De Malmöbaserade musikerna och tillika paret Vincent Bahar och Milo Hacha (Emil Karlsson) släpper idag sin debutsingel Intimacy - ett nära 10 minuter långt drömlikt ambient andrum.
Intimacyär duons och parets första release tillsammans. Men redan i maj har deras andra konstnärliga samarbete premiär när de tonsätter projektet dansaren Vivian Assal Koohnavards koreografi till projektet Next Generation på Staatsballett i Berlin. En kall och regnig fredagseftermiddag, precis innan vårens ankomst drack vi en kaffe och snackade om kärlek, konstnärliga processer, självkänsla och Malmö. Och kollade ut på Möllans torghandel som packades ihop.
Först och främst - har ni något bra skvaller jag kan skriva om?
Vincent: Nej! Men du borde väl ha det?
Självklart har jag det, det är många i den här staden som går osäkert just nu… På tal om skvaller, ligger det en fin malmöitisk historia bakom hur ni träffades?
Vincent: Vi träffades på Inkonst, i rökrutan! Very happy att det inte var Tinder! Jag kommer inte ihåg alla detaljer, I was pretty drunk….
Emil: 26:e augusti! När vi gick in igen hade de bytt från skitnice r'n'b och hiphop, och helt plötsligt var det ett technogolv. Det var så enkelt. Så fort vi träffades var det bara så effortless.
Ni är ju båda musiker, när kom ni på det?
Emil: Morgonen efter pratade vi om det. Men det var inte särskilt närvarande i vår relation från början.
Vincent: Det växte fram med tiden. I vintras hade jag lite nya låtar jag hade gjort, så sa Emil att han kunde mastra dem.
Var det första gången ni möttes i skapandet? Kändes det naturligt?
Emil: Det var väldigt naturligt, men jag kommer inte ihåg varför du litade på mig?
Vincent: Ja men jag kände att vi skulle testa! Han kunde saker som jag behövde lära mig, och vice versa.
Vad var det?
Emil: För mig var det att ta ägande. Jag har gjort musik i tio år men aldrig ägt det. För första gången säger jag nu att jag kan det. Jag kan spela piano, jag kan mixa, jag kan producera. Jag har aldrig sagt det.
Vincent: Min starka sida är det kreativa. Att komponera, visualisera och manifestera, inte det tekniska eller det nördiga, det har jag fått lära mig.
Emil: Och att göra klart saker… Jag har typ 500 ofärdiga låtar. Typ den här låten vi gjorde nu har ju legat på min dator i ett år. Jag hade egentligen tänkt att släppa den som en enklare låt, men så visade jag den och du bara smälte. Sen skulle jag laga mat och du spelade in vokalerna ensam i en one-take.
Vincent: Jag fick bara något infall och började sjunga, inga riktiga ord, bara rent instinktivt. Sen började Emil pilla på den, och jag satt bredvid. Vi hade verkligen ingen aning om vad vi gjorde, det var bara ren känsla. Man tänker liksom inte. Och jag tänkte bara ”shit, vi måste släppa den här”, och sa bara att han skulle lita på mig och att vi skulle ta bilder. Men det ville inte du, för du ville inte…
Emil: Jag ville inte koppla min kropp till min konst.
Varför?
Emil: Jag identifierar mig inte med min egen kropp, och därför vill jag inte koppla min kropp till min konst.
Vincent: Men det känns som att du nu i efterhand gillar det? Du är nöjd med bilderna?
Känns det självutlämnande? Har det här varit svårt för dig?
Emil: Det har med självkänsla att göra. Att istället äga det och gilla min kropp. Det handlar också om det. Jag har liksom aldrig gjort det, någonsin, förrän den senaste tiden. Nu ser jag bilderna och bara.. ”Jag är fin”. Det är liksom nytt för mig.
Här kom Emil med något han hade gjort, och du Vincent färglägger det, väcktes där en lust att skapa mer ihop men från scratch? Kommer ni göra en skiva ihop?
Vincent: Vi har ingen tanke på att göra en skiva ihop just nu, det har blivit väldigt naturligt att vi jammar när vi hänger. Det händer liksom bara. Men nu ska vi ju göra den här grejen i Berlin ihop. Det är ett samarbete med en balettdansös på Staatsballett i Berlin. Ledningen låter danskompaniet själva bli koreografer, dansarna får själva koreografera sina första större föreställningar. Målet är att de ska få utvecklas konstnärligt. Jag lärde känna Vivian, ballettdansaren, år 2022 när Woman Life Freedom - rörelsen växte fram och vi snackade om att göra något redan då, sen dök det här upp och jag tonsätter hennes koreografi.
Emil: Och jag är sound engineer.
Måste ni åka till Berlin då? I maj? Gud så tråkigt… Låt oss snacka lite om Malmö. Vad drömmer ni om för staden? Saknar ni något?
Vincent: Mer resurser.
Emil: Bättre lagar. Det är så många regleringar precis nu som förstör vissa kulturer. Att man inte ens får ta med ölen ut på rökrutan på vissa ställen. Vissa har ju inte riktigt någon fysisk plats att hänga på, förutom rökrutan, Det funkade förr, för då fick man ta ut ölen och stå där i en timme eller två om man var sugen på det. Nu dansar du eller så går du inte dit. Det förstör så mycket av hela upplevelsen.
Jag vet, jag flyttade tillbaka till Malmö från Köpenhamn nyligen och för mig är det helt obegripligt att jag inte får tända en cigg till min öl. Vad menar du med resurser Vincent?
Vincent: Det behövs bara mer resurser för konstnärer, så man kan leva på det. Det är såklart en större fråga, men gäller Malmö också.
Emil: Musik ger så jävla mycket till allas existens, men det är ändå inte ett riktigt jobb. Det är så weird.
Intimacy släpps den åttonde april och Next Generation har premiär den elfte maj på Staatsballett Berlin.
