När vi förra gången besökte La Fleur var det inte särskilt svårt att sätta fingret på hur vi upplevde restaurangens interiör. ”Tony Montanas badrum”, ”Birka Princess loungeavdelning” och ”rosa porrkitch” var några av de beskrivningar som spontant kändes helt korrekta. Ett år senare är allt sig likt. Förutom maten. Och servicen. Där har det blivit sämre. Bra mycket sämre. Det börjar med att vi måste be om att få vatten. Sedan måste vi be om att få bröd. Sedan vet personalen inte vem som har beställt vilken förrätt, trots att vi bara är två och lokalen i övrigt är mindre än halvtom. Råraka med kalixlöjrom kan förstås inte gå helt åt skogen och den grillade sparrisen med getost är även den ett säkert kort. Vi bestämmer oss för att förbise den diskutabla servicen och hoppas på att den bättrar sig. Det gör den inte.
När vi väl får in vår oxfilé och kalvlägg men måste resa oss upp och gå till baren för att be om varmrätternas tillbehör (en alldeles för risgrynsgrötig risotto och en helt okej tryffelpotatispuré), börjar det kännas tröttsamt. När vi måste be om att få vinet vi beställde (när vi hunnit äta upp nästan hälften), börjar det bli irriterande. När en servitör kommer och ursäktar sig och skyller på praktikanten (som verkligen inte varit den enda som serverat oss), blir det nästan skrattretande. När servitören som ursäktar sig erbjuder oss rabatterad nota, känns det rimligt. Men när han i slutet av kvällen kommer in med en nota som aldrig har varit i närheten av rabatt, känns det bara för mycket. Priset också. En bra oxfilé och två bra förrätter höjer inte betyget särskilt mycket när service och övrig ambitionsnivå är dålig. Vi tackar och betalar och måste tyvärr konstatera att La Fleur verkar ha vissnat.
