Shangri-La

Det är lite av en utmaning att ta sig till Shangri-La för den oinvigde. Efter att ha hittat själva fastigheten, alldeles bredvid Sjöfartsmuseet, behöver du passera fasadrenoveringens passivt aggressiva byggställningar, runda ett hörn in på en mörklagd parkering och där, i det skumma ljuset, ana konturerna av en metallport uppe på en gammal lastkaj. Det finns ingen fönster ut mot gatan som skvallrar om en restaurang så det är tur att vi vet var vi sa, även om några i sällskapet är villiga att kasta in handduken både en och två gånger på vägen samtidigt som frasen ”det kan inte ligga här” pressas ut genom hopbitna och köldslagna tänder i vintermörkret. 

Väl inne är utsidans osmickrande påminnelse om Göteborgsvädrets bitande kyla ett minne blott. Stämningen är härligt köpenhamnsk, på sitt allra bästa sätt. Levande ljus ger ett flackande sken över en blandning av ihopplockade vintagemöbler och noggrant utvalda designlampor. Detaljer minner om det gamla bryggeriet och i ett hörn sitter ett större kompisgäng och skrålar över halvfyllda glas med öl. Känslan är industriell med målat betonggolv, balkar och synliga installationer. Stämningen är varm och opretentiös. Här var det verkligen trivsamt, tänker vi och försöker påkalla uppmärksamheten från en kypare. Efter att lite vilset ha stått och väntat i entrén under en längre tid, övervinner vi vår svenskhet och kliver istället fram till baren. När vi till slut får ögonkontakt med en i personalen blir vi glatt hänvisade att välja ett bord och slå oss ner. 

I denna bistra vintertid tarvas lite sprit känner vi och beställer en sötsur fördrink med smak av amaretto. I samma veva gör vi också vår matbeställning. Lite snacks att börja med, tänker vi, och sen lite olika rätter att dela på. Kökspersonalen har uppenbarligen betydligt bättre klipp i stegen än bartendern, för en del av maten kommer ut i ruskigt snabbt tempo, om än i lite tokig ordning. Vi har inte hunnit få vår fördrink förrän fyra av de sex grejer som vi beställt står på bordet. Först inkommer Några blåmusslor med chorizo, aioli och citron. Blåmusslorna är ångkokta och toppas av en god vitlökstung aioli samt krispigt stekt chorizo-korv och strimlad koriander. Musslorna är väl kokta och den krispigt stekta korven bidrar med en välkommen textur. En mycket trevlig förrätt bortsett från att musslorna kanske var lite väl kalla. 

Nästa förrätt blir tyvärr kvällens bottennapp. En Friterad arancini med mozzarella och tomat ligger ledsamt ensam på en stor blå tallrik med en citronklyfta och lite strimlade örter som enda sällskap. En mer fantasilös uppläggning var det länge sedan vi såg. Smaken på arancinin är okej, men mozzarella är inte den mest karaktärsfulla osten och rätten blir därför också tyvärr mest fet med en liten tillstymmelse till hetta. Tomaten är inte tillräcklig för att väga upp det hela och känns dessutom lite mal placé på en meny i december. 

Det hembakade Vitlöksbrödet på surdeg är desto bättre, men hade kunnat smaka ännu mer vitlök. En skål med goda gröna oliver blir dock trevligt sällskap till brödet. En stund senare inkommer till slut drinken. Den är en aning söt, men god. Tyvärr hamnar såklart den i lite fel sammanhang, i och med att den får agera dryckeskompanjon till maten istället för smakretare. Nåväl. Vi säger till att vi gärna önskar ett lite långsammare tempo inför kommande rätter, men hinner knappt sätta läpparna mot drinkglaset innan nästa rätt inkommer. Denna gång känner vi oss därför nödgade att skicka tillbaka maten och be personalen ytterligare en gång att avvakta. Som tur var får vi gehör och tillåts sansa oss en aning. 

När den första laddningen av mat väl är uppäten beställer vi lite vin, en grenache på glas, och meddelar att vi gärna tar in resterande rätter. En perfekt tillagad och mjäll Bläckfisk tillsammans med mynta, fisksås, grape och pomelo är en riktigt fräsch och trevlig anrättning med olika texturer och friska syror. En Svampmacka med dragonsenap avslutar sedan måltidens varma serveringar och är en mycket god sådan. Brödet är saftigt och nybakat, svampen generöst tilltagen och dragonsenapen en bra och örtig kontrastbrytare. Väl uppätna sitter vi och njuter en stund av den goda stämningen. Vi blir på nytt bortglömda av servitrisen och disken blir stående på bordet. 

Då vi är lite sugna på dessert tar vi återigen saken i egna händer och kliver fram till baren. Vi meddelas där att köket har stängt, men får trots det beställa en sista avslutande godsak. Det var omtänksamt ordnat. Raspado med hibiskus och lime kan bäst beskrivas som en granité eller en skrapad isig sorbet. Den är visserligen frisk och god, men känns även den lite väl somrig en mörk vinterkväll i december. 

Vi lämnar Shangri-La med blandade intryck. Miljön är invaggande stämningsfull, varm och omhuldande. Maten är mestadels god, men finishen och tajmingen stundtals i ofas. Personalen är visserligen trevlig och glad, men också lite väl ouppmärksam och stundtals virrig och långsam. När vi lämnar lastkajen bakom oss är vi trots det väldigt belåtna. Den goda stämningen, miljön och den tillåtande atmosfären överskuggar faktiskt många av bristerna. Vi får kanske vara lite mer danska än svenska i sinnet när vi gör vårt nästa besök. Ta för oss lite mer, inte vara så knöschliga. Hygge och øl, men en bit mat, är den primära anledningen att du går hit. Må så vara.