Paloma Faith är arg, ledsen och frigjord på hennes nya album The glorification of sadness. I intervjuer förklarar hon hur albumet är starkt inspirerat av sin skilsmässa från hennes före detta man. Det är något som man märker starkt på den 42-åriga brittiska sångerskan. Men det är ofta när man mår som sämst som man är som mest, och bäst, kreativ. Vi får se om detta är fallet för henne denna gången.
Skivan börjar starkt med den oerhört fina Sweatpants som beskriver önskan om villkorslös kärlek och att vilja bli accepterad för den man är. Det är absolut klyschor, men hon sjunger med sådan trovärdighet och sårbarhet att det blir en fullträff. Många av spåren på plattan följer den stilen. Det finns en del fina, men uttjatade budskap, i låtarna. Vissa av dem funkar, vissa inte. Ett exempel på det senare är I am enough som blir för mycket predikan och för lite substans.
Albumet är väldigt blandat. Det finns gånger man undrar varför Paloma inte är lika erkänd som Adele. Already broken, Bad woman och How you leave a man är bra exempel på när man känner så. Men sedan kommer det några spår där man förstår just varför det inte är så. Pressure med Kojey Radical och Cry on the dance floor passar inte alls in med sina technobeat på en annars lugn och balladspäckad platta.
Allt som allt är det högt och lågt när Paloma bjuder på en skilsmässoplatta. Några låtar åkte rakt ner i min spellista medan om några andra spelades på radion så hade jag bytt kanal. Men något som hon bevisar med skivan är att hon har förmågan att skriva starka och berörande texter. Jag hoppas verkligen att hon tar med sig den förmågan i framtiden och fortsätter utvecklas. För hon har absolut möjligheten att bli riktigt stor en dag.
