The Streets - None of Us Are Getting Out of This Life Alive

levi hielle-bergstrom 00:00 15 Jul 2020

Det har gått nio år sedan Mike Skinner la ner sitt artistprojekt The Streets. Albumet Computers and Blues från 2011 skulle vara sista gången som Skinner greppade micken under sitt legendariska alias. Skälet var enligt Skinner själv att han inte kunde föreställa sig hur The Streets skulle kunna utvecklas vidare. Men nu verkar han tillslut har hittat ett sätt – duetter. På mixtapet med det något pretentiösa namnet None of Us Are Getting Out of This Life Alive kryllar det både av kända och mindre kända gästartister som tillsammans med Mike Skinners samtidshånande poesi skapar en spännande dynamik. Breakbeats, genreöverskridande produktioner och en bitter men rolig jargong genomsyrar The Streets suveräna återkomst. 

“You know I'd give you my kidney, just don't ever take my charger” säger Skinner på det öppnande Tame Impala-samarbetet Call My Phone Thinking I’m Doing Nothing BetterOm hiphopen hade en strömning som motsvarar komedins deadpan skulle Skinner vara dess okrönte konung. Hans monotona röst och finurliga texter står i tvär kontrast till de dansanta produktionerna på mixtapet. Den rasslande basgången och varma melodin på I Wish You Loved You As Much As You Love Him ligger som en varm garage-bädd under Skinners bittra texter om olycklig kärlek. Samtidigt passar Chris Lorenzo-samarbetet Take Me As I Am förmodligen bäst på ett intensivt rave med sitt mastiga drum & bass-beat. Mixtapet når sin topp på vemodiga The Poison I Take Hoping You Will Suffer där Skinner och londonrapparen Oscar #Worldpeace passivt aggressivt skildrar sin tillvaro.

På sitt legendariska debutalbum Original Pirate Material som kom ut för 18 år sedan blandade Skinner genres och influenser vilt. UK garage, electronica och hiphop snickrades ihop till ett hemmabygge som saknade motstycke. Samma DIY-känsla genomsyrar None of Us Are Getting Out of This Life Alive. Jag har alltid tänkt på The Streets som ett artistprojekt som tillhör det förflutna, men Mike Skinner bevisar att jag har fel. Den 41-åriga tvåbarnspappan från Birmingham vet fortfarande hur man berör på intrikata, roliga och oväntade sätt.

 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Migi - Bättre tider

På sin debut-ep lyckas inte Migi bevisa mycket. Rapparen har precis som en annan nykomling, Macky, franska som andra- eller i det här fallet förstaspråk. Men till skillnad från Macky tar Migi inte lika tydliga influenser från den franska rapen. 

Nomad – Blåser på stormen

Nomad har sedan tidigare gjort sig ett namn på battle rap-scenen i Sverige. Där rappare tävlar genom att leverera dissar mot varandra inför en publik. Och det märks att det är just därifrån den skånska rapparen kommer. Hans debutalbum lägger stort fokus på texterna och hur de levereras.

Telos Vision - Unlike the Night

Telos Vision har släppt EP:n Unlike the Night. Det är ett verk med gitarrdrivna indierocklåtar, bra melodier och överlag välskrivna låtar. Men jag kan inte undgå att tänka på en grej när jag lyssnar: det här låter som The War On Drugs. Från sången till gitarriffen till syntarna i bakgrunden, det är verkligen likt. Däremot saknas något här, det där odefinierbara extra som gör att The War On Drugs är så himla bra.