfattning bland människor med dålig självkänsla att de hade sluppit ha den där elaka rösten i huvudet som vuxna om deras föräldrar bara hade tagit sig an sina uppdrag lite mindre som kritiker och lite mer som människor. Men dina föräldrar gjorde ”rätt” och det blev fel ändå?
– Jag tror inte att de frågade mig om jag gjort läxan en enda gång under tolv års skolgång. Det måste ändå vara ovanligt? Samtidigt fick jag aldrig höra ”Bra jobbat!”. Det kanske var det jag ville ha?

Stackars dig. Det enda du ville var att bli bedömd. Det är inte lätt att göra rätt som förälder. Men framgång är alltså den starkaste drivkraften?

– Ja.

Pengarna är bara ett nödvändigt ont?
– Hahaha.

Hur mycket deg har du dragit in på chipsen hittills?

– Inte en krona. Jag är ju delägare, men jag har inte plockat ut något. Jag vill inte göra det. Just nu här jag bara besatt av att driva ett chipsmärke som fortfarande finns i hyllorna om fem år. Jag återinvesterar allting i bolaget.

Jag är lite fascinerad av din inställning till pengar. Det hände något talande efter fotograferingen. Du blev intresserad av att köpa loss byxorna du fick låna, men när stylisten berättade att de kostar 1500 kronor sa du ”Oj, kostar de så mycket?” och sket i det. Själv hade jag tyckt att det hade varit för pinsamt att säga så även om byxorna kostade 10 000 kronor om jag redan hade visat intresse för dem. Dessutom vet jag ju att du kan lägga 1500 kronor på ett par byxor. Du kan vara lite ”careful with money” som Elaine beskriver George i Seinfeld när hon inte vill säga rakt ut att han är snål.
– Jag kommer från ett hem där jag ärvde min storebrorsas kläder. Det var bara i nödfall som vi åkte till Södertälje och köpte nya kläder. Då köpte vi alltid de billigaste grejerna. Det där sitter väldigt djupt i mig. Det är klart att jag skulle ha råd, men det tar emot i hela kroppen att lägga så mycket pengar på byxor. Det känns bara fel, även om jag lägger hiskeliga summor på mat. Men jag förstår faktiskt inte varför det skulle vara pinsamt.

Jag vill nog ge sken av att jag har råd med allt.
– Vad är det coola med det?

Att ha mycket deg? 
– Ja.

Vi har kommit överens om det gemensamt i samhället. Du kanske var upptagen med att rita huvudfotingar på det mötet?

– Det är ett otroligt fokus på pengar i tiden vi lever i just nu. Alla verkar ha accepterar att pengar är det enda som spelar någon roll. Det är ingen som ifrågasätter om folk som redan har så mycket behöver mer pengar.

I samma ögonblick som Mauri säger det kommer restaurangens ägare ut med en tallrik pannkakor och sylt. Mauri tackar nej med motiveringen att han tyvärr går på en strikt diet.
– De har konsekvent vägrat ta betalt i ett halvår.

Är det sant? Då ska jag börja gå hit jämt. 
– Haha, jag har börjat finta dem. Jag skickar fram en kollega som får säga att hon ska betala för två.

Du vill inte att andra kunder ska veta att du får maten gratis?
– Va? Det handlar inte om det. Jag vill bara betala för mig.

Usch, vad avslöjande att min instinkt var att det har med vad andra människor tycker att göra.

– Det känns som det är ditt största fokus i livet. Du är inlåst i en bur av rädsla för skam. Det är synd, för det stoppar dig från så många saker.

Jag är väldigt styrd av skam.

– Jag skulle mer säga begränsad.

”Styrd” är väl inget positivt laddat ord?

– Nej, men det räcker inte för att beskriva hur mycket det begränsar dig. Förstår du hur långt du skulle kunna gå om du inte hade någon skam i kroppen? Kommer du ihåg att jag föreslog dig som programledare för Uppdrag mat från början och att du sa nej? Då var det väl skammen som stoppade dig?

Om jag hade tackat ja hade både du och jag varit hemlösa vid det här laget. Du kan tacka din lyckliga stjärna för min skam. Vad ska du förresten göra med all deg?

– Jag är inte så rik som du tror. Men jag vet inte. Kanske köpa en lite större lägenhet? Åka på semester? Vad gör man med pengar?

Köper byxor?
– Jag är tyvärr så jävla ointresserad av hur jag ser ut.

Jag kan i och för sig förstå känslan du beskrev förut. Häromdagen sneglade jag mot chokladhyllan i en mataffär och såg att de tar 44 kronor för en Marabou. Där går faktiskt min gräns.
– Den gick inte när de fortsatte sin verksamhet i Ryssland?

Jo, jag bojkottade faktiskt Marabou i flera månader. Sedan blev jag så jävla sugen på apelsinkrokant. Hur mycket jobbar du nu förresten? Det var längesedan man såg dig på krogen.
– Just nu jobbar jag bara, känns det som. Jag har inte så mycket annat för mig. Det är sorgligt.

Vet du vad människor brukar ångra på dödsbädden?
– Att de jobbade för mycket. Jag har sett en massa sådana klipp. Jag hoppas alltid att det ska komma någon som inte ångrade det.

”Jag kunde ha jobbat lite till…”

– Det var ingen som sa det. Jag kunde inte sluta scrolla. Jag ville verkligen hitta någon som levt som jag och var nöjd med det. Men det fanns ingen.

Var det någon som ångrade att den umgåtts för mycket med vänner och familj?

– Det var dåligt med det också. Jag kanske borde prova det? Nu när jag har eget bolag kan jag ju anställa människor som det är roligt att vara med. Jag kan inte säga att det blir som en familj, det vore för sjukt, men jag har väldigt roligt när jag jobbar. Eller så är det bara att jag letar efter dopaminkickar och förväxlar det med att ha roligt?

Det kanske är bäst att inte ta reda på det. Du ska få gå tillbaka och jobba nu så att du inte får existentiell svindel.
– Fick du ens ut något kul av det här?

Tror det. Fick du ångest ändå nu?

– Nej. Eller jo, lite. Jag borde ha varit roligare…



Läs även: Sveriges nya chipskung, Frasse Levinsson möter Pete Doherty och Little Jinder möter Christopher Garplind