Dragarbrunn måste väl ändå vara Uppsalas mest bedrövliga bakgata. Skuggig, tråkig, bortglömd. Och omringad av de där ångestframkallande sextiotalshusen, tvi vale. Tur då att Plock finns. För läget till trots är stället varmt och inbjudande, sorligt och glatt. Och det är lätt att stanna kvar länge i de sköna sofforna. Lunchen glider gärna obemärkt över till middag och middag blir till drinkar och drinkar blir till ännu mera drinkar. Man kan lugnt konstatera att trivselfaktorn är hög. Personalen är trevlig och snabb, men nästan överdrivet effektiv, och det blir inte mycket guidande till den spretiga menyns kalla och varma plockrätter. Vi får en papperslapp på vilken vi kryssar för vad och hur mycket vi vill käka. Roligt och varierat, om än lite jobbigt för den svårt obeslutsamme.
Sedan går allt väldigt fort. In fullkomligen väller charkuterier, lax, rödbetor, nachos, lammhamburgare, biff, skaldjursgrytor, oliver och ostar. Samtliga rätter är tjusigt komponerade och generösa i storlek och man behöver inte vara livrädd för att gå härifrån hungrig – inget ord efter middagen känns mer passande än just matkoma. Belåten matkoma. Klientelet då? Plock har med sin avslappnade atmosfär alltid lyckats locka såväl gammal som ung, barnfamiljer som par. Just denna kväll är det dock idel manliga öldrickargrupper i kostym och säljslips samt instagrammande tjejer i yngre 20-årsåldern. Men vad gör det när både stämning och mat är god? Det är inte svårt att förstå varför Plock är så populärt. Socialt småätande i goda vänners lag är svårslaget.
Personalen är uppmärksam, drinkarna proffsiga och maten snygg och smarrig. Inget på menyn står ut som en sensationell skapelse men det är just mångfalden och det roliga i att prova så många olika smaker som skapar, just det, matglädje.
