När Brandy kommer på tal kastas jag tillbaka till spår som The Boy Is Mine från en av 90-talet sena pärlor Never Say Never. Det självbetitlade debutalbumet från 1994 hade också flera guldkorn, som I Wanna Be Down och Baby. För att inte tala om Afrodisiac som präglade 00-talets R&B i grunden. När Brandy nu återvänder med sitt första album på 8 år känner man genast igen sig. Hennes mörka och varma röst leder en genom historier om kärlekskval som bottnar ett självstärkande budskap. Trots att B7 är en värdig comeback når den dock inte hela vägen fram.
Mjuka, fylliga och melodiska arrangemang som tindrar av neosoul ligger som ett sceneri bakom Brandy på B7. På milda Rather Be skildrar hon saknad och kärlek på ett vackert sätt över en fantasieggande produktion som byter skepnad halvvägs igenom. Med en karriär som Brandys är det lätt att en comeback blir tung av nostalgi. B7 lider dock inte av allt förmåga tillbakablickar. High Heels, som gästas av Sy’rai, skulle kanske kunna varit med på Afrodisiac men annars bryter Brandy genomgående ny mark. Chance the Rapper-samarbetet Baby Mama sprakar av energi och står ut som albumet bästa spår. Det kanadensiska R&B-löftet Daniel Caesar gör också en stark insats på den vackra och Grammy-nominerade låten Love Again.
Så, vad är det som skaver med B7? Albumet saknar den typen av crescendo som Brandy har gjort sig känd för. Baby Mama må vara en bra låt, men där finns ingen hit-potential. Det är helt enkelt ett ljummet album som saknar ordentliga höjdpunkter och som dessutom lider av ett rätt slappt textförfattande emellanåt. Det är främst de eleganta produktionerna som gör att B7 känns nyskapande och modernt. Brandys hesa röst är fortfarande i världsklass, men att likna kärlek med en storm som hon gör på Unconditional Oceans känns oinspirerat. Brandy har utan tvekan banat vägen för dagens sprudlande R&B-scen, men hennes storhetstid ligger fortfarande i det förflutna.
