”Smakar det bra?” frågar servitrisen för ungefär tusende gången och vi nickar och ler och säger ”tack, det smakar jättegott” när vi egentligen vill säga att det förmodligen kommer att smaka jättegott om fem minuter också, och om tio, och om 25. Men det vore ju otrevligt. Istället kan vi bara konstatera att det faktiskt smakar just jättegott, trots att ordet mist sin betydelse redan innan vi hunnit äta upp förrätterna. Vi sitter vid ett fönster på gatuplan i nyöppnade Rådhuset och stirrar ut över Stora torget. Skittorg. Grått, kallt och mörkt. Men här inne är det mysigt. Mjukt sorl, vinröda väggar och stearinljus. Varmt, välkomnande och behagligt. Nästintill fullsatt. Vi noterar att alla bord har en utdragbar låda i vilken en gästbok, ett par läsglasögon, blyertspenna och våtservetter ligger samlade. Vi tar på oss läsglasögonen, öppnar gästboken, konstaterar att den är tom, tar av oss läsglasögonen, stänger lådan, tittar upp och ser att övriga gäster gör samma sak. Märkligt. ”Smakar det bra?” frågar servitrisen. Vi nickar och ler. ”Tack, jättegott”. För vi ljuger inte. Råbiffen på renkalv smakar vilt och spännande och med bästisarna kapris- och äpplesallad, senap och äggula kan det förstås inte gå helt åt helvete. Senapspanerad kalvbräss med syltade betor och grönärtspuré smakar däremot inte fullt lika mycket men får ändå ett plus för den fräscha känslan och det tjusiga upplägget.
Edenbergs verkar på bara några veckor ha blivit ett omtyckt krypin bland Uppsalas krogbesökare. Kanske för att det här råder något slags avslappnad atmosfär. Det är inte snofsigt, tillrättalagt eller tillkrånglat, utan ett allmänt skönt ställe att hänga på. Köket satsar helhjärtat på skandinaviska, naturliga råvaror och traditionella smaker och verkar trycka på devisen ”gott, enkelt och vällagat”. Det kanske inte låter så sexigt och vågat men vem bryr sig om det när käket är bra och stämningen god? Till huvudrätt beställer vi fjällröding och entrecôte, båda elegant serverade på planka med fräscha tillbehör. Fjällrödingen är så mör att man delar den genom att stirra på den en stund och den tillhörande västerbottenpurén är vansinnigt välsmakande. Den hungrige beställer hellre entrecôten med rökt sidfläsk, bea och potatispuré. Här är köttet i fokus med all rätt, eftersom det håller hög kvalitet. Man blir mätt. Och väldigt belåten. ”Smakar det bra?” frågar servitrisen. Vi nickar. På dessertfronten erbjuds ett gäng olika sorbeter, de obligatoriska ostarna, fattiga riddare och en chokladkreation.
Vi slår till på fattiga riddare med syltade hallon och brynt smörkräm vilket visar sig vara en vinnare. Frasigt, syrligt, krämigt, asgott. Chokladhistorian anländer tillsammans med en messmörsglass vilket förstås känns oerhört obehagligt – ångestminnen från dagis, skitungen Måns som kladdade ner väggar, golv och tak med messmör, fröknarna skrek, barnen grät. Men kombinationen är ljuvlig. Lagom söt och krämig med bittra inslag av kakaosmulor. Vi kan varmt rekommendera Edenbergs. En trerätters för två med några öl landar strax över tusenlappen, servicen är trevlig och snabb (men just ikväll alldeles för frågvis) och maten håller hög nivå utan att kännas finkrogigt pretto. När vi reser oss upp för att gå skyndar servitrisen fram. ”Det smakade jättebra” säger vi innan hon hinner öppna munnen. Hon ser lättad ut.
