Chicca Belloni

I en gammal lagerlokal tillhörande Kultur i Väst, med utsikt över Rosenlundskanalen, har en cendréfärgad italiensk pärla krupit fram ur sitt betonggråa skal, uppiffad med kulörta soffor och terrazzomarmor. Inne på Chicca Belloni strömmar hits från Radio Italia ur högtalarna. Inredningen är finurlig och harmonisk på samma gång och andas modern italiensk flärd på bästa sätt. Allt som saknas är lite flackande ljus och inramningen är komplett. 

Mellan borden skrider servitriser i vita klänningar ackompanjerade av en välfriserad ung man, iklädd i vad som bäst beskrivs som en välpressad vit doktorsrock med medelhavspondus. Den unge mannen står främst bakom den långa baren, och då och då ser vi hur espresso martinis och kristallglas med negroni försvinner ut bland gästerna därifrån. Omhändertagandet är varmt, vänligt och naturligt. 

Maten på Chicca Belloni är enligt klassiskt italiensk manér indelad efter ”Piatti Piccoli”, ”Antipasti”, ”Primi Piatti”, ”Secondi”, ”Contorni” och ”Dolci”. Vi beställer in lite focaccia med rosmarin och olivolja, medan vi funderar över resterande val på menyn. Focaccian inkommer snabbt, men är tyvärr dödbakad och saknar den nödvändiga fluffigheten. Dessutom smakar den inte en tillstymmelse till rosmarin. Senare under kvällen ser vi hur en rykande och nybakad focaccia, med betydligt bättre stuns, landar på våra grannars bord. Kanske hade vi otur, tänker vi och avundas våra grannar. 

Vår förhoppning tänds åter när vi ögnar igenom menyn och väljer några av de många italienska klassikerna som erbjuds. Insalata di polpo, blir vårt första antipasto. En kall sallad med små bitar av bläckfisk som serveras tillsammans med gurka, morot, apelsin, dill och olivolja. Bläckfisken är väl tillagad och mör, grönsakerna och dillen upplevs dock ha legat uppblandat tillsammans en stund för länge och saknar därför fräschör och dillen är mer brun än grön. Som en sallad hemmahörande på en lunchbuffé med italiensk tema. En förrätt med potential, men mediokert utförd. Farinata con Robiola di Roccaverano är en typ av kikärtspannkaka som toppas med den Piemontesiska getosten Robiola di Roccaverano. Tyvärr är pannkakan torr och ostkrämen som toppar densamma smakar i princip ingen ost alls. Även här lyser den utlovade rosmarinen med sin frånvaro och den bakade löken som också beskrivs i menyn lyser med sin frånvaro. Dessutom är namnet på osten felstavat i menyn. 

Drycken som serveras till är dock desto bättre. Till förrätterna serveras vi ett välbalanserat och mycket gott vin på druvan Catarratto från Salvatore Marino på Sicilien. Ett av många tilltalade italienska viner på den lagom stora och väl uppbyggda vinlistan. Vi går över till pasta och testar tre olika. En klassisk vongole med hjärtmusslor, vitlök, chili och persilja är god, men sticker inte ut på något sätt. Vi smakar också på en spaghetti Colatura di Alici, smaksatt med chili och en italiensk fisksås gjord av ansjovis fångad i Medelhavet och sedan toppad med krispigt ströbröd. Den är snäppet vassare än vongolen, men tyvärr inget att skriva hem om. En klassisk carbonara får avsluta vår trio i pasta och gör så på ett bra sätt. Den är krämig och har ett lagom sting av svartpeppar. Det vore dock inte fel med lite mer guanciale. 

Kvällens bästa anrättning inkommer därefter och är en smakrik Melanzane alla Parmigiana. En av auberginelasagne varvad med tomatsås och mozzarella. Till skillnad mot vad vi har ätit tidigare under kvällen, så sticker Melanzanen ut hakan med rena men också djupa och intensiva smaker och en delikat balas mellan ostarnas sälta och tomaternas sötma. Varmrätten paras snyggt med en stram och rödfruktig Nebbiolo från Piemonte och helt plötsligt lyfter middagen. 

Även avslutningen är trevlig, där en semifreddo smaksatt med mandel och choklad är svalkande, lagom bitter och har en tydlig om än trevlig bittermandelarom. Perfekt tillsammans med en espresso martini. 

Det sägs att i det franska köket är kocken kung, men i det italienska är det råvaran som regerar. Men att laga rak och ärlig mat, utan krusiduller, ställer också höga krav på såväl råvarans inneboende kvalitet samt kockens skicklighet att kunna lyfta densamma. Finishen är a och o. Ett besök på Chicca Belloni är långt ifrån en kulinarisk resa till ett soldränkt Italien. Råvarorna må vara helt okej, men utförandet lämnar tyvärr en del att önska. Köket behärskar inte den delikata balansen som krävs för att göra de enkla italiska köket rättvisa och ofta blir det istället smaklöst och lite tråkigt. Å andra sidan är Chicca Belloni också en varm italiensk omfamning. Miljön är fantastiskt vacker, vinerna goda och noggrant utvalda och servicen avslappnat professionell och väldigt trevligt. Vi kommer inte att återvända hit för att förlusta oss i solens mat, däremot återkommer vi gärna för att ännu en gång blir omhändertagna och ompysslade av de förtjusande kvinnorna i sina eleganta vita klänningar och den välfriserade drinkdoktorn bakom baren.