Raphael Saadiq – Jimmy Lee

levi hielle-bergstrom 00:00 23 Aug 2019

Raphael Saadiq har inte släppt ett album på åtta år. När han nu återvänder är det med sitt mest personliga album hittills. Jimmy Lee är döpt efter Saadiqs bror som gick bort i en överdos på 90-talet. Saadiq använder sin egen familjs tragedi för att kasta ljus på en bredare problematik som präglar USA. Det personliga är politiskt heter det. På Jimmy Lee visar Saadiq att en hyllad karriär som artist och producent inte göra honom immun mot livets orättvisor och att USA fortfarande är en plats där ojämlikheten dödar. 

Trots att Jimmy Lee är ett ordentligt neosoul-album med funkiga undertoner och några rejäla gitarrsolon så bryter gospel ofta igenom. Saadiq, som har ett gediget förflutet inom gospel, vänder sig ständigt till högre makter när han försöker hantera sin broders död och sina livsval. Sinners prayer öppnar albumet med ett stämningsfullt rop på gud inför vad som komma skall. Jimmy Lee är i grunden ett mörkt konceptuellt album, trots att ljudbilden är oerhört blandad så återkommer Saadiq ständigt till livet förgänglighet. På My Walk beskriver han kontrasten i att jobba nio till fem för att försörja sin mamma medans Jimmy Lee rökte crack och tog heroin. The World is Drunk ger insyn i hjälplösheten som slår in när en närstående försvinner in i missbruk, allt i en vacker soul-komposition. På Rikers Island, som är döpt efter det ökända fängelsekomplexet i New York, konstaterar Saadiq att för många är inlåsta - både mentalt och fysiskt. Fångenskapen som koncept ligger sedan till grund för Rikers Island Redux som är en vass poetisk skildring av samtidens USA sett ur ett afroamerikanskt perspektiv. En vädjan om politisk förändring som också öppnar avslutningsspåret Rearview som gästas av Kendrick Lamar. 

Om man tidigare har förundrats över D'Angelos Untitled (How Does It Feel) eller haft Solanges Cranes in the Sky på sin spellista, vilka båda är producerade av Saadiq, så är Jimmy Lee ett underbart tillfälle att förkovra sig i en artist som har haft stor inverkar på neosoul och r’n’b genom sin karriär. För det redan inbitne fanet är Jimmy Lee ett måste. Det är en samling låtar som tillsammans återger en fruktansvärd berättelse men som också ger utrymme för stöd, tröst och vrede. Precis som neosoul ska vara.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Bonnie Prince Billy — I Made A Place

”This is the melody baby, and this is the way it is sung” trallar Will Oldham muntert i en sprallig inledande visa, och inget märks av den existensiella ångest som fått honom att hålla andan och låta bli att släppa ny musik i eget namn på många många år, medan han hoppats att ett allt mer fragmentiserat och ytligt musikklimat ska blåsa förbi.