Tillhör man en av de få kvarvarande som blir direkt ängslig av att få in en massa halvfulla rätter där varmt och kallt blandas omvartannat, och undrar varför man istället inte bara kan få sin köttbit med potatis direkt, bör man kanske inte gå till Hodja. Delar man däremot vår uppfattning att plockmat är bland det trevligaste man kan äta, är det precis här man bör bli stammis. För här handlar det om gemenskap och matglädje, i ordens rätta bemärkelse. Att mitt i detta oändliga vintermörker stiga in i Uppsalas egna lilla Mellanöstern är precis den kontrast man behöver: värme, färggranna tyger, vackra lampor, guldmosaik, himmelstak – och en jävla massa mat. Här väljer man bland ett antal kalla och varma mezerätter i mindre portioner, vilket både känns roligare och sundare än att gå lös på en gigantisk bit ko i kiloklassen. Att det i slutändan aldrig blir billigare än att köra på en hel varmrätt är förstås en del av förklaringen till den rådande mellanrättstrenden – en liten munsbit väcker lätt lust efter mer. Och mer. Och mer.
Vi fullkomligt vräker i oss houmous och fetaoströror, oliver och korvar, minipiroger och grillspett. Den påpassliga men inte insmickrande personalen ställer snabbt fram och plockar undan allt eftersom maten blir klar. Det är väldigt gott men ganska dyrt. Vill man bli mätt bör man punga ut 400 kronor och ska man dricka ett gott vin, vilket man naturligtvis ska, får man räkna med att notan landar på det dubbla. Hodja visar en lekfullhet som är frisk, festlig och färgglad, inte minst för matlagningen som har många överraskande möten. Vissa rätter är mer lyckade än andra, men de är alltid intressanta. Och vi vågar lova att det är svårt att gå härifrån utan ett förnöjsamt leende.
