Gurras

Om du inte vet vem Gustav Trägårdh är har du ingenting i Göteborg att göra. Stadens kanske hjärtligaste krögare som vann Årets kock 2010 samt Kockarnas kamp 2014 har vigt stora delar av sitt yrkesverksamma liv till att förgylla stadens gastronomiska utbud. Det egentligen ganska konstigt att han först nu kan stoltsera med en krog i sitt eget namn. Restaurangen i fråga är ett samarbete med Stureplansgruppen och sistnämndas första året runt-krog i stan. 

I samma ögonblick som vi stoppar in foten på Postgatan 16 möter huvudpersonen själv upp med ett fast handslag och ett smittande leende på läpparna. Efter några artighetsfraser visas vi till våra platser vid bardisken mot det öppna köket. Stämningen är stimmig och det dröjer inte länge innan våra fördrinkar serveras i form av en habil Dry Martini och en iskall bärs från Stigbergets.

Menyn är uppdelat på något mindre, något större samt något sött. Hur många vi behöver är upp till oss själva, men personalen understryker att vi inte bör missa signaturrätten i form av en friterad havskräfta ssäm-style (98 kr). 

Det visar sig också vara ett utomordentligt val som försnack. Kräftan är otroligt friterad och serveras med en lika delar stark som syrlig chilisås. Vi har inget att anmärka på och är glada att vi tog in två till antalet så vi slapp dela.

Näste man till slakt är en kokt och eldad kronärtskocka (185 kr). Tyvärr är det exemplar som kommer in kraftigt underkokt och efter samtal med personalen skickar vi tillbaka den till köket. Därefter följer fem minuter av nervositet då vi ju råkar veta att huvudpersonen själv befinner sig någonstans i lokalen. Lyckligtvis kommer en glad servitör ut något senare med en ny skocka, denna gång perfekt tillagad och dessutom med lite bröd vi kan doppa i ricotta-dipen som plåster på såren.
– Ni har tur, Gustav gav er rätt där. 

Puh, vi var rädda där ett tag att missa den andra rätt som vi på förhand hört snacket om. Sticky Karaage Chicken (175 kr) är en rejäl skål med friterade kycklinglår från Mowitz Fjäderfäslakteri i Trollhättan. Rätten serveras med ett par svarta kirurghandskar så att vi kan äta med händerna. Kycklingen kompletteras med en friterad svartkål samt en koreansk ketchup som visar sig vara en vattendelare i vårt sällskap där ena halvan tycker den är på tok för stark medan den andra finner den utsökt. Kycklingen är i vilket fall perfekt friterad precis som kräftan, och vi börjar misstänka att de kan det här med fritering på Gurras. 

Det bekräftas dessutom av kvällen sista rätt som är fish and chips. Även här tillredd på ett oklanderligt vis. Utöver friteringen imponerar rätten emellertid inte speciellt. Det är gott men ungefär det, och såsen upplever vi som aningen för söt.

När vi summerar kvällen över cigarett på gatan utanför konstaterar vi att röksuget nog kom sig av den öppna elden i köket, som också starkt bidrog till atmosfären i lokalen. Detta tillsammans med den gastronomiska leveransen och inte minst huvudpersonen själv gör att Gurras befinner sig snubblande nära definitionen för en perfekt krog. Bra där, Gurra.