Vaksalagatan erbjuder numera ett smärre pärlband av krogar och Brasseri Höganäs är ett välkomnande och avslappnande krypin i det annars ganska händelserika området. Själva ordet brasserie är franska och betyder enklare restaurang. Ändå är restaurangen ganska ensam om att ha en meny där man uppmuntras beställa dyra fördrinkar innan man går lös på förrätterna. Lyxigt! Vi beställer ”brasseriets flärd” och ”Champagne Anglais” men den tidigare så självsäkra servitören ser genast förvånad ut och vi börjar förstås undra om vi möjligen är de första gästerna någonsin som faktiskt beställt fördrink. Några minuter senare anländer ett par neonfärgade, syntetsmakande vätskor som både till färg och smak påminner om läskedrycken ”Godismonstrets blåa hallon – varning för vuxna”, fast spetsat med sprit. Det funkar bra om man är 14 och vill bli full, mindre bra om man hostar 109 kronor och vill avnjuta en fin drink före maten.
Om fördrinksmenyn känns fantasifull och lite överraskande är det inte precis de orden man tänker på när man ögnar igenom rätterna; löjromstoast, antipasto, oxfilé, gryta och pasta. Däremot vittnar ju en sparsmakad meny om kvalitet och selektivitet. Och visst, löjromstoasten är inget galet inslag men är både snitsig och snygg om än något för neutral i sin smak. Godare är då den smakrika jordärtskockssoppan som värmer utmärkt på en bister vinterkväll som denna. Stället har det opretentiösa över sig som ett klassiskt brasserie bör ha. Det är så enkelt att slinka in här, slå sig ner vid ett rödrutigt bord och beställa in ett par rediga rätter. För här bjuds det inte på minimalistiska molekylkreationer, nej här får man mycket mat för pengarna. Hjortytterfilén med smörslungad potatis och blomkålspuré är generöst tilltagen och gör visserligen sitt jobb som en prisvärd och mättande huvudrätt. Men köttet är för genomstekt, blomkålspurén är saftig men för snålt portionerad och vi hade klarat oss utan den halvskalade, hårda moroten som egentligen bara känns överflödig och glädjelös. Ankbröstet med pumpakräm kommer med en skål krämiga, gräddstuvade svarta linser men är på det hela taget en för torr och tråkig anrättning och det hjälps inte att det är mycket mat och tjusigt upplägg – vi äter hälften och hoppas på efterrätterna.
Och det gör vi rätt i. För helt plötsligt visar Brasseri Höganäs upp en helt annan sida. Efterrätterna är sannerligen ett sensuellt, visuellt och smakmässigt överdåd. In kommer den mest magiska chokladkakan vi har ätit och som med en fantastisk dulche de leche och kanderade nötter inte är någonting annat än ren och fulländad njutning. Övriga egengjorda glassar är kvalitet i ordets rätta bemärkelse och att de bara kostar en femtiolapp styck gör ju inte saken sämre. Vi njuter hämningslöst av både citron- och hallonsorbet och mocca- och vaniljglass och funderar på om man inte till nästa gång kan boka bord enbart i dessertrummet för att frossa loss på garanterat fiberfri kolhydratkost i världsklass.
