Är man sugen på italienskt är det lätt hänt att man hamnar på Il Forno. För det första är det ett svårslaget läge – mitt bland kullersten, universitetshus och Domkyrka. För det andra är matsedeln lockande – en lång rad klassiska italienska rätter till priser som inte är alltför uppkäftiga. Atmosfären är precis sådär varm och sorlig som man vill att den ska vara och de obligatoriskt rödvitrutiga dukarna är här liksom stearinljusen i vinflaskor. Här finns till och med sönderslagna väggar som blottar tegel. Tjugohundratalets mest iscensatta inredningsdetalj kan här upplevas genuint, det är inte ens plast! Dessutom saknar Il Forno både enarmade banditer och smaklösa grissini, vilket om något vittnar om kvalitet.
Men man ska som bekant inte döma boken efter omslaget. Efter middagen kan vi konstatera att servicen liksom matlagningen är sådär omsorgsfull och engagerad. Har man uppfostrats i att ett gott leende löser alla problem har man uppfostrats fel. För när man väl lyxar till det på restaurang är det viktigt att känner sig lite speciell. Vissa ställen lyckas etablera en personlig kontakt med sina gäster och det är ofta det som skiljer en okej restaurang från en bra och får en att komma ihåg just det stället. Här faller tyvärr Il Forno.
Maten då. Bruschettan serveras med goda kantareller och en helt okej tomatröra men täcks av outgrundlig anledning med ett tjockt lager ost som mer för tankarna till fyllekäk än italiensk antipasti. Pastarätten Tagliolini Allo Scoglio ser tjusig ut men tyvärr verkar skaldjuren ha varit frysta vilket märks i både smak och konsistens. Smartare är då att vara fantasilös och välja fettucine med oxfilé, bacon och parmesan – en rätt som inte kan gå helt åt helvete.
Till varmrätt går vi lös på en bit oxfilé med tillhörande potatisklyftor, gorgonzolasås och ratatouille. Tillbehören är goda, köttet är så well done det bara kan bli, trots att vi bett om medium. Välj istället den ugnsbakade torskryggen med örtsås som är helt oklanderligt tillredd och festlig och fräsch i all sin enkelhet.
Dessertlistan är inte otippad – tiramisú, glass, ostar och pannacotta. Vi väljer sistnämnda och får in två iskalla tallrikar med ett par klickar blek gelé, en physalis och ett par stänk av vad vi tror är O’hojs kolasås. Vi fylls av frågor. Har den gjorts på pulver och vaniljsocker? Varför serveras den inte med bär? Har den stått i kylen sedan september? Vad är det frågan om, Il Forno?
Vi får hoppas att vi bara råkade ha otur och att de levererar nästa gång. Men vid vårt besök kändes det som om Il Forno har blivit för bekväma och gjort det lite för lätt för sig, med en fin yta men ingen särskilt kärleks- full omsorg. Gäster har de ändå, så det kanske är svårt att hålla inspirationen levande. Synd. Man kanske bör göra som alla andra och välja en pizza?
