Krogrecension: The Rover

The Rovers gamla charm är kvar trots nya ägare, dock behöver maten bli något bättre. 

Ölbaren The Rover har länge haft ett rykte kring sig som både en bar med en gedigen rullians på kranar och stadens bästa hamburgare. Det är dock inte de köttiga 130 grammarna som gör att vi styr stegen mot korsningen mellan Andra långgatan och Nordhemsgatan – det är det klassiska pubkäket.

När vi ramlar längs den dåliga gatan fram och in på den engelska pubben möts vi av en vägg full av kranar, mörkt trä och grönt kakel. Vi slingrar oss förbi människor, med mörk stout och syrlig öl i högsta hugg, igenom bardelen och in i den lite lugnare restaurangdelen. Där möts vi av en servitris som trots att vi inte bokat bord snabbt visar oss till en plats. Vi placeras i ett hörn med bordsgrannar som verkar vara på sin första dejt, så att det tar ett tag innan servitrisen är tillbaka glöms snabbt av. 

Drycken är det viktigaste innanför dessa gröna väggar och självklart är det den som det frågas om först. Jag bestämmer mig för en klassisk tjeckisk ölvariant och min bordskamrat beställer in en syrlig weissbeir.

Menyn är tre sidor lång och består mestadels av hamburgare. Den amerikanska snabbmatsdelikatessen går under många olika namn. Det finns något som kallas Ass on fire, en klassiker med ost och majonnäs och för den nytänkande en veganburgare. Listan av sideorders är minst lika anselig som listan på burgare och andas, trots sin engelska pubkänsla, amerikanskt. På menyn är det en rätt som står ut, Dagens Personalmat (från 135 kr), som varierar från dag till dag och är godkänd av personalen. Efter en del frågeställningar kring menyn och dess innehåll beslutar vi oss för just för denna rätt, som dagen till ära är lax med ett senapsöverdrag, som serveras med rotfrukter, och en hel råbiff (180 kr). 

"Mitt sällskap börjar till och med ifrågasätta sin kärlek till klassikern"

Samtidigt som ölen kommer in, får vi även popcorn ställt på vårt bord. De är perfekt saltade och retar min hunger ytterligare. Sedan går det undan. Vår tilldelade servitris är snabbt tillbaka med fisken och råbiffen. 

Råbiffen serveras på ett traditionellt sätt med kapris, rödlök, dijonsenap och äggulan. Istället för finmalet nötkött är det grovskuren och smaken sitter inte riktigt där den ska. Mitt sällskap börjar till och med ifrågasätta sin kärlek till klassikern. Detsamma gäller laxen. Senapsöverdraget tar över allt och jag får avbryta mina bordsgrannars dejt för att be om salt. Vi beslutar oss dock att inte hänga läpp för den trista maten utan beställer istället in en ölpanerad och friterad kanelbulle till efterrätt. Efter första tuggan är det självklart: Allt borde friteras!